En barnbok lämplig för Sverigedemokrater

”Denna bok tillägnas alla djur på vår jord, vilken färg och fason de än har”, lyder mottot för Max Velthuijs’ bilderbok ”Grodan och främlingen” (En bok för alla, 2012, tidigare utgiven av Berghs förlag 1993). Översättningen är gjord av Gun-Britt Sundström, från engelska antar jag, eftersom originalets titel anges på engelska. Men Velthuijs, som nu är död, var holländare, så bokens originaltitel är ”Kikker en de vreemdeling”, 1993.

Storyn är enkel och, om man ser till dess syfte, att mota främlingsfientlighet, inte alls skruvad: En dag kommer det en främling, en råtta, och bosätter sig i skogsbrynet. Han bor i tält och lagar sin mat i en gryta över en öppen eld. Den här Råttan – djuren kallas efter vad de är – väcker Grisens undran och misstro, och han får också Ankan med sig i sin misstänksamhet. Råttan är smutsig och brukar stjäla, hävdar Grisen; ”det vet väl alla”.

Men Grodan tror inte riktigt på det där, så han smyger sig fram och kollar Råttan. När Grisen säger att råttor är lata, ser han med egna ögon, att Råttan är duktig: sågar till bräder och snickrar ett bord och en soffa av dem.

Grodan bekantar sig med Råttan och blir rent av imponerad, när han får höra, att Råttan kan tala tre språk och läsa och skriva.

Men Grisen har sina fördomar kvar – han säger att Råttan inte har någon rätt att bo i deras skog. Mot Grisens insinuationer framhåller Råttan, att han inte har stulit träet – det har han hittat i skogen, som tillhör alla.

Grisen klagar då hos Haren: Råttan måste bort, eftersom han stjäl trä och är fräck. Men Haren är av en mer eftersinnande typ och säger: ”Han kanske inte är som vi, men han gör inget orätt, och skogen tillhör oss alla.”

Grisen framhärdar i sina fördomar, men så en dag råkar han ut för något förskräckligt: Han slarvar med elden när han lagar mat, och snart står hans hus i lågor,

Griser springer sin väg, men till hans hjälp kommer Råttan, som är en resolut typ: Från floden hämtar han hink efter hink med vatten, och till slut lyckas han släcka elden. Och inte nog med det: Händig som han är, reparerar han Grisens ganska illa tilltygade hus.

Lite senare räddar han också Haren från att drunkna, och över huvud taget är han alltid beredd att hjälpa till, när någon annan råkar illa ut.

Nu blir han vän med alla i skogen, hittar ofta på roliga saker att göra tillsammans med dem. Och då svänger opinionen rejält – alla tycker att Råttan ska stanna i deras skog.

Men en dag har Råttan packat ihop sina tillhörigheter, och för sin vän Grodan, som har kommit för att hälsa på, förklarar han, att det är dags att dra vidare, till Amerika.

Och nu tar inte bara Grodan utan också Haren och Grisen och Ankan med tårar i ögonen adjö av Råttan, som i alla fall lovar, att han kanske ska komma tillbaka nån gång.

Efter sig lämnade han sin soffa, och på den satt ofta hans fyra vänner och berättade för varann om sina minnen av Råttan.

Liten kokbok för de minsta

”Ture kokar soppa” (En bok för alla, 2012, ursprungligen utgiven 1995 på Alfabeta) heter en ganska rar småbarnsbok av Thomas Tidholm (text) och Anna-Clara Tidholm (bild).

Anna-Clara Tidholms bilder är klara och pekvänliga och illustrerar väl handlingen i Thomas Tidholms story. Själva kombinationen bjuder på en del överraskande effekter, som när bokens båda figurer, Ture och hans hund Hej, sitter och äter frukost och detta både uttrycks och illusteras så här: ”Det är en vacker morgon med himlablå tapeter”.

Handlingen är inte precis överrealistisk – Ture sätter ett frö och vattnar, och när han och Hej har somnat en stund i solen och vaknar igen, har trädet redan börjat växa. Ture vet inte vad det ska bli av fröet, men det blir ett jättestort träd, ett mangoträd, visar det sig. Redan till kvällen kan han skörda stora mangofrukter.

Av dem kokar Ture mangosoppa.

Och den blir väldigt god, tyckler både Ture och Hej.

Hoppas de pappor och mammor som läser den här boken för sina små kan laga mangosoppa, för det lär bli nödvändigt.

Men jag har kollat: Det finns recept på nätet.

Vad socialdemokratin skulle kunna göra för att mota fascismen

Pliktskyldigt ögnar jag ledarsidorna i de fyra tidningar jag dagligen läser, en socialdemokratisk, en moderat och två liberala, men det är sällan jag hittar något läsvärt där.

Numera hittar man oftare intressantare artiklar på tidningarnas kultur- och debattsidor.

I kulturdelen av Dagens Nyheter finns i dag (28 november 2012) ett intressant och avvikande inlägg i debatten om Sverigedemokraternas frammarsch, skrivet av professorn i religionshistoria vid Linnéuniversitetet Stefan Arvidsson: ”En ny riktning mot fascismen”. Jag tänker inte referera den – om du inte har DN, skaffa tidningen och läs där!

Jag vill här lyfta fram hur han ser på mitt eget parti, Socialdemokraterna:

”Det räcker inte med att spela glad och se förväntansfull ut, utan skillnaden mellan partierna är förmodligen reell: Socialdemokraterna har helt enkelt inte längre förmågan att föreställa sig sitt goda samhälle, men det har faktiskt Sverigedemokraterna. Först en glad utopi, sedan glada leenden, måste vara tågordningen.”

Det här betyder inte att Arvidsson har något till övers för Sverigedemokraterna eller den allt starkare fascismen i Europa.

Och slängen mot vårt parti har, visar det sig i artikelns avslutning, sin förklaring i besvikelse över att socialdemokratin inte lever upp till de ideal som under dess framgångsdagar bar upp partiet:

”Eller så måste Socialdemokratiska arbetarpartiet och Vänsterpartiet prova något de inte har provat på mycket länge: socialism. De måste plocka upp en socialistisk retorik och politik där vägen till det goda samhället heter samarbete och där solidariteten med alla som – med kompositören Richard Wagners ord, på den tiden han var socialist – ’befinner sig i en gemensam nöd’ står först på dagordningen.”

Läs själva den här artikeln. Den innehåller fler överraskande element än att den, av alla tänkbara människor, citerar Richard Wagner.