Paul Mägi på höjden av sin förmåga

”Mägi hyllar Mägi” löd programrubriken för torsdagskvällens konsert i Konserthuset i Uppsala med Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi. Det var en mycket hörvärd konsert Mägi och orkesern bjöd på, men nej – Paul Mägi har inte fått storhetsvansinne. Det verk han dirigerade, ”Vesper för stråkorkester”, var förvisso estniskt, men skrivet av en namne, Ester Mägi, född 1922 och således 90 år, något att hylla. Märk dock att de båda Mägi inte är släkt med varann – Mägi, på svenska Berg, är ett inte särskilt ovanligt namn i Estland.

Svensk publik har sedan länge vant sig vid att lilla Estland har frambringat en hel rad skickliga dirigenter – flera av dem har haft uppdrag här i Sverige. Konsertpubliken här i Uppsala fick nu ett smakprov på att också estniska tonsättare har skapat musik, värd att lyssna på. Det här stycket, ”Vesper för stråkorkester”, är ett exempel. Dess tema är sakralt, men dess tonspråk torde tilltala alla kategorier av lyssnare, inte bara religiösa.

Claude Debussy (1862-1918) dog tidigt, men skulle han – vilket i och för sig är helt otänkbart – ha levt fram till i dag, hade han hunnit bli 150 år. En jubilar till alltså. Det firade Kammarorkestern med att spela två verk av honom.

Det första av dem var ”Danse sacrée et Danse profane för harpa och orkeser” (1904), således ännu ett stycke med åtminstone till hälften sakrala förtecken. I det här stycket hade orkestern sällskap av en solist på harpa, Laura Stephenson.

Mer känd är den andra debussykompositionen i den här konserten, preludiet till ”L’après-midi d’un faune”, ”En fauns eftermiddag” (1894). Hela stycket var väl spelat, och jag såg att Paul Mägi, absolut berättigat, själv hyllade flöjtistens insatser.

Efter pausen fick vi höra Antonín Dvořáks (1841-1904) ”Symfoni nummer 8 i G-dur” (1889). På det hela taget gillar jag den här musiken, i vart fall dess lugnare partier, men jag har lite svårt för de bullrande, ibland nästan bombastiska klanger, som då och då hörs. Men ett omväxlande, understundom överraskande verk är det, där durklangen ibland bryts av molltoner.

En fin musikkväll var det, sammantaget.