Nemesis, här i den iranska öknen

Agatha Christies ”Tio små negerpojkar”, i engelskt original ”Ten Little Niggers”, kom ut 1939 och blev en av alla tiders största deckarsuccéer, så småningom såld i 115 miljoner exemplar. Den kom ut på svenska 1940 i översättning av Einar Thermaenius, och jag minns att jag under 1950-talet rysande av välbehag hörde den som radioföljetong. Det bokexemplar jag äger är en Aldus-pocket (Bonniers) inköpt 1966, men jag hade då läst boken tidigare och har också läst om den senare. Christie var en både produktiv och ojämn författare, men den här boken hör, med sin krypande spänning, utan tvivel till hennes bästa deckare.

Per Åhlins omslag till min pocketutgåva föreställer negerpojkarna, och i baksidestexten citeras inledningen till den klassiska barnramsa som gav boken dess titel och tema: ”Tio små negerpojkar åt supé i Rio. En satte i halsen och så blev de bara nio.” Christie hade förvisso många fördomar, men i det här fallet är det ramsans sakinnehåll som bär upp handlingen – ingen av figurerna i boken är mörkhyad. Detta hindrar inte att boktiteln har vållat en mer medvetet antirasistisk eftervärld bekymmer; Bonniers har till exempel i den senaste upplagan från 2007 döpt om den till ”Och så var de bara en”. Och den filmatisering från 1974 som föranleder de här raderna har döpts till ”Ten Little Indians”, som om det vore bättre – men på svenska heter samma film fortfarande ”Tio små negerpojkar”.

För mig och Birgitta blev den på DVD en lämplig påskekrim.

I allt väsentligt följer den här filmatiseringen – det har gjorts flera – med Peter Collinson som regissör Christies grundhistoria: Tio personer, tidigare inte bekanta med varann, har av en U N Owen – läs Unknown – inbjudits till en isolerad plats, i boken en liten ö utanför Englands sydkust, i filmen till ett palats långt ute i en iransk öken. Jag har funderat lite på skälet till miljöbytet: Hade filmen gjorts nu, hade alla tio förmodligen haft med sig mobiltelefon, men när filmen gjordes fanns ju knappast dessa ännu, så skälet måste vara ren och skär exotism. Fast för egen del tycker jag ju inte att det blir ett dugg mer spännande, om negerpojkarna anländer per helikopter i stället för med båt.

Hur som helst: Värden, U N Owen, låter genom tjänstefolket meddela, att han för egen del är försenad, men han ber dem inta sina rum. På väggen i vart och ett av rummen hänger, som ett förebud om vad som ska hända, den gamla ramsan om de tio negerpojkarna, som en i taget dör en snöplig död. Efter middagen, när de samlas för drinkar, biljard med mera, hörs plötsligt ett inspelat meddelande från värden – den vars röst vi hör är för övrigt Orson Welles’. Den okände värden anklagar dem alla i tur och ordning för brottet att ha förorsakat någon annans eller några andras död, kort sagt för att vara mördare som har undsluppit sitt rättmätiga straff.

De väljer då att förneka eller bortförklara det de anklagas för – men redan innan de har gått till sängs för natten har ett par av dem hunnit drabbas av den okände värdens dödsdom. Mr U N Owen går varken då eller senare att hitta, trots att de kvarvarande i grupper letar överallt, och så småningom börjar också misstanken gro hos dem, att han i själva verket är en av de tio gästerna – vem vem?

Nu har U N Owen varit listigare än de har kunnat lista ut, men jag ska inte avslöja hur han har kunnat finnas mitt ibland dem. Och till slut är de alla döda.

En hel rad kända skådespelare av olika nationalitet, från Richard Attenborough till Charles Aznavour (som hinner med ett par sångnummer vid flygeln innan han, ganska snart, dör), gör behjärtansvärda insatser, men jag har ändå en känsla av att regissören är lite för mycket intresserad av att lyfta fram deras namn än av att på film återskapa den krypande spänning som finns i Christies bokoriginal.

Och spänningen är ändå till slut det viktigaste med deckare, både när det gäller böcker och när det gäller film.