Påskkryss

Vecka efter vecka löser jag alla korsord utom Sportkrysset i Aftonbladet Kryss och Quiz. Sportkrysset görs av Bengt Löfstrand men inget ont om honom för den skull – folk får gärna för mig ha olika intressen. Dessutom gör Löfstrand ett annat kryss som jag gillar, Tema litteratur.

Den här gången är det litterära temat Håkan Nesser och hans böcker. Eftersom jag har läst praktiskt taget allt av Nesser, är det inte särskilt svårt för just mig att komma ihåg sådant som boktitlar och romanfigurer.

Dessutom är det så att jag en smula känner Nesser från hans tid i Uppsala. Han var svensklärare åt våra barn på den tiden de gick på högstadiet, i Tunabergsskolan.

Längst ner i krysset hittar jag en blinkning till mig själv, fast den kommer från Löfstrand, inte från Nesser. EN KÄND KOKK ska förstås bli ENN.

Det är för övrigt inte första gången jag förekommer i Aftonbladets kryss. Flera av konstruktörerna tycks ha läst vad jag skriver om deras sätt att konstruera kryss.

För min del värdesätter jag främst konstruktörer som utmanar både ens allmänbildning och associationsförmåga – att kunna tolka nycklarna alternativt hjälper ofta i det senare fallet.

Jag har flera gånger berömt konstruktörer som lyckas med just detta, och jag ska här inte återupprepa det jag tidigare har skrivit. In i den skaran, konstruktörerna som roar och utmanar mig, skulle jag nu också vilja lyfta Eva Ohlin Särman: Hennes nycklar är nästan aldrig de enklaste tänkbara, och de sökta svaren visar sig, när man väl har kommit på dem, inte ha några logiska alternativ.

Glad påsk till henne och mina övriga favoriter på Aftonbladet Kryss & Quiz!

Men ni ska veta att jag har knäckt alla era påskägg nu!

Melodikrysset nummer 14 2012

Det här Melodikrysset har jag lyssnat på och löst i sommarhuset i Öregrund, dit vi lagom till påsk flyttade ut. Inte minst med tanke på krysset fick jag rejäl skrämselhicka här om dan, då datorn – faktiskt relativt ny – började konstra och sen inte gick att skriva på. Men som ni ser fick jag i gång den igen.

Vi har i omgångar fått snö och det ligger ganska mycket kvar, men några rabatter i solläge är nu åter snöfria, och där lyser det av blommande krokus och snödroppar. Men någon fjäril ser man inte till här och väl inte heller på Haga, detta apropå Carl Michael Bellmans ”Fjäriln vingad syns på Haga”, Fredmans sång nummer 64 från 1791.

Men i Paris är det möjligen vår, detta apropå att Eldeman i dag spelade ”April In Paris”. Det är en underbar låt som vi har hört med Glenn Miller, Count Basie, Ella Fitzgerald, Sarah Vaughan, Frank Sinatra och otaliga andra. Den skrevs redan 1932 av Vernon Duke och E Y Harburg för en broadwaymusikal. Yip Harburg var förresten en amerikansk radikal, som också skrev en sång om massarbetslösheten i början av 1930-talet, ”Brother Can You Spare a Dime?”, på svenska ”Köp de arbetslösas sång”.

Samhällskritik i sånglig form kan göras på många olika sätt, också med humor. Ett exempel på det är Stefan Demerts ”Till SJ”, den som börjar ”SJ, SJ, gamle vän”.

Jag har tidigare berättat om när Gösta Linderholm valturnerade tillsammans med min hustru – hustrun och en kvinnlig partifunktionär (s) kastade upp ett par damunderbyxor modell större på scenen, när Gösta sjöng sin ”Dina trosor blev kvar på linan”. Det är faktiskt en fin låt, så också hans ”Rulla in en boll och låt den rulla”.

I enklaste laget var två frågor med låtar ur årets melodifestival.

Vi fick åter igen höra ”Mirakel”, med Björn Ranelid och Sara Li, av vilka den andra kan sjunga.

Och så fick vi på nytt ta del av ”The Girl” med Charlotte Perrelli.

Om en annan flicka, ”Angela”, sjöng en begåvad men tyvärr bortgången artist, Ted Gärdestad.

En mångsidig artist var också Laila Westersund, även om jag personligen inte tycker att just ”Singel och sand” hör till det bästa hon har gjort.

Dansbandsmusik hör som bekant inte till det jag älskar mest här i livet, men jag medger att Ingmar Nordströms lyckades riktigt hyggligt med sin version av ”The Elephant Song”, den som var nyckeln till ordet elefant i dagens kryss.

Nya versioner av gamla låtar görs det ju ideligen, inte alltid med gott resultat. Men det finns lysande undantag. Ett exempel är Taco Ockerses version från 1982 av den gamla godingen ”Puttin’ On the Ritz”, tidigare insjungen av Fred Astaire 1946. Dess förinnan hade den förekommit i en film från 1930 med samma namn.

Mer filmmusik fick vi också höra i dag, ur filmen ”Blade Runner”, som jag dess värre inte har sett. Den här musiken är skriven av en man som kallar sig Vangelis, men som egentligen heter Evánghelos Odysséas Papathanassíou. Han är som man kan förstå grek.

Och sen är det bara en italienare kvar, Luciano Pavarotti. Han ser själv inte ut att vara lätt som ett dun, men han kan med bravur sjunga ”La Donna è Mobile” ur ”Rigoletto”.

* * *

Har ditt sökande efter något svar till det allra senaste krysset fört dig hit? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, elelr med att klicka på Blog ovan. Därefter bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Ingen god helg utan fisk

När jag var barn i Estland, var min pappa som de flesta andra kustbor småbrukare och fiskare i kombination. Fiskeredskapen och båten vi gav oss av i blev en livlina i dubbel bemärkelse, och när pappa blev av med sin egenhändigt byggda fiskebåt – den ansågs av den återkomna sovjetmakten som ett stulet produktionsmedel – byggde han sig en ny fiskebåt. Under mina tidiga år i Sverige försörjde han oss genom fiske, och fiska fortsatte han sen på fritiden så länge han levde. I själva verket hade han tillsammans med en god vän varit på en fisketur även den dagen då döden, på natten, tog honom.

Det här har säkert bidragit till att jag och Birgitta, när vi till slut tyckte oss ha råd med ett sommarhus, hamnade i Öregrund, beläget på roslagskusten. Här ute har jag genom åren mött ester och estlandssvenskar som har fortsatt med sin gamla näring, fiske, fast nu på andra sidan av det hav som på estniska heter Läänemeri, Västerhavet.

En av våra första bekanta här i Öregrund när vi 1969 köpte vårt hus blev en estlandssvensk, Valter Erkas. Erkas drev OK-macken i hamnen och i anslutning till den en liten fiskbutik, där han sålde färsk och rökt fisk, vad jag förstår till stor del både fångad och beredd av den egna familjen.

Periodvis har det senare varit svårare att få tag på framför allt färsk fisk, men man har bland annat kunnat handla sådan i en av stans utkanter, hos Stora Risten fisk, som annars mer är ett grossistföretag, vars produkter man bland annat hittar på Saluhallen i Stockholm. På en ort som Öregrund finns det också fiskare som i mindre skala säljer både färsk och rökt fisk – vi har genom bekanta fått en sådan kontakt, och vår specielle fiskare kommer då och då och erbjuder oss saker som vi, med vår fäbless för fisk, sällan säger nej till. Men också Konsum här i Öregrund säljer fisk, färsk, inlagd och rökt, till stor del från den lokala grossisten Stora Risten.

Så redan under de första dagarna av sommarhalvåret här i Öregrund har vi frossat i fiskdelikatesser: Jag har bjudit på inlagd strömming, böckling (för den oinvigde: rökt strömming) och rökta laxfenor, det senare en delikatess.

Och just nu känner jag den underbara doften av stekt, avfjällat sikskinn. Det är en del av Birgittas långfredagsmiddag, egenhändigt gravad sik, faktiskt ännu godare än gravad lax. Att grava sik lärde hon sig av min farsa, fiskaren från Estland.

Och nu kallar Birgitta. Det är dags för långfredagsmiddag.

Påskens under

Vi är ute på landet igen, i vårt sommarhus i Öregrund, och även där har vi förstås en dator. Den vi har här är faktiskt tämligen ny och har fram till nu fungerat utmärkt.

Men så började den krångla på ett obegripligt sätt. Jag fick ett mejl och försökte använda svarsfunktionen, men det gick inte att skriva in någon text. Däremot kunde jag skicka ett eget, fristående svarsmejl till vederbörande.

Nästa problem var att det inte gick att skriva någon text vare sig på bloggen eller till exempel Google – att slå på tangenterna gav inget som helst utslag. Till att börja med lyckades jag komma förbi det här genom att totalt stänga av datorn – helt enkelt dra ur sladden – och sen starta om den igen. Men problemet kom igen, och i går lyckades jag inte längre lösa problemet genom att dra ur kontakten och starta om – och kunde följaktligen inte skriva något.

Ändå fungerade datorn i övrigt. Jag kunde få upp min blogg och Google och E-posten, och andra kunde skicka meddelanden till mig, både på bloggen och via E-post. Jag kunde däremot inte svara eller söka något på Google, eftersom tangentbordet inte funkade. Eftersom problemen verkade vara isolerade till tangentbordet eller dess funktion, kollade jag förstås, att anslutningen till datorn satt i, men det gjorde den.

Så jag fick helt enkelt ringa till firman vi hade köpt datorn från och som hade installerat den. Men alla reparatörerna var ute på jobb, och nu stundade långhelg. Tidigast på tisdag kunde jag få assistans.

Resten av dagen var jag ganska moloken. Jag får väl erkänna att jag är datorberoende.

I morse tänkte jag i alla fall ”Skam den som ger sig” och tänkte försöka en gång till. Naturligtvis gick datorn i gång – det hade den ju gjort förut också – och jag kollade av e-posten och bloggen.

Och under över alla under: Utan att jag har gjort något annat än att ha stängt av datorn i går kväll och satt i gång den igen i morse fungerade plötligt tangentbordet igen. Det gick att skriva!

Återstår att se om det består.

Om jag förefaller tystna, vet ni alltså varför det är så.

Men peppar, peppar! Jag håller tummarna för motsatsen.

Nemesis, här i den iranska öknen

Agatha Christies ”Tio små negerpojkar”, i engelskt original ”Ten Little Niggers”, kom ut 1939 och blev en av alla tiders största deckarsuccéer, så småningom såld i 115 miljoner exemplar. Den kom ut på svenska 1940 i översättning av Einar Thermaenius, och jag minns att jag under 1950-talet rysande av välbehag hörde den som radioföljetong. Det bokexemplar jag äger är en Aldus-pocket (Bonniers) inköpt 1966, men jag hade då läst boken tidigare och har också läst om den senare. Christie var en både produktiv och ojämn författare, men den här boken hör, med sin krypande spänning, utan tvivel till hennes bästa deckare.

Per Åhlins omslag till min pocketutgåva föreställer negerpojkarna, och i baksidestexten citeras inledningen till den klassiska barnramsa som gav boken dess titel och tema: ”Tio små negerpojkar åt supé i Rio. En satte i halsen och så blev de bara nio.” Christie hade förvisso många fördomar, men i det här fallet är det ramsans sakinnehåll som bär upp handlingen – ingen av figurerna i boken är mörkhyad. Detta hindrar inte att boktiteln har vållat en mer medvetet antirasistisk eftervärld bekymmer; Bonniers har till exempel i den senaste upplagan från 2007 döpt om den till ”Och så var de bara en”. Och den filmatisering från 1974 som föranleder de här raderna har döpts till ”Ten Little Indians”, som om det vore bättre – men på svenska heter samma film fortfarande ”Tio små negerpojkar”.

För mig och Birgitta blev den på DVD en lämplig påskekrim.

I allt väsentligt följer den här filmatiseringen – det har gjorts flera – med Peter Collinson som regissör Christies grundhistoria: Tio personer, tidigare inte bekanta med varann, har av en U N Owen – läs Unknown – inbjudits till en isolerad plats, i boken en liten ö utanför Englands sydkust, i filmen till ett palats långt ute i en iransk öken. Jag har funderat lite på skälet till miljöbytet: Hade filmen gjorts nu, hade alla tio förmodligen haft med sig mobiltelefon, men när filmen gjordes fanns ju knappast dessa ännu, så skälet måste vara ren och skär exotism. Fast för egen del tycker jag ju inte att det blir ett dugg mer spännande, om negerpojkarna anländer per helikopter i stället för med båt.

Hur som helst: Värden, U N Owen, låter genom tjänstefolket meddela, att han för egen del är försenad, men han ber dem inta sina rum. På väggen i vart och ett av rummen hänger, som ett förebud om vad som ska hända, den gamla ramsan om de tio negerpojkarna, som en i taget dör en snöplig död. Efter middagen, när de samlas för drinkar, biljard med mera, hörs plötsligt ett inspelat meddelande från värden – den vars röst vi hör är för övrigt Orson Welles’. Den okände värden anklagar dem alla i tur och ordning för brottet att ha förorsakat någon annans eller några andras död, kort sagt för att vara mördare som har undsluppit sitt rättmätiga straff.

De väljer då att förneka eller bortförklara det de anklagas för – men redan innan de har gått till sängs för natten har ett par av dem hunnit drabbas av den okände värdens dödsdom. Mr U N Owen går varken då eller senare att hitta, trots att de kvarvarande i grupper letar överallt, och så småningom börjar också misstanken gro hos dem, att han i själva verket är en av de tio gästerna – vem vem?

Nu har U N Owen varit listigare än de har kunnat lista ut, men jag ska inte avslöja hur han har kunnat finnas mitt ibland dem. Och till slut är de alla döda.

En hel rad kända skådespelare av olika nationalitet, från Richard Attenborough till Charles Aznavour (som hinner med ett par sångnummer vid flygeln innan han, ganska snart, dör), gör behjärtansvärda insatser, men jag har ändå en känsla av att regissören är lite för mycket intresserad av att lyfta fram deras namn än av att på film återskapa den krypande spänning som finns i Christies bokoriginal.

Och spänningen är ändå till slut det viktigaste med deckare, både när det gäller böcker och när det gäller film.

I dag mötte jag en författare på Konsum

Det är som sagt långt till vår i Öregrund, men i dag är det i alla fall solsken, och eftersom vi här i motsatt till vad som är fallet i stan inte har höga hus runt vårt eget och vårt hus ligger på en liten kulle, blir det ändå märkvärdigt ljust inomhus; man får en känsla av annalkande vår.

I morse gick jag i morgonrock ner till brevlådan vid grinden för att kolla om omställningen av våra tre morgontidningar hade fungerat. Det hade den: Vi hade redan fått tidningar hit i tre dagar, och det påskkort jag hade postat till Birgitta hade också kommit fram.

När jag är här ute i Öregrund, återgår jag till mina gamla vanor: kokar morgonkaffe och häller sen över kokkaffet i en gammaldags TV-termos. Där håller sig kaffet som nykokt hela dagen. Konsum här i Öregrund har, i motsats till vår mindre butik i stan, ett större urval av varor, bland annat några saker som jag helst vill ha till mitt morgonkaffe. Där finns inte bara surt finskt bröd utan också ett härligt gott knäckebröd från Roslagsbröd i närbelägna Gimo. Och till pålägg på de hårda mackorna köper jag rysk salami av det finska märket Kotivara. Carlshamns Runda Bords-margarin finns också i Konsum här ute.

Till lunch i dag köpte jag Ekströms konstsötade – jag är ju diabetiker – aprikoskräm plus mjölk. Jag köpte också hem Ekströms icke sockersötade blåbärssoppa och nyponsoppa, båda utmärkta för lätta luncher.

På Konsum träffade jag ytterligare en gammal bekant i personalen, Mats, som inte bara kom fram och hälsade utan också genast frågade hur det var med Birgitta, så han fick en hälsorapport.

I kassan träffade jag en bekant – han stod framför mig och handlade av Siv – författaren Ola F Nilsson. Inte så att vi känner varann närmare, men han hade – genom min blogg, antar jag – noterat mitt litteraturintresse och kom en sommar här om året in i vår trädgård och frågade mig, om jag ville köpa och läsa en av hans böcker, varvid jag slog till och köpte och läste hans ”Jätten”, som du kan hitta en recension av ovan under Kulturspegeln, Prosa lyrik.

Nu hade han, relativt nyligen, gett ut en ny bok som han frågade om jag ville köpa och läsa. Jag sa OK, så han dyker väl upp här endera dagen.

Öregrund är förvisso sen gammalt stad, en mycket liten sådan, men sådant här händer väl egentligen oftast när man bor på landet.

I Öregrund igen

Eftersom Birgitta och jag av våra hjärtan och vår fysiska kondition tvingas att ta det ganska lungt, har vi båda tagit det ganska lugnt med packningen inför flytten ut på landet i dag. Birgitta ringde också Öregrunds taxi och bad om hjälp med att få alla våra grejor – väskor med kläder, lådor med böcker och skivor, kartongerna med alla krukväxterna och så vidare – burna ut ur lägenheter och ner för trappan och sen inpackade i den stora skåpbil vi hade beställt.

Det brukar se ut som ett omöjligt projekt, men till slut hade alla grejorna ändå gått in i bilen. Chauffören som kom hade som tur var med sig hjälp, en tjej som var med av övningsskäl: även hon ska bli förare hos Öregrunds taxi.

Vi känner inte de här båda tidigare men kom under färden i ledigt samspråk med dem.

När vi hade kommit ganska långt, till trakten av Hökhuvud, uppstod plötsligt en lång bilkö, som snart stod helt still. Strax dess förinnan hade chauffören fått ett varningsmeddelande om svår trafikolycka, och han frågade oss också, om vi tyckte att han borde söka en kringgående väg. Men vi tyckte oss för vår del inte ha bråttom, och han fick för sin del en elektronisk uppmaning att stanna taxametern, så länge den här situationen bestod, vilket beräknades till 20 minuter.

Vi hade innan vi kom till det här stoppet passerat en ambulanshelikopter och en ambulans parkerade på var sin sida om vägen, och efter ett tag kom också ytterligare en ambulans från det håll där olyckan hade inträffat. Och snart började bilkön framför oss att röra sig. Vi kunde också på ömse sidor om vägen se de båda inblandade fordonen, två mycket illa tilltygade personbilar. Senare kollade jag UNT på nätet och såg att två personer hade förts till Akademiska, mot vad jag befarade faktiskt tydligen ändå inte livsfarligt skadade.

Vår chaufför hade tagit det hyggligt lugnt redan före den här händelsen, och han fortsatte på samma försiktiga vis även resten av vägen till Öregrund. Eftersom han själv inte är från Öregrund, visade jag honom vägen sista biten.

Vi hade färdats genom ett vinterlandskap, och även om inte snötäcket föreföll tjockt, var vi beredda på att det kunde bli problem, när vi skulle ta oss in genom vår grind och få upp alla grejorna upp till huset. Men grinden gick att få upp, och chauffören och hans kvinnliga lärling hade snart trampat upp en gångväg upp till huset. Jag låste upp båda dörrarna, och eftersom de var två, gick det hyggligt fort att få in alla pinalerna i vårt sommarhus. De gjorde ett effektivt och bra jobb, och de var väl värda den extra dusör Birgitta gav dem utöver den summa som taxametern visade.

Själv gick jag under tiden runt och satte upp elelementen samt drog upp persiennerna. Vi har på grundvärme även när vi inte är i huset, och det här plus en luftvärmeväxlare får inom inte alltför lång tid inomhustemperaturen att stiga till rimlig nivå.

Vi började ganska snart att packa upp: ställa saker där de ska stå, ställa ut krukväxter och så vidare. Men är överens om att ta det lugnt och göra det här i den takt våra skröpliga kroppar orkar – vi tänker sprida ut det över flera dagar.

Vi gjorde också ett avbrott för att gå till Konsum och bunkra lite, trots att det kändes avskyvärt kallt att ta sig dit. Det är Birgittas matlagningsdag, men särskilt när man måste handla mycket – vi har ju inte varit här sen i höstas – vill jag hjälpa till med att bära det tyngsta.

Att träffa våra vänner där – flera i personalen på Konsum känns verkligen som våra personliga vänner – fick mig omedelbart att överse med den pinande kallblåsten på väg dit. Det blev en rad möten i mycket hjärtlig ton. Marina plockade på stubinen fram min hälsofil och lovade försöka fixa hem Coop Prima apelsin- respektive äppeljuice, och så kom hon med en rad plastpåsar, där personalen har samlat skal av gul lök inför vår ankomst – på Konsum vet man sen gammalt att vi målar ägg på estniskt vis och ett par av tjejerna har för övrigt själva börjat följa oss i spåren. Också föreståndaren, Leif, kom ut och hälsade oss välkomna tillbaka och kunde berätta, att Konsum sen ICA i hamnen klappade ihop har fått många gamla ICA-kunder att i stället regelbundet handla i Konsum. På onsdag nu i påskveckan nyöppnas ICA nära i ny regi, så det ska bli intressant att se, hur detta påverkar kundernas beteende. Men jag tror att både han och vi är överens om att Konsum sammantaget har tagit ytterligare andelar, och för min del tror jag faktiskt att Konsum, både på grund av att det här är en mycket större och mer välsorterad butik och, framför allt, för att personalen där är så trevlig och serviceinriktad, även i fortsättningen kommer att behålla sin starkt marknadsledande ställning.

Nu håller Birgitta på att laga den här säsongens första öregrundsmiddag, och sen vill hon att vi ska se någon bra långfilm ur vårt per taxi hitsläpade förråd.

Varde vår och sommar! Jag vill se blommor och grönska i trädgråden.

Tiny Ruins en intressant ny bekantskap på CD

Varför Hollie Fullbrook som skivartist kallar sig för Tiny Ruins har jag ingen aning om. Jag har förstått att hon fortfarande är mycket ung och kommer från Nya Zeeland, men hennes CD från 2011, ”Some Were Meant For Sea” (Spunk Records WOOMECD009), har ändå på något vis hittat vägen hit. Själv hittade jag den på Musikörat här i Uppsala, där jag fick tips om den av innehavaren, Peter.

Peter har – det vet jag sedan länge – öra för bra musik; dessutom har han näsa för vad jag kan tänkas gilla. Och jo:

Tiny Ruins/Hollie Fullbrook har någonting av det där som en gång i världen fick mig att fastna för den likaledes då mycket unga Joan Baez.. Baez kom ju dock först senare att börja skriva egna sånger, men på ”Some Were Meant For Sea” sjunger Tiny Ruins bara eget material.

Väldigt mycket av det här är bra, men jag vill särskilt peka på inledningsspåret ”Old As the Hills”, den oerhört fina ”You’ve Got the Kind of Nerve I Like”, ”Little Notes” där hon sjunger stämsång med sig själv, även ”Pigeon Knows”.

Intrycket av hennes musikalitet förstärks av att hon, utöver att sjunga, själv också trakterar gitarr, cello, klaviatur, klockor och trummor. Ytterligare musikalisk assistans får hon av producenten, J Walker, på tolvsträngad gitarr, fiol, piano, banjo, dragspel plus en rad rytminstrument.

På nätet har jag inte hittat någon annan svensk recension annat än en ganska nedlåtande i Metro. Men jag säger: håll ögonen – och framför allt öronen – öppna för den här tjejen.