Last chorus: Kjell Johansson
8 november 2012 21:30 | Musik, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarerKjell Johansson har gått ur tiden, 79 år gammal.
Det finns säkert många äldre män med namnet Kjell Johansson, men den jag syftar på kom från Sandviken, och jag träffade honom i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala 1960, samma vår som jag själv valdes till dess ordförande.
Kjell var inte av den där typen som armbågar sig fram till de glamourösa (och ibland välbetalda) posterna, men han gjorde intryck genom sin omutlighet och saklighet. Han var mer intellektuell än som framgick av ett ytligt besiktigande, dessutom radikal – det vittnade också ett par av talarna om vid dagens begravningskaffe. Dåtidens röda Laboremus passade honom, vilket inte ska misstolkas: Han förblev, i motsats till en del andra kamrater från sextiotalet och det tidiga sjuttiotalet, socialdemokratin trogen, och han blev den trogen på grund av reformistisk övertygelse, inte på grund av karriärism. Men han var en radikal socialdemokrat, vilket bland annat hans intressanta valanalyser, grundade bland annat på socioekonomiska faktorer och klass, vittnade om – Kjell blev med tiden Uppsala arbetarekommuns främste valanalytiker.
I många år jobbade han träget på AMS, och det är så typiskt för honom att han först därefter gjorde det där som alla begravningsgästerna – vi var väldigt många, och ingen var där av plikt – främst mindes och hyllade honom för. När Kjell efter avslutat dagsverke på AMS blev pensionär, klev han in på partiexpeditionen och erbjöd sig att arbeta där ideellt – det finns såna människor i arbetarrörelsen! – under valrörelsen, och sen fortsatte han med det praktiskt taget fram till dess att han stupade.
Har arbetarrörelsen i Uppsala några bärare av sin själ, hörde Kjell Johansson utan några som helst tvivel till dem.
Det där med själen ja. Jag är ju själv inte religiös och trodde kanske förr i världen att Kjell Johansson inte var det heller, men begravningsakten ägde rum i Helga Trefaldighetskyrkan och innehöll bland annat två psalmer, som Kjell själv hade valt. Begravningen förrättades av Anna-Karin Hammar, och eftersom hon är Kjells och min partivän, gjorde hon full rättvisa också åt Kjells engagemang.
Kjell hade med tiden också engagerat sig i Broderskapsrörelsen och jag kan ana att det inte bara var tro som förde honom dit: broderskaparna förenar tro och solidaritet, och Kjell var en socialdemokrat som envetet stod upp för solidaritet med utsatta människor, till exempel flyktingar. Under sin sista tid i livet fick han den hjälp och omvårdnad han behövde av en flyktingkvinna han hade hjälpt; i kyrkan satt hon nu på det som brukar vara änkans plats.
Kistan flankerades av röda fanor, och sällan har våra röda rosor på kistan känts så på sin plats. När de sorgflorförsedda fanorna sänktes tre gånger inför kistan och när kistan sen bars ut anförd av de röda fanorna, kändes allting rätt.
6 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
En fin minnesteckning…
Comment by Jan Nordling — 2012 11 09 12:31 #
Till Jan Nordling: Tack. Jag skrev de här raderna – ursäkta den språkliga grodan – med hjärtat.
Comment by Enn Kokk — 2012 11 09 12:51 #
Tack Enn för dessa rader.
Kjell var viktig för oss alla, men inte minst för oss socialdemokrater i Eriksberg.
Vår ordförande Lennart Häggström skrev så fint om detta.
Hur Kjell satte tonen; med kloka och kritiska synpunkter, som skapade högt i tak och spännande diskussioner.
När jag tog den tidigaste bussen på morgonen, för att hinna till tåget klockan sju, då mötte jag alltid Kjell. Vi samtalade; Kjell alltid en glimt i ögat.
Så fort han rycktes från oss. Det känns tomt.
Comment by Lena Sommestad — 2012 11 09 16:46 #
Till Lena Sommestad: Det kom inte som en överraskning att du uppfattade honom på samma sätt som jag. Fint att du hörde av dig!
Comment by Enn Kokk — 2012 11 09 16:59 #
Först och främst, läsare av denna kommentar far tänka sig ringarna över a, detta skrivs nämligen i Flandern.
Sa här skrev jag i ”Simma i mörker _ en självbiografisk klassresa”, nyligen utkommen (sammanhanget är att jag fatt Stig Sjödin-priset 2006):
”Jag mindes den där gangen när jag var kanske femton ar, platsen var Bakfickan, en klubblokal för SSU, inrymd i en källare pa innergarden vid Folkets Hus i Uppsala. KJ, en äldre klubbist, spelade LP-skivor, Ferlin och Dan Andersson, och läste dikter. Bland annat nagra ur Stig Sjödins samling Sotfragment; utkommen i slutet av fyrtiotalet.
När aftonen var över kom KJ fram till mig, gav mig det tunna häftet och sa nagot om att jag nog ville läsa flera av dikterna. Sa rätt han tolkade mig.
Jag kan se honom ibland pa stan, framförallt i valtider, den ständige sosseaktivisten, nu gra och lite böjd, framför valstugan pa Stora torget.
I en vid mening är han med och bygger landet. Grasossen. Fotsoldaten i lokala nämnder och styrelser. Jag känner respekt för dem som orkar, även om jag manga ganger underkänner politiken och strategin.”
Sa kan en avdankad maoist, med rötter i arbetets Uppsala och senare aktiv i Lantarbetareförbundet, se pa ”sossen”. Eller snarare pa sossen KJ. Ja, han var radikal.
Han presenterade de vackraste dikter vi har inom arbetarrörelsen för oss bradmogna, sökande ungdomar. Tack för det!
Kjell Eriksson
Comment by Kjell Eriksson — 2012 11 09 19:01 #
Till Kjell Eriksson: Birgitta, min hustru, fick din senaste bok i födelsedagspresent av mig och har nyligen läst ut den – jag ska snart följa henne i spåren.
När vi efter Kjell Johanssons begravning var på kaffet efteråt i KFUM-borgen, berättade Birgitta för flera andra om just det här partiet om Kjell Johansson, som hon hade identifierat fast du bara kallar honom för KJ.
Just nu håller jag på att läsa Håkan Nessers senaste, men när jag är klar med den, ska jag läsa din. Förmodligen skriver jag då om den här på bloggen.
Comment by Enn Kokk — 2012 11 09 22:12 #