Melodikrysset nummer 44 2012

3 november 2012 12:07 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 14 kommentarer

Vad man tycker är lätt respektive svårt i Melodikrysset beror förstås på vad det är för musik man är bekant med respektive inte har hört.

Av dagens kryssillustrationer var det väl egentligen bara en, den med en till svenska översatt siffra, som låg utanför det jag spontant kunde: Arthur Kopils (musik) och Maury Yestons (text) ”Nine” från 1982, på svenska Nio, har jag, vad jag minns, aldrig kommit i kontakt med. Men när jag efter nätletning får fram, att den bygger på Fellinis ”8½”, en mycket intressant film, blir jag förstås intresserad.

Jag har för all del aldrig sett ”Blåjackor” (1939, premiär i Göteborg 1941) heller, åtminstone inte på scen. Möjligen har jag någon gång sett Rolf Husbergs filmatisering från 1945. Hur som helst, jag känner igen den, även Annalisa Ericsons röst – den här gången sjunger hon dock tillsammans med Kjell Krage, inte som ursprungligen med Nils Poppe. Den här operetten hette i original ”Boys In Blue” men skrevs i Danmark av Lajos Laitai, vilket i mina öron låter ungerskt, med en fransk fars som förlaga.

Per Gessle har jag lyssnat på med ett halvt öra, men jag ska tillstå att jag inte är våldsamt förtrogen med hans repertoar. Därför famlar jag lite – nätsöker titlar – när jag hör hans bidrag till dagens kryss, men när jag har tillräckligt många ledbokstäver, kommer jag fram till att det måste röra sig om ”När vi två blir ett”.

Lätt som en plätt är det däremot att identifiera ”Kom, kom, kom, kom till Brittas restaurang.” Jag minns den med upphovsmannen, Gösta Linderholm. Jag har tidigare berättat historien om när han valturnerade tillsammans med min hustru, som då skojade med honom så att han rodnade: hon och turnéledaren slängde upp ett par onämnbara modell XXXXL på scenen när han spelade på ett av mötena.

Hustrun var där också när Björn Skifs och Agnes (Carlsson) sjöng ”When You Tell the World You’re Mine” vid ett mycket omskrivet bröllop – hon har, allt sedan hon var talman, ett slags band till bruden. Också jag har genom åren ställt upp på många kungliga arrangemang, fast då närmast av lojalitet till hustrun, men den gången tyckte jag inte, att jag behövde ställa upp längre.

Men inget ont sagt om kärlek, inte heller deras. Min egen egen kärlek vill jag gärna tillägna Evert Taubes klassiker efter Robert Burns, ”Min älskling du är som en ros”, och då är det faktiskt inte främst partisymbolen jag har i åtanke.

Änglar är kanske inte riktigt min grej, men Eva Dahlgrens ”Ängeln i rummet” är också värd att lyssna på.

Barnvisor, Alice Tegnérs och andras, hör jag gärna på, fast jag har fyllt 75. Och ”Blåsippor ute i backarna stå” har jag förstås sjungit själv under folkskoletiden, har den ävenb på CD. Fast även i det här fallet finns det stavningsproblem vi diskuterade redan förra lördagen. Det Eldeman efterlyser är den moderna varianten står.

Scenartister av olika slag roar mig. Den äldre av dagens exemplar, Karl Gerhard, har jag det mesta av i skivhyllorna och har också skrivit om ovan under Kulturspegeln, Musik. Så visst känner jag genast igen ”Gungorna och karusellen” från 1948, den som i dag skulle ge oss pluralen karuseller.

Lasse Brandeby, från scen känd som Kurt Olsson, hade vänstervärderingar även han, även om det inte framgår av just ”Till den person som tillgrep min väska igår”.

Men som mina läsare vet, brukar jag också lyssna mig igenom melodifestivalerna. Så det är klart att jag minns den då ännu mycket unga Carola (16 år) 1983 – åttiotre – slå igenom med ”Främling”, signerad Lasse Holm och Monica Forsberg.

Och även ”Maria” med Östen med resten minns jag från Melodifestivalen 2003. Jag tror att jag till och med lite grann höll tummarna för den.

Lasse Stefanz sjunger egendomligare än han stavar sitt namn, men nog minns man hans ”De sista ljuva åren”, på Svensktoppen 1989-1990.

Fast det vete fasen: är de sista åren så ljuva, rent av de bästa i ens liv? Jag tillåter mig tvivla. Jag har skrivit om det här ett par inlägg tillbaka.