Last chorus: Kjell Johansson

Kjell Johansson har gått ur tiden, 79 år gammal.

Det finns säkert många äldre män med namnet Kjell Johansson, men den jag syftar på kom från Sandviken, och jag träffade honom i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala 1960, samma vår som jag själv valdes till dess ordförande.

Kjell var inte av den där typen som armbågar sig fram till de glamourösa (och ibland välbetalda) posterna, men han gjorde intryck genom sin omutlighet och saklighet. Han var mer intellektuell än som framgick av ett ytligt besiktigande, dessutom radikal – det vittnade också ett par av talarna om vid dagens begravningskaffe. Dåtidens röda Laboremus passade honom, vilket inte ska misstolkas: Han förblev, i motsats till en del andra kamrater från sextiotalet och det tidiga sjuttiotalet, socialdemokratin trogen, och han blev den trogen på grund av reformistisk övertygelse, inte på grund av karriärism. Men han var en radikal socialdemokrat, vilket bland annat hans intressanta valanalyser, grundade bland annat på socioekonomiska faktorer och klass, vittnade om – Kjell blev med tiden Uppsala arbetarekommuns främste valanalytiker.

I många år jobbade han träget på AMS, och det är så typiskt för honom att han först därefter gjorde det där som alla begravningsgästerna – vi var väldigt många, och ingen var där av plikt – främst mindes och hyllade honom för. När Kjell efter avslutat dagsverke på AMS blev pensionär, klev han in på partiexpeditionen och erbjöd sig att arbeta där ideellt – det finns såna människor i arbetarrörelsen! – under valrörelsen, och sen fortsatte han med det praktiskt taget fram till dess att han stupade.

Har arbetarrörelsen i Uppsala några bärare av sin själ, hörde Kjell Johansson utan några som helst tvivel till dem.

Det där med själen ja. Jag är ju själv inte religiös och trodde kanske förr i världen att Kjell Johansson inte var det heller, men begravningsakten ägde rum i Helga Trefaldighetskyrkan och innehöll bland annat två psalmer, som Kjell själv hade valt. Begravningen förrättades av Anna-Karin Hammar, och eftersom hon är Kjells och min partivän, gjorde hon full rättvisa också åt Kjells engagemang.

Kjell hade med tiden också engagerat sig i Broderskapsrörelsen och jag kan ana att det inte bara var tro som förde honom dit: broderskaparna förenar tro och solidaritet, och Kjell var en socialdemokrat som envetet stod upp för solidaritet med utsatta människor, till exempel flyktingar. Under sin sista tid i livet fick han den hjälp och omvårdnad han behövde av en flyktingkvinna han hade hjälpt; i kyrkan satt hon nu på det som brukar vara änkans plats.

Kistan flankerades av röda fanor, och sällan har våra röda rosor på kistan känts så på sin plats. När de sorgflorförsedda fanorna sänktes tre gånger inför kistan och när kistan sen bars ut anförd av de röda fanorna, kändes allting rätt.