Ett panorama från tiden för Italiens enande
16 april 2012 14:30 | Film, Politik | 2 kommentarerLuchino Viscontis (1906-1976) film ”Leoparden” (”Il Gattopardo”, 1963) bygger på Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman med samma namn, färdigställd 1956 men utgiven postumt 1959.
Visconti var aristokrat men också marxist, så det var kanske inte så konstigt att han föll för att skildra ett revolutionerande skede i Italiens historia, Garibaldis enande av landet, med fokus på hur den nya tidens vågor slår in i adliga och besuttna – feodala – strukturer. ”Leoparden” syftar på ett adligt släktvapen. Filmens handling börjar en dag i maj 1860, när Garibaldi just har landstigit på Sicilien, där filmen utspelar sig.
”Leoparden” är en i många avseende storslagen film. Utöver italienska skådespelare använder sig Visconti av internationella stjärnor i några av de bärande rollerna: amerikanen Burt Lancaster som don Fabrizio, prins av Salina, fransmannen Alain Delon som Tancredi och den i Tunisien födda italienskan Claudia Cardinale som Angelica Sedara. Här finns storslagna landskapsscener och scener med soldater, och filmens slutparti – en tredjedel av den 2 timmar och 58 minuter långa filmen – består av en lång skildring av en bal.
I klassisk marxistisk ordning skildrar Visconti, hur makten under den här epoken flyttas från adeln till borgarklassen, vilket i filmhandlingen illustreras av att Fabrizio Salina får lov att acceptera att hans favoritbarnbarn Tancredi förälskar sig i Angelica, dotter till borgmästaren och således en representant för den nu allt mäktigare borgarklassen.
Den dramatiska kärnan i filmen är avgjort intressant och filmen välspelad, men formatet känns lite för utdraget.
Till filmens samtidigt många positiva sidor hör musiken, signerad Nino Rota.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^