Idiotiskt att Strömstads kommun inte skulle få lov att driva gym och spa

Jag är personligen inte så intresserad av vare sig gym eller spa, men när jag i vår lokaltidning läser en notis om att Konkurrensverket kräver att Strömstads kommun inte ska få driva sådan verksamhet, blir jag rent ut sagt förbannad.

Så vitt jag vet driver fler kmmuner gym och spa, så det här är en principiellt intressant fråga.

Enligt Konkurrensverket snedvrids konkurrensen: benen slås undan för privata aktörer. Verket hävdar dock inte att kommunen har gjort något otillbörligt i sin konkurrens med privata aktörer, bara att verksamheten är ovanligt omfattande.

För egen del har jag en välkomnande attityd till kommunal egenverksamhet på områden som naturligt ligger mycket nära den som bedrivs i till exemepel det kommunala badhuset. Inget hindrar ju heller privata aktörer från att konkurrera, framgångsrikt om de har något attraktivt att erbjuda.

Men sen hävdar jag också, att all verksamhet inom vård, skola och omsorg helt och hållet borde drivas av kommuner och landsting. Det vore mycket mer kostnadseffektivt och är, i motsats till vad de borgerliga påstår, ändå möjligt att förena med valfrihet i fråga om inriktning och omfattning för brukarnas vidkommande.

Allt fler socialdemokrater, i dag säkert en majoritet, har dragit samma slutsats av de senaste årtiondenas kaos på de här områdena. Det är snart bara partiledningen (s) och några partidistrikt som inte har dragit den här slutsatsen, den för socialdemokrater enda rimliga:

Återgå till samhällsmonopol i vård, skola och omsorg, och tillåt kommuner, landsting och stat att konkurrera med privata företag på övriga områden.

Konsum på offensiven

Nu har det skett som jag tidigare har aviserat skulle ske: När jag i dag fick redovisningen av min återbäring på Coops MedMera-kort, fanns bland de butiker där jag kan samla medlemsåterbäring några nya, fyra klädkedjor: Polarn o. Pyret, JC (Jeans Company), Brothers och Sisters.

De här klädkedjorna är inte uppköpta av KF, men Konsum Stockholm har gradvis köpt aktier i företaget som äger dem och har nu en tredjedel av aktierna.

Det här är så färskt att det ännu inte syns i en del annan tryckt information som i dag kom med Coops medlemstidning Mersmak. Men i nästa månad, då också vi konsummedlemmar köper julklappar till barn och barnbarn, bör den här informationen ha nått ut fullt ut.

Både i Mersmak och i ett medföljande reklamblad från Bokus och Akademibokhandeln finns ytterligare en nyhet: KFs fina ”Vår kokbok”, som i vårt hem vid det här laget finns i många olika upplagor, får sällskap av nykomlingen ”Vår julkokbok” av Sara Begner. Den ska jag givetvis skaffa.

Ytterligare ett Coop-förvärv har än så länge räckvidd bara i Dalarna: Sen 1 oktober äger Coop Grådö mejeri utanför Hedemora – koopeationen räddade ett mejeri som var nedläggningshotat. Men på sikt överväger kooperationen att där börja tillverka bland annat Änglamark-produkter.

Själv hör jag till dem som sörjer att konsumentkooperationen, av akuta ekonomiska skäl men ändå i flera fall, tycker jag, ogenomtänkt, sålde ut alla sina många egna produktionsenheter, bland dem rätt många fabriker som tillverkade livsmedel. Här skulle jag gärna se en gradvis återgång till egentillverkning, gärna i samarbete med den övriga nordiska och även baltiska kooperationen. Alla behöver ju inte tillverka allting, utan man kan specialisera sig och, för att pressa priserna, sälja varorna också till grannländernas kooperationer.

Och nu skickar vi barn till skolan på morgnarna igen

Som jag redan har berättat, har vi Kerstins barn, Viggo, tio, och Klara, sju, boende hos oss varannan vecka. Kerstin själv bor hos oss för jämnan ett tag fram över.

Kerstin håller också på att skola in sig till ett nytt jobb, på bageri. På bagerier har man tidiga morgnar, ibland supertidiga, så hon måste ge sig i väg innan det är skoldags för barnen. Fast det hjälper mormor och morfar gärna till med.

Så i morse var det vi som tittade in till barnen vid sjutiden på morgonen för att väcka dem. Det knepigaste med det är att morfar och mormor själva numera är lite ovana med så tidiga morgonvanor.

Barnen låg visserligen och drog sig lite, men upp kom de, klädde också på sig. Och så satt vi med vid frukostbordet, där barnen själva blandade till sin morgonchoklad. Stämningen var, trots den tidiga timmen, uppsluppen och trevlig. Och snart var det dags att börja ta på ytterkläderna och kränga på ryggsäckarna.

Morgonchokladen, i mitt fall med ett par limpmackor, och ryggsäcken minns jag från min egen skoltid oändligt långt tillbaka, på fyrtio- och femtiotalen. Jag hade lite längre väg till skolan, Nylands skola, just nedlagd har jag sorgset noterat.

Viggo och Klara har under sin hittillsvarande skoltid haft sällskap till skolan av någon av föräldrarna, och det är begripligt när man som de bor i en stad där åtminstone en del gator har mycket biltrafik. Men nu tycker Kerstin att de kan gå själva: dels är vägen hemifrån morfar och mormor kortare, dels har den enda tättrafikerade gatan de ska passera ett mycket effektivt trafikljus, inrättat just för skolbarnen; det slår om i stort sett på ögonblicket när man har tryckt, och lite äldre skolbarn agerar dessutom trafikvakter på ömse sidor av gatan på morgnarna.

Under min egen skoltid i forntiden skulle inga föräldrar ens ha kommit på tanken att följa barnen till skolan. Inte bara så att bilrafik på landsvägarna i våra trakter på den tiden var ganska sällsynt. Den tidens ungar ute på landet förutsattes klara sig själva – jag tror till och med att det skulle ha känts lite skämmigt om man hade haft en mamma – pappa jobbade ju och hade annat för sig – som hade följt en till skolan.

Det här gjorde förstås också att vi gjorde en rad äventyrliga saker på väg till och från skolan. Cykla utan att hålla i styret var bara en av de konster vi tränade – som tur var, var de flesta dikena inte våldsamt djupa. Vintertid var det sparkstötting som gällde. Särskilt hemfärden från skolan hade då ett roligt moment. Där vägen från skolan i Nyland mynnade ut på landsvägen från Kvissle till Juniskär, fanns en backe, vars krön kallades Ålunds tå efter den bondgård som låg i den där backen. Det här var en både brant och lång backe, så sparkstöttingen hann få upp avsevärd fart innan man hade kommit ner på den korsande landsvägen. På den skulle det verkligen ha kunnat ske allvarliga olyckor, om där hade förekommit tätare biltrafik. Jag har noterat att den där vägsträckningen senare har lagts om, så att det det inte längre är en så brant backe ner till den i dag betydligt mer trafikerade landsvägen mot Juniskär.

Men ibland valde vi vintertid att i stället åka skidor till skolan, till stor del för att kunna åka skidor på frukostrasten. Också då gick vår anlagda skidbacke tvärs över vägen, men det här var ju fråga om en ännu mindre trafikerad väg. Fast minst lika roligt med skidor till och från skolan var hemfärden, som då gick diagonalt över skog och berg, från Nyland till Flintåsen, bebyggelsen närmast efter Juniskär på vägen mot skolan eller, om man fortsatte rakt fram vid Ålunds tå, Döviksjön och Kvissleby. Det skidspår vi spårade upp för det här ändamålet hade åtminstone en ganska brant utförslöpa där det ibland kunde vara nog så svårt att stå på benen ända ner. Men oftast hade den snö man i de fallen hade fått på sig hunnit skaka av sista biten hem, där en intet ont anande mamma väntade med varm dryck, kakao som vi sa, te eller faktiskt inte så sällan kaffe.

Kaffedrickare har jag varit från mycket unga år. Det var då jag lärde mig älska kokkaffe.

Fars dag och sen syskonmiddag på Birgittas sida

Dagen började med att jag för ovanlighetens skull inte själv behövde göra i ordning min frukost. Dottern, Kerstin, som ett tag framåt bor hos oss och hjälper sina skruttiga föräldrar med både det ena och det andra, hade åstadkommit en fantastisk Fars dags-tårta, en smörgåstårta med bland annat havets frukter, dessutom helt professionellt formgiven. God var den också.

Sonen, Matti, ringde strax därefter. Han hade tänkt komma och hälsa på farsan i Uppsala, men han fick ändra sina planer, när han hade hört våra – jag återkommer strax till dem.

Av deras mor, min livskamrat, fick jag några böcker: ytterligare ett par av Karl Ove Knausgård, en sångbok och så Olaus Magnus’ berömda ”Historia om de nordiska folken”.

Efter farsdagsfirandet satte vi – Birgitta och jag – oss på Upptåget; vårt mål var Vallentuna, så vi blev hämtade i Upplands Väsby av Birgittas syster Karin och hennes man Hasse.

Vi skulle alla hem till yngste brodern Dahl, Ragnar, och hans hustru Gunnel. På syskonlunch. Så strax efter oss anlände också den fjärde (i åldersordning tredje) i syskonskaran, Gunnar, och med honom hans fru Annica.

Gunnel och Ragge bjöd på en välkomponerad måltid, med älgstek som huvudrätt. Jag, diabetikern, syndade ockå lite, åt av chokladmoussen, eftersom Gunnel sa att den var mycket måttfullt sockrad. Fast sen, när jag efter hemkomsten mätte blodsockret, var det ändå på tok för högt.

Alla närvarande, samtliga numera pensionärer, visade sig för övrigt ha olika krämpor, som fordrade medicinering och försiktighet med det ena eller det andra. Så gissa vad måltidskonversationen handlade om!

Innan det hade hunnit bli särskilt sent bröt vi sedan upp och tog bussen till Upplands Väsby och sedan Upptåget till Uppsala.

Väl hemma kom, så snart vi hade kommit innanför dörren, Klara, sju, störtande och kramade om mormor och morfar. Själv hade hon just kommit hem från ett kalas – den här veckan ska hon och brorsan Viggo, tio, bo här hos oss. I morgon bitti ska morfar och mormor ge barnen frukost och se till, att de kommer i väg till skolan. Mamma Kerstins jobb på bageri börjar tidigt. Men det är sedan hon som hämtar barnen på fritids efter skolan.

Melodikrysset nummer 45 2012

Anders Eldeman sa inledningsvis, att han tyckte att förra veckans kryss var riktigt knepigt, men själv hade jag inga större problem med det. Däremot fanns det i dagens kryss flera frågor som jag fick klura en hel del över.

Jag har till exempel aldrig sett ”Flashdance” från 1983, varifrån Irene Caras ”What a Feeling” var hämtad.

Inte heller har jag lockats att se ”Arn” på bio, kanske för att jag aldrig har lockats av Jan Guillou, således inte heller av hans tempelriddarromaner. ”Snö” med Laleh har jag däremot faktiskt hört förut.

Fast allra svårast i dag, för mig i alla fall, detta eftersom jag 1968 knappast drogs till den typen av musik, var nog ”Tell Laura” – här gissade jag mig med hjälp av ledbokstäverna till sist fram till förnamnet, och sen tog jag internet till hjälp.

Adam Tensta har jag åtminstone hört i radio. Men det var hinten om en förort i namnet som ledde mig rätt. Och sen fick vi ju också låttiteln, ”Like a Punk”.

Till och med ”Värsta schlagern” hade jag till att börja med svårt att komma i håg, kanske för att Linda Bengtzing inte precis är någon av mina favoriter. Inte så att jag har Markoolio i skivhyllorna heller, men honom tål jag åtminstone.

Däremot finns Anne-Lie Rydé i min samling, knappast dock för att jag en gång har hört henne sjunga på ett socialdemokratiskt valmöte – jag har en del schlagermusik i min samling, även om den främst är inriktad på andra typer av musik. Rydé har jag på en kassett som förvaras på glasverandan ute på landet (Öregrund). Men till dagens kryss: även hon har nämligen sjungit in ”Sånt är livet”, som vi här i Sverige ju främst minns i Anita Lindbloms insjungning.

Därmed kan vi tämligen osökt gå över till Ingo och hans I love you, yes I do. Fast i Anitas fall handlade det ju inte om Ingo utan om Lennart Risberg Bosse Högberg.

I Melodikrysset får man räkna med så häftiga kast, att man ibland nästan blir knockad. Men en Ringens mästare kan man ju kalla även Richard Wagner.

Och då känns det väl naturligt att, liksom i själva krysset, fortsätta med operett, den här gången något vi har hört tidigare i kryssammanhang: Zarah Leander i ”Viljasången” (”Vilja Lied”) ur ”Glada änkan” (”Die lustige Witwe”) av Franz Lehár.

Ett slags klassiker, fast i en annan genre, är också Stephen Foster, vars ”Oh! Susanna” vi hörde i dag.

Och smått klassisk är väl också ”When You’re Smiling”, som finns i ett otal inspelningar med Louis Armstrong och andra. I dag skulle den här sången leda oss till verbet le.

Också Alla Pugatjova minns många av oss, åtminstone de av oss som är tillräckligt gamla för att ha varit med på Jacob Dahlins tid. Jag kan inte ryska, men var det inte en miljon rosor Alla sjöng om?

”En sockerbagare här bor i staden” börjar Alice Tegnérs berömda ”Sockerbagaren”, den vi alla minns med Elsa Beskows illustration med ett bageri. Själv har jag en dotter som verkligen gör skäl för epitetet sockerbagare, och före jul kommer nog både hon och hennes barn, Viggo och Klara, att tillsammans med barnens mormor baka pepparkakor, så att det doftar härligt inte bara ute i köket.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 13 2012:

”Arnaldurs författarskap har hjälpt till att sätta Irland på bokkartan, ja, på kartan över huvud taget.”

Metro om den isländske deckarförfattaren Arnaldur Indriðason

* * *

”Georgien, som var Sovjetrepublik mellan 1936 och 1991, har omkring 4,5 invånare.”

SVT TEXT-TV

* * *

”Johan Persson och Martin Schibbye stod på scen i Stockholm och berättade om sina 14 år i ett etiopiskt fängelse.”

Expressen

* * *

”Högutbildade män
jobbar mest efter 65”

Rubrik i Göteborgs-Posten

Last chorus: Kjell Johansson

Kjell Johansson har gått ur tiden, 79 år gammal.

Det finns säkert många äldre män med namnet Kjell Johansson, men den jag syftar på kom från Sandviken, och jag träffade honom i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala 1960, samma vår som jag själv valdes till dess ordförande.

Kjell var inte av den där typen som armbågar sig fram till de glamourösa (och ibland välbetalda) posterna, men han gjorde intryck genom sin omutlighet och saklighet. Han var mer intellektuell än som framgick av ett ytligt besiktigande, dessutom radikal – det vittnade också ett par av talarna om vid dagens begravningskaffe. Dåtidens röda Laboremus passade honom, vilket inte ska misstolkas: Han förblev, i motsats till en del andra kamrater från sextiotalet och det tidiga sjuttiotalet, socialdemokratin trogen, och han blev den trogen på grund av reformistisk övertygelse, inte på grund av karriärism. Men han var en radikal socialdemokrat, vilket bland annat hans intressanta valanalyser, grundade bland annat på socioekonomiska faktorer och klass, vittnade om – Kjell blev med tiden Uppsala arbetarekommuns främste valanalytiker.

I många år jobbade han träget på AMS, och det är så typiskt för honom att han först därefter gjorde det där som alla begravningsgästerna – vi var väldigt många, och ingen var där av plikt – främst mindes och hyllade honom för. När Kjell efter avslutat dagsverke på AMS blev pensionär, klev han in på partiexpeditionen och erbjöd sig att arbeta där ideellt – det finns såna människor i arbetarrörelsen! – under valrörelsen, och sen fortsatte han med det praktiskt taget fram till dess att han stupade.

Har arbetarrörelsen i Uppsala några bärare av sin själ, hörde Kjell Johansson utan några som helst tvivel till dem.

Det där med själen ja. Jag är ju själv inte religiös och trodde kanske förr i världen att Kjell Johansson inte var det heller, men begravningsakten ägde rum i Helga Trefaldighetskyrkan och innehöll bland annat två psalmer, som Kjell själv hade valt. Begravningen förrättades av Anna-Karin Hammar, och eftersom hon är Kjells och min partivän, gjorde hon full rättvisa också åt Kjells engagemang.

Kjell hade med tiden också engagerat sig i Broderskapsrörelsen och jag kan ana att det inte bara var tro som förde honom dit: broderskaparna förenar tro och solidaritet, och Kjell var en socialdemokrat som envetet stod upp för solidaritet med utsatta människor, till exempel flyktingar. Under sin sista tid i livet fick han den hjälp och omvårdnad han behövde av en flyktingkvinna han hade hjälpt; i kyrkan satt hon nu på det som brukar vara änkans plats.

Kistan flankerades av röda fanor, och sällan har våra röda rosor på kistan känts så på sin plats. När de sorgflorförsedda fanorna sänktes tre gånger inför kistan och när kistan sen bars ut anförd av de röda fanorna, kändes allting rätt.

Bob Dylan på europaturné 2008

Jag har alla Bob Dylans officiella plattor – har köpt och lyssnat på dem fortlöpande allt från det att de började komma ut. Dessutom har jag också lockats att köpa en del bootlegs: Konsertupptagningar ger ögonblicksbilder av hur det lät från scen, och det kan ju vara intressant att höra Dylans låtar utan de knep man kan ta till vid studioinspelningar. Dessutom lockar själva framträdandet inför publik fram en omedelbarhet både hos Dylan och medmusikerna.

I min ägo har jag sålunda Bob Dylans ”Summer of Zero 8” (WLR-2077), en box med hela tolv CD med ljudupptagningar från sex konserter runt om i Europa – två per speltillfälle – och dessutom två DVD, en från europaturnén, en tillsammans med Tom Petty & The Heartbreakers i New York.

Ljudet är hyggligt jämnt, men det är också problemet med det: allt låter ständigt jämntjockt, Dylans sång så väl som musikerna. Vilka som ingick i bandet framgår inte av skivkonvolutet, men den som är intresserad hittar uppgifter, spelort för spelort, på nätet. Men eftersom inspelningstekniken inte medger bedömningar av de enskilda musikernas insatser i enskilda låtar, avstår jag från varje slags analys i den delen.

Redan konserten på Stodola, Warsszawa, den 7 juni 2008, är ett praktexempel på de problem den här sortens piratbandning medför. Några låtar med jämn och markerad rytm går fram, medan resten på sin höjd kan funka som ljudkuliss vid annan verksamhet, till exempel läsning. På den första CDn från konserten i Warszawa tycker jag att på CD 1 den snabba, rockiga ”Tweedle Dee & Tweedle Dum”, den stompiga och dansanta ”Lonesome Day Blues” och så ”Rollin’ And Tumblin’” som har mycket ös går fram; på den andra funkar ”Beyond the Horizon” och ”Summer Days”.

* * *

Tillägg 7 november 2012:

CD 3 och 4 är inspelade på CEZ Arena i Ostrava, Tjeckien, den 9 juni 2008, alltså två dar efter konserten i Warszawa. Det jag främst slås av här är att så få låtar är desamma som vid warszawakonserten. Kanske handlar det här om Dylans eget behov av omväxling?

Fast den här gången blir jag om möjligt ännu mer irriterad över att det hela tiden ligger något som känns som en ljuddämpande matta mellan musiken och mig som lyssnar; den här gången är också Dylans sång mer drabbad. Fast ibland, till exempel i ”Watching the River Flow”, kan jag ändå ana att jag, om jag hade varit där på plats, hade fått ta del av hörvärda tolkningar av ett antal dylanlåtar från olika skeden i hans sångskapande.

Något som gör mig överraskad är att ett par av de låtar, som jag tyckte funkade i inspelningen från warszawakonserten – ”Rollin’ And Tumblin’ och i viss mån även ”Beyond the Horizon” – funkar även i inspelningen från den i Tjeckien. Något hos de här låtarna gör att de går fram trots de tekniska hindren.

Och sen blir jag lite överraskad. Inte över att det även den här gången är en paus – för övrigt olidligt lång; kunde man inte ha gjort ett klipp i inropningsapplåderna? – före de två avslutande (planerade) ”extranumren”, utan för att det plötsligt låter bättre nu. Inte minst sången hörs tydligare i ”Thunder On the Mountain” och ”All Along the Watchtower”. Kan det vara så enkelt som att till exempel Dylan efter pausen står mer optimalt i förhållande till mikrofonen?

* * *

Till min glada överraskning är CD 5 och 6, som är inspelade i Palazzo Delle Albere i Trento, Italien, den 15 juni 2008, ljudmässigt av en helt annan kvalitet än skivorna inspelade i Polen och Tjeckien. Jag tror först inte mina öron, när jag lyssnar på inledningslåten, den snabba ”Tweedle Dee & Tweedle Dum” och kan uppfatta både sången och bandet. Men så kommer ”Lay, Lady, Lay” och ”Watching the River Flow” och bekräftar, att ljudupptagningen från den här konserten har en helt annan kvalitet än de hittills redovisade skivorna.

Det här rör sig om mer normala monoskivor, konsertupptagningar där man hör publikens mellansnack och applåder men där det går att uppfatta både sångtexten och den uppbackande musiken.

Eftersom de här båda CDna innehåller en hel del av det som spelades både i Polen och i Tjeckien, får jag bekräftat det jag lyckades komma fram till redan när jag lyssnade på och skrev om de båda första konserterna: Den första och den tredje låten har de kvaliteter jag lite grann gissade mig till, så även några andra spår jag redan då fastnade för: ”Beyond the Horizon”, ”Summer Days” och ”Rollin’ And Thumblin’”.

Nu när jag verkligen kan höra låtarna, kan jag lägga ytterligare några även tidigare spelade sånger till gillalistan: ”It’s Allright Ma (I’m Only Bleeding)”, ”Highway 61 Revisited” och ”Thunder On the Mountain” – men naturligtvis finns det några låtar från de tidigare bedömda tekniskt usla CDna som jag inte riktigt tycker håller samma kvalitet. Det sista gäller också flera av nytillskotten.

Och så innehåller den andra CDn från den här konserten två riktigt gamla dylanlåtar, som deras skapare i det här faLLet misshandlar. Värst ute är ”Don’t Think Twice, It’s All Right”, som Dylan i den här konsertversionen sjunger hest och snabbt, i en rytm som känns alldeles fel. ”Blowing’ In the Wind”, en sång som jag hade med både i original och i svensk översättning i min arbetarrörelsesångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970), gör Dylan här till rockkomp i en version som flertalet i konsertpubliken av reaktionerna att döma till att börja med inte ens kan identifiera.

Trist!

* * *

Tillägg 8 november 2012:

Också konserten den 18 juni 2008, den i Parco Castello Baron Gamba, ägde rum i Italien. Och som var fallet vid den närmast föregående konserten repriserade Dylan och bandet även i det fallet – resultatet återfinns på CD 7 och 8 – ett tiotal låtar, dock inte exakt desamma som vid närmast föregående konsert, vilket betyder, att vi här verkligen får höra ytterligare några av de på de fyra första CDna svåruppfattade låtarna.

Samtliga fem låtar på CD 8 är sålunda repriser, men ”Summer Days” som fanns med på CD 1, ”Like a Rolling Stone” som fanns med på CD 2 och ”All Along the Watchtower” som fanns med på CD 4 hör man gärna, när ljudet nu är så mycket bättre.

Också den här konserten innehåller ett och annat som gör mig frustrerad. ”Boots of Spanish Leather” fördärvas: Dylan närmast reciterar den till bakgrundsmusik.

Det slår mig, när jag lyssnar på CD 8, att några av de låtar jag tycker bäst om har ett snabbt och dansant tempo och görs på ett boogieartat sätt: ”Summer Days” och ”Thunder On the Mountain”.

Och här tror jag att jag har hittat ett intressant spår. När jag kollar av vad jag har prickat för som särskilt bra på CD 7, hittar jag där bara låtar med rockös: ”Leopard-Skin Pin-Box Hat”, ”The Levee’s Gonna Break” och ”Highway 61 Revisited”.

Jag vet inte om det här speglar bandets eller Dylans eller bådas preferenser, och det är väl ett OK spelsätt, om man ska fånga en mycket stor publiks uppmärksamhet. Men Dylan har ju också gjort helt andra typer av låtar, och de som inte går att spela på det här sättet borde i så fall kanske ha lämnats åt sidan under turnén med det här bandet.

* * *

Tillägg 9 november 2012:

Inspelningen från spelningen i Palais des Sports i Grenoble, Frankrike, den 19 juni 2008 har åter aningen sämre ljudkvalitet än bandningarna från Italien, men CD 9 och 10 går ändå att lyssna på. Dock finns här en viss murrighet i ljudet på, som exempel, ”Watching the River Flow” och ”Highway 61 Revisited”.

Ett kanske värre problem är att så mycket av innehållet på de här båda CDna vid det här laget är välbekant för skivlyssnaren: Om jag har räknat rätt, har vid det här laget 14 av de sammanlagt 17 låtarna hörts förut, några av dem rätt många gången. ”Thunder On the Mountain” hör vi för femte gången, ”Summer Days” och likaså ”Hight Water (For Charlie Patton)” för fjärde gången. Och det är ju inte några nya eller varierade versioner vi hör.

Mina farhågor att Bob Dylan under den här turnén förhåller sig på ett egendomligt sätt till några av sina tidiga låtar besannas: ”Blowin’ In the Wind” känns lika fel också den här gången, och ett annat tidigt mästerverk som ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall” görs på ett milt uttryckt mycket annorlunda sätt i det här sammanhanget, och med det menar jag inget positivt.

Fast här upptäcker jag att den nämnda ljudmassakern inte gäller bara tidiga dylanlåtar: ”I’ll Be Your Baby Tonight” får här enligt min mening helt fel tempo, och ”Workingman’s Blues # 2” förvandlas till ett recitativ till musik. Också en tidig dylanlåt som ”Girl Of the Nort Country” går det senare ödet till mötes.

Och som tidigare funkar ösiga och snabba låtar som ”Rollin’ And Tumblin’” bäst i den här turnéns musikaliska inramning.

* * *

Tillägg 10 november 2012:

Piratinspelningarna av Bob Dylans sommarturné 2008 avslutas med CD 11 och 12, bandningar gjorda under konserten i Le Zenith i Toulouse, Frankrike, 20 juni 2008.

Vid det här laget har vi hört allt utom två låtar tidigare, de flesta av dem flera gånger. Åtminstone en av de där två nykomlingarna, den rockiga ”Cat’s In the Well”, är värd att lyssna på.

Problemet är just att det är det är det rockösiga materialet som går fram på de här skivorna, och jag har kommit fram till att det inte bara beror på den lite darriga ljudupptagningen. Dylan och hans kompband använder mycket energi på att det ska svänga mycket, så som det förvisso här gör i till exempel ”Just Like Tom Thumb’s Blues”, ”Rollin’ And Tumblin’”, ”Thunder On the Mountain” och några låtar till.

Proboemet är att så här måste ju Dylan och hans musik inte alltid låta.

* * *

Tillägg 11 november 2012:

Den piratutgivna CD-boxen ”Summer Of Zero” (WLR-2077) med Bob Dylan och hans kompband innehåller inte bara bandade inspelningar från hans europaturné sommaren 2008 utan dessutom också en DVD från hans konsert tillsammans med Tom Petty & The Heartbreakers i Orchard Park, New York, den 4 juli 1986.

Bob Dylan har ju i och för sig gjort framträdanden med Petty och hans band även här i Europa, men varför den här konserten har adderats till just den nämnda sommarturnén är svårt att veta. Det senare gäller också vad det exakt är för inspelning. I och för sig är den, bortsett från ett par tekniska fel i allra sista låten, så pass hygglig att den måste ha gjorts med de agerandes goda minne: den innehåller inte bara kameraåkningar och fokuseringar utan också foto från olika vinklar; doakörens bakar får man till och med se bakifrån. Och ljudet är varierat, återger både soloinsatserna av Dylan respektive Petty och fångar in också medmusikernas prestationer.

Konserten börjar med låtar av och med Dylan, uppbackad både av Petty, bandet och doakören (som faktiskt mest irriterar mig). Det mesta i den här inledande avdelningen görs som röjig rock, på ett sätt som vi känner igen också från Dylans sommarturné. Dess värre gäller detta också Dylans tidiga klassiker ”Masters of War”, med sitt rockkomp här förvandlad till nästan oigenkännlighet.

I den därpå följande avdelningen med Petty och bandet vill jag särskilt nämna en av hans egna klassiker, ”The Waiting”.

Sen följer ett intressant avsnitt i konserten, intressant så till vida att Dylan här kompar sig själv bara på akustisk gitarr och munspel. Själv hade jag i det avsnittet hoppats särskilt på ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall”, men Dylan varierar som vanligt melodin, och den här versionen är klart sämre än hans originalinsjungning. Faktiskt är då ”I Forgot More Than You’ll Ever Know”, som han gör med stöd av bandet, bättre.

Men texten till den apokalyptiska ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall” ska ni ändå få:

A Hard Rain’s A-Gonna Fall

Text och musik: Bob Dylan, 1963

Oh, where have you been, my blue-eyed son?
Oh, where have you been, my darling young one?
I’ve stumbled on the side of twelve misty mountains
I’ve walked and I’ve crawled on six crooked highways
I’ve stepped in the middle of seven sad forests
I’ve been out in front of a dozen dead oceans
I’ve been ten thousand miles in the mouth of a graveyard
And it’s a hard, and it’s a hard, it’s a hard, and it’s a hard
And it’s a hard rain’s a-gonna fall

Oh, what did you see, my blue-eyed son?
Oh, what did you see, my darling young one?
I saw a newborn baby with wild wolves all around it
I saw a highway of diamonds with nobody on it
I saw a black branch with blood that kept drippin’
I saw a room full of men with their hammers a-bleedin’
I saw a white ladder all covered with water
I saw ten thousand talkers whose tongues were all broken
I saw guns and sharp swords in the hands of young children
And it’s a hard, and it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard
And it’s a hard rain’s a-gonna fall

And what did you hear, my blue-eyed son?
And what did you hear, my darling young one?
I heard the sound of a thunder, it roared out a warnin’
Heard the roar of a wave that could drown the whole world
Heard one hundred drummers whose hands were a-blazin’
Heard ten thousand whisperin’ and nobody listenin’
Heard one person starve, I heard many people laughin’
Heard the song of a poet who died in the gutter
Heard the sound of a clown who cried in the alley
And it’s a hard, and it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard
And it’s a hard rain’s a-gonna fall

Oh, who did you meet, my blue-eyed son?
Who did you meet, my darling young one?
I met a young child beside a dead pony
I met a white man who walked a black dog
I met a young woman whose body was burning
I met a young girl, she gave me a rainbow
I met one man who was wounded in love
I met another man who was wounded with hatred
And it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard
It’s a hard rain’s a-gonna fall

Oh, what’ll you do now, my blue-eyed son?
Oh, what’ll you do now, my darling young one?
I’m a-goin’ back out ’fore the rain starts a-fallin’
I’ll walk to the depths of the deepest black forest
Where the people are many and their hands are all empty
Where the pellets of poison are flooding their waters
Where the home in the valley meets the damp dirty prison
Where the executioner’s face is always well hidden
Where hunger is ugly, where souls are forgotten
Where black is the color, where none is the number
And I’ll tell it and think it and speak it and breathe it
And reflect it from the mountain so all souls can see it
Then I’ll stand on the ocean until I start sinkin’
But I’ll know my song well before I start singin’
And it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard
It’s a hard rain’s a-gonna fall

Originalinspelningen finns på Bob Dylans LP ”The Freewheelin’” (CBS 1963.

I Tom Pettys andra avdelning med bandet får vi höra en av hans mer kända låtar, ”Refugee”. Fast även ”Bye Bye Johnny” med sitt myckna ös är hörvärd.

Dylan gör den avslutande delen, och där gillar jag ”Rainy Day Woman #12 & 35” bäst.¨’

* * *

Tillägg 12 november 2012:

Bob Dylan-boxen ”Summer of Zero 8” (WLR 2077) innehåller ytterligare en DVD, där europaturnén 2008 också dokumenteras på film.

Men dess första spår, ”Just Like Tom Thumb’s Blues”, härstammar från en konsert i Madrid redan den 6 juli 2006. Det rör sig uppenbarligen om en TV-inspelning.

Resten av den här DVDn är från konserten i Stadthalle i Wien den 10 juni 2008.

Repertoaren är till stor del densamma som på CD-skivorna. Ljudet är i och för sig osofistikerat men ljudupptagningen bättre än på flera av CDna, så vore det bara för det, kunde jag, när det gäller ganska många av låtarna, rekommendera DVDn som ett bättre alternativ.

Men så är det det där med den helt undermåliga filmningen.

Den är gjord med en enda kamera, av allt att döma placerad ut mot kanten av en läktare. Det betyder att kameran lyckas fånga Dylan i aktion vid sitt keyboard, men flertalet musiker skyms av tekniska attiraljer eller ses rent av med ryggen mot kameran. Och vad värre är: den som filmar försöker ibland fånga medmusikerna med kameran, men det man då ofta får se är typ en gitarrist utan huvud. Helt barockt blir det här när Dylan som vanligt mot slutet av konserten presenterar medlemmarna i bandet och vad de spelar och den som håller i kameran inte lyckas fånga in en enda av dem vid relevant tillfälle; man ser mest bara Dylan.

Fotot är också tekniskt under all kritik: då och då oskarpt och luddigt, dessutom beroende av ljuset på scenen: ibland blir det helt mörkt, vilket följs av att fotot blir ofokuserat och sedan råkar fånga helt irrelevanta scendetaljer. Ett par gånger blir fotot plötsligt svartvitt och vid det första tillfället därefter, när Dylan och bandet gör ”Summer Days”, blir filmbilden i stället bjärt ljus och i pastellfärger.

Men lätt stönande, efter 12 CD och 2 DVD, går jag ändå i mål. Jag har, trots bristerna, tagit mig igenom hela materialet.

En intressant iakttagelse har jag gjort när jag såg den här filmen: Dylan bläddrar fram sina låttexter en efter en för att inte riskera att komma av sig. Det syntes tydligast när han skulle sjunga ”Masters of War”.

Aftonbladets ledarsida borde lära sig skriva svenska

I dagens tidningar, inte minst kvällspressen, tycks flertalet skribenter inte längre kunna skilja på ”de” och ”dem”. Varför väljer man att bli journalist, om man uppenbarligen inte tycker att det är viktigt att kunna skriva korrekt svenska?

En ännu värre horrör finns på dagens (5 november 2012) ledarsida i Aftonbladet:

”Kväll i hoppet och
drömmarnas land”

lyder rubriken över politiska chefredaktören Karin Petterssons huvudledare.

Gruppgenitiv kallas det här fenomenet.

Köp in ett antal språkriktighetsböcker, Aftonbladet, och placera en av dem på ledarredaktionen.

Dylan i backspegeln

Utöver de vanliga – i hans fall många – ordinarie skivalbumen ger hans skivbolag också ut sidoserier med intressanta spånor ur Bob Dylans övriga produktion. I serien ”The Bootleg Series” hittar man sådant som alternativa tagningar av utgivna låtar, också sådant som betecknas som outgivet – men det som benämns så kan mycket väl senare vara utgivet på en färskare skiva i den ordinarie albumserien.

På dubbel-CDn ”Tell Tale Signs. Rare and unreleased 1989-2006”, The Bootleg Series Vol. 8″ (Columbia Legacy 88697357952, 2008, distribution Sony-BMG) hittar jag till exempel två alternativa inspelningar av den bluesartade balladen ”Mississippi”, som jag nyligen skrev om i samband med separat-kompilatet ”Blues”. När jag här hör de alternativa tagningarna, båda från 1997, föredrar jag den musikaliskt avskalade, den som vilar på Daniel Lanois’ gitarrspel och lite grann påminner mig om Happy Traums sätt att göra Dylan. Men den med band, som inleder den andra CDn, är inte dum den heller.

Allt i den här samlingen, sammanlagt 27 låtar, är naturligtvis inte sånt som man absolut måste ha, men Dylan är, även i de fall då han inte är på topp, mycket ofta hörvärd. En hel av det här är som sagt alternativtagningar, men eftersom dessa ofta har gjorts i annat tempo, ibland musikaliskt mer avskalade, är det intressant att få tillgång till de här versionerna.

Och så hittar man här liveversioner av låtar, alltså autentiska inspelningar från klubbar och konserter. Några vällåtande exempel: ”High Water (For Charley Patton)” som också fanns med på den nämnda CDn ”Blues”, balladen ”Ring Them Bells” från 1993, ”Cocaine Blues” från 1997 och ”Lonesome Day Blues” från 2002 med sin snabba dansrytm.

Bland de hörvärda alternativtagningarna finns ”Tell Old Bill” från 2005 med sitt snygga komp, ”Can’t Wait” från 1997 med sitt skickligt balanserade rytmkomp, ”Everything Is Broken” från 1989, snabb och med vibrerande komp, ”Marchin’ To the City” från 1997 med Bob Dylan spelandes gospelartat piano, ”God Knows” från 1989 med sin snabba, dansanta rytm, ”Dignity” från 1989 där textens surrealistiskt präglade berättande ton kombineras med snabbt danstempo, och så balladen ”Ring Them Bells” från 1993.

Slutligen vill jag också nämna den mer countryartade ”The Lonesome River”, som Dylan, sång och gitarr, gjorde tillsammans med bland andra Ralph Stanley, sång och banjo, ursprungligen för filmbruk.