Sverigedemokraterna – också ett antietablissemangsparti

30 november 2012 12:33 | Politik | 19 kommentarer

Mitt i alla feta skandaler går det fortsatt uppåt för Sverigedemokraterna. I Ipsos’ mätning för Dagens Nyheter (30 november 2012) – den baseras på 2.095 telefonintervjuer och gjordes under perioden 8-27 november – går Sverigedemokraterna upp med + 0,3 procent och blir därmed, med sammanlagt 8,9 procent, tredje största parti.

Den lilla ökningen befinner sig i och för sig inom felmarginalen, men det intressantaste med SDs stöd är att partiet, trots stormen i media, inte backar.

Det här kan vara värt lite eftertanke.

De skandaler som har lyfts fram i media – rasistiska uttalanden, järnrör med mera – är verkliga, men om man stirrar bara på dem blir man, tror jag, blind.

Likt en gång i världen nazisterna i mellankrigstidens Tyskland – märk nu att jag därmed inte vill säga att SD är ett nazistiskt parti – har SDs anhängare en tendens att söka syndabockar för uppenbart existerande problem i samhället. En intressant social eller strukturell likhet mellan SD och tjugo- och trettiotalens bruna rörelser, detta fortfarade sagt utan att jag sätter likhetstecken mellan dem, är att de drar och drog till sig utsatt och hotad arbetarklass plus marginaliserade och otrygga småborgare av olika schatteringar.

Jag håller inte med miljöpartisten Maria Ferm i allt det hon skriver i en debattartikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt i dag (30 november 2012), ”Hur mycket rasism tål Sverige?”, men hon gör åtminstone en mycket träffsäker iakttagelse: Det många människor allför förenklat skyller på invandringen är ”otrygghet, arbetslöshet och försämringar av välfärd och trygghetssystem. Och vi riskerar att missa det utanförskap vissa känner som är grunden för kritiken mot ’etablissemanget’.”

Maria Ferms klarsyn tror jag kommer sig av att hon själv kommer från en i dessa sammanhang välkänd kommun, skånska Vellinge.

Många av de människor som i dag röstar på SD har tidigare röstat på Socialdemokraterna eller kommer från familjer som brukade rösta (s), i den mån de röstade.

I deras miljöer handlade det inte så mycket om teoretiska insikter i av marxismen präglad ideologi som om klasskänsla, ofta en ganska oreflekterad sådan. Det här tog sig bland annat uttrycket – Kjell Eriksson skriver insiktsfullt om det här beteendet i sin senaste bok, ”Simma i mörker”; han är uppvuxen i en av Uppsalas arbetarstadsdelar – att nästan alla just av ett slags klasskänsla röstade (s).

Också jag är uppvuxen i en genuin arbetarmiljö, där de allra flesta – fabriksarbetare, byggnadsjobbare och andra – nästan självklart röstade på (s). I det låg en tilltro till att socialdemokraterna var deras politiska ombud i de valda församlingarna men också något annat, som kanske inte är så självklart för tillräckligt många av dagens ledande socialdemokrater: ryggmärkskänslan man sorterade andra efter, främst ”vi här nere, ni däruppe”.

Men märk att bedömningen av dem däruppe nyanserades av två skäl:

I de politiskt beslutande församlingarna och i arbetarekommunernas styrelser satt det mängder av människor, som hade samma sociala ursprung och samma arbetslivserfarenheter som väljarna. Också i det Uppsala jag kom till som student hade många av de ledande (s)-politikerna en bakgrund i Metall, Byggnads eller Kommunal. Attityden mot oss som var akademiker var samtidigt öppen och välkomnande – många av oss fick förtroendeuppdrag – men det var på den tiden en självklrhet, också för (s)-studenterna i Laboremus, att socialdemokratin var just en arbetarrörelse.

Den tidens socialdemokrati kunde dessutom leverera allt det där som också samhällets mindre kapabla behövde: jobb, anständiga bostäder till rimligt pris, gratis (och allt mindre segregeade) skolor även till deras barn, hälsovård, social trygghet vid sjukdom och arbetslöshet. Varför i helvete skulle man rösta på något annat parti än det som stod för allt detta?

En utvikning, en upplevelse från mitt förflutna: SSU-ombudsmannen tog mig en gång i början av 1960-talet med till en ungdomsgård i en av de proletära delarna av Uppsala. Jag visade en film om och talade själv om apartheid i Sydafrika. Efteråt kom det en yngling ur publiken och satte sig bredvid mig och frågade: ”Är du sosse?” När jag hade svarat ja, tillade han: ”Det var tur det. Annars hade du åkt på stryk.” Det här handlade knappast om Sydafrika utan om att jag inte upplevdes som en av dom.

Men tillbaka till Sverigedemokaterna.

Ska socialdemokratin tillbaka till sin forna styrka, måste partiet också vinna tillbaka en del av de vilsegångna själar, som i dag, i val och i opinionsundersökningar, ger sin röst till Sverigedemokraterna.

Det här kan självfallet inte ske till priset av att gå främlinmgsfientligheten till mötes.

Men det räcker heller inte med att, med aldrig så goda argument, bekämpa främlingsfientligheten.

Det måste till mycket mer.

De allt flera som känner otrygghet och utanförskap och som själva inte är kapabla att nå en tryggare tillvaro, måste känna att det finns en politisk kraft som står på deras sida och garanterar jobb och social trygghet.

Då säger någon genast att detta är lättare sagt än gjort i dagens gränslösa och liberaliserade värld.

Och då svarar jag, att det kanske är just den vi ska ta itu med: sätta gränser för liberalismen.