En barnbok lämplig för Sverigedemokrater
28 november 2012 18:04 | Barnkultur, Politik | 5 kommentarer”Denna bok tillägnas alla djur på vår jord, vilken färg och fason de än har”, lyder mottot för Max Velthuijs’ bilderbok ”Grodan och främlingen” (En bok för alla, 2012, tidigare utgiven av Berghs förlag 1993). Översättningen är gjord av Gun-Britt Sundström, från engelska antar jag, eftersom originalets titel anges på engelska. Men Velthuijs, som nu är död, var holländare, så bokens originaltitel är ”Kikker en de vreemdeling”, 1993.
Storyn är enkel och, om man ser till dess syfte, att mota främlingsfientlighet, inte alls skruvad: En dag kommer det en främling, en råtta, och bosätter sig i skogsbrynet. Han bor i tält och lagar sin mat i en gryta över en öppen eld. Den här Råttan – djuren kallas efter vad de är – väcker Grisens undran och misstro, och han får också Ankan med sig i sin misstänksamhet. Råttan är smutsig och brukar stjäla, hävdar Grisen; ”det vet väl alla”.
Men Grodan tror inte riktigt på det där, så han smyger sig fram och kollar Råttan. När Grisen säger att råttor är lata, ser han med egna ögon, att Råttan är duktig: sågar till bräder och snickrar ett bord och en soffa av dem.
Grodan bekantar sig med Råttan och blir rent av imponerad, när han får höra, att Råttan kan tala tre språk och läsa och skriva.
Men Grisen har sina fördomar kvar – han säger att Råttan inte har någon rätt att bo i deras skog. Mot Grisens insinuationer framhåller Råttan, att han inte har stulit träet – det har han hittat i skogen, som tillhör alla.
Grisen klagar då hos Haren: Råttan måste bort, eftersom han stjäl trä och är fräck. Men Haren är av en mer eftersinnande typ och säger: ”Han kanske inte är som vi, men han gör inget orätt, och skogen tillhör oss alla.”
Grisen framhärdar i sina fördomar, men så en dag råkar han ut för något förskräckligt: Han slarvar med elden när han lagar mat, och snart står hans hus i lågor,
Griser springer sin väg, men till hans hjälp kommer Råttan, som är en resolut typ: Från floden hämtar han hink efter hink med vatten, och till slut lyckas han släcka elden. Och inte nog med det: Händig som han är, reparerar han Grisens ganska illa tilltygade hus.
Lite senare räddar han också Haren från att drunkna, och över huvud taget är han alltid beredd att hjälpa till, när någon annan råkar illa ut.
Nu blir han vän med alla i skogen, hittar ofta på roliga saker att göra tillsammans med dem. Och då svänger opinionen rejält – alla tycker att Råttan ska stanna i deras skog.
Men en dag har Råttan packat ihop sina tillhörigheter, och för sin vän Grodan, som har kommit för att hälsa på, förklarar han, att det är dags att dra vidare, till Amerika.
Och nu tar inte bara Grodan utan också Haren och Grisen och Ankan med tårar i ögonen adjö av Råttan, som i alla fall lovar, att han kanske ska komma tillbaka nån gång.
Efter sig lämnade han sin soffa, och på den satt ofta hans fyra vänner och berättade för varann om sina minnen av Råttan.
5 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Vilken underbar sensmoral! Den ska jag införskaffa och ta fram när barnbarnen kommer på besök, tack för tips!
Comment by anita — 2012 11 29 0:12 #
Om man så vill så torde det gå bra att även åberopa en annan ”auktoritet” på området:
”Jesus älskar alla barnen,alla barnen på vår jord,både gul och vit och svart gör det samma har han sagt Jesus älskar alla barnen på vår jord”.
”Här är varken Jude eller Grek”.
Comment by Lassalle — 2012 11 29 9:03 #
Det var ju en god, uppbygglig berättelse. Nu brukar inte genomsnittliga SD-anhängare ha något problem med invandrare som hjälper dem i nöd, eller bakar deras middagspizzor. Jag misstänker att det går alldeles utmärkt för exempelvis Åkesson att säga att naturligtvis ska skötsamma råttor, som kan försörja sig, som ”vi” har nytta av, få bo här; annat är det med andra råttor, de som verkligen är smutsiga och stjäl. Så jag är tveksam till om den ”motar främlingsfientlighet” i någon högre grad.
.
Säg det på annat sätt: barn i allmänhet brukar inte bry sig om hur andra barn ser ut, i alla fall inte i någon negativ bemärkelse; det är föräldrar eller andra vuxna som lär dem fördomar. Den förälder som sätter den här boken i händerna på sina barn sympatiserar förmodligen redan med budskapet. De barn som kanske skulle behöva den här typen av berättelser kommer inte att få dem av sina föräldrar. Fast det kanske är daghem som är målgruppen?
Comment by Olof Öberg — 2012 11 29 10:44 #
Till Olof Öberg: Fast den senaste publiciteten kring en SD-riksdagman, tätt efter det att flera ledande SDare har gjort bort sig till den grad att de har suspenderats, ger ju knappast bilden av ett tämligen oskyldigt parti.
I det senare stycket har jag egna erfarenheter. När min dotter var på dagis, fick hon en ny kompis, en tjej som hon ideligen refererade till med förnamn. Först när jag själv träffade kompisen i fråga, upptäckte jag att flickan i fråga var inte bara mörkhårig utan också mörkhyad – hennes pappa kom från Södra Afrika. För dottern betydde hudfärgen ingenting – hon hade bara träffat en ny trevlig kompis.
Comment by Enn Kokk — 2012 11 29 11:25 #
Nä, det var ju ett nästan komiskt självmål. SD-riksdagsman super till på krogen, glömmer sin ryggsäck, ramlar omkull, blir hjälpt av två Råttor, upptäcker sig sakna sin ryggsäck, tar likt Grisen ovan självklart för givet att de betett sig som råttor i hans världsbild gör, och anklagar dem för att ha stulit hans ryggsäck… men detta var inte fråga om en ”genomsnittlig SD-sympatisör”, alltså de här 8 procenten som närmar sig 10-15 procent. (Genomsnittliga SD-sympatisörer skulle för övrigt förr i tiden i stor utsträckning ha röstat på Socialdemokraterna. Det är ett dåligt betyg för SAP att många av dem känt sig nödgade att söka sig till SD i brist på alternativ, och därigenom hamnar i knät på ett parti för vilka invandringsfrågan är det primära.)
Comment by Olof Öberg — 2012 11 29 12:14 #