Beredskapsfilm av Hasse Ekman

29 november 2012 18:37 | Film, Musik, Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Hasse Ekman fick ett mycket positivt mottagande av sin andra film, ”Första divisionen” (1941) – den blev hans genombrott som regissör. Recensenterna var med något undantag mycket välvilliga, och jag kan tänka mig att den i en mycket osäker beredskapstid drog folk till biograferna.

”Första divisionen” ingöt hopp: den visade att den svenska beredskapen var god och det svenska flygvapnet slagkraftigt. Filmens flygscener, inspelade bland annat på F 6 i Karlsborg, är på många sätt magnifika, inspelade som de är i samverkan med flygvapnet, och scenerna med precisionsbombning ingöt säkert mod hos både värnpliktiga och civilister i dåtidens av väpnade fiender kringgärdade Beredskapssverige.

Handlingen – manus har skrivits av Hasse Ekman tillsammans med flygexperten och skribenten Alvar Zacke – är inte lika fokuserad. Det senare är ett medvetet val. Filmen handlar alltså om en division; särskilt riktas Hilomer Ekdahls kamera dock mot tre män, som plikt och flygkunnande har fört samman i denna orostid.

Rollen som chefen för hela flottiljen, överste Magnus Ståhlbeg, spelas av en nestor inom svensk film, Lars Hanson.

Till flottiljen anländer den unge fänriken Gunnar Bråde (Hasse Ekman). Brådes far var kamrat i flyget med översten men omkom i samband med en kollission med denne, vilket redan i filmens inledning anger tonen i den: militär flygning är ingen riskfri sysselsättning. Gunnar Bråde har störtat själv och tillbringat den senaste tiden på sjukhus.

Bråde får som närmaste chef, divisionschef, kapten Krister Hansson (Gunnar Sjöberg). Hanssons problem blir, ganska snart i filmhandlingen, att hans fästmö, Mona Falkstedt (Irma Christensson), som han är i färd med att gifta sig med och skaffa barn med, hotar lämna honom, om han inte lämnar sitt jobb i det farliga flyget. Den här delen av handlingen får dock mot slutet av filmen ett lyckligt slut.

Det tredje flygaren vars öde skildras är löjtnant Ruger Sperling (Stig Järrel). Han är en riktig stridis för vilken flygningen betyder allt – och så upptäcks det vid en läkarkontroll att han håller på att förlora synen på ena ögat.

En operation räddar hans syn, och när han med återställd syn återvänder till kamraterna på flygförbandet, vill han naturligtvis visa upp att han nu är fit for fight igen, så han erbjuder sig att i samband med en vakans flyga tillsammans med Bråde vid en nattövning. Planet får ytterligare svårigheter på grund av dimma och brusten radiokontakt, och trots försök att vägleda planet med hjälp av strålkastare havererar detta, och båda omkommer.

Det här är spännande, så också avsnittet där Bråde under en övning i att fälla bomber får en bomb i propellern och tvingas lämna planet i fallskärm – varefter han landar mitt i målområdet, där nya bomber fälls, eftersom de i planen som kommer i anfallsvågorna därefter inte har sett vad som har hänt.

Annat är betydligt tristare, till exempel de många interiörerna från officersmässen, där det både dricks och hålls tomma tal.

Men i samband med drickandet där sjungs det också. Bland annat får vi höra en sång som senare förekom också i filmatiseringen (Arne Mattson, 1954) av Peder Sjögrens roman om finska vinterkrigt ”Kärlekens bröd” (1945, återutgiven i serien FiBs folkböcker 1954).

Kavaljersvisa från Värmland

Text delvis av Sten Selander

I ”Första divisionen” sjungs den av Gunnar Sjöberg

//: Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.
Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.
Ty vänner, det har jag på bägge ställena.
Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.

Det gör detsamma var du stupar, kavaljer.
Det gör detsamma var du stupar, kavaljer.
Ty rosorna de glöda i dödens högkvarter.
Det gör detsamma var du stupar, kavaljer. ://