”Samman(S)vetsat gäng på väg åt vänster”

Annika Ström Melin har på Dagens Nyheters (beroende borgerlig) ledarsida den 4 december 2011 skrivit en analys av socialdemokratins och Håkan Juholts kris, som är intressantare än jag tror att hon själv anar.

Artikeln ändar i den sedvanliga hycklande omtanken om socialdemokratin som nu, efter vad som tilldrog sig på förtroenderådet, sägs vara riktigt illa ute.

Men hon noterar redan inledningsvis att Juholts tal fick stående ovationer och att han fick ett stort fång röda rosor.

Följande i Juholts tal, här refererat efter henne, fick henne att bli särskilt skakad:

”Turnén bland partidistrikten verkar ha fått Juholt att svänga åt vänster, och de partilojala tycks gilla det. I går fick Juholt allra längst applåder för kravet att ’marknaden ska regleras’ och att det ’handlar om ett systemfel’ som ska rättas till.

Att han vill ändra S kongressbeslut om vinst i bolag som driver skola, vård och omsorg är en tydlig signal om färdriktningen.”

Det här – som Ström Melin försöker karaktärisera som något slags vänsterextremism – är ju i själva verket uttryck före en klassisk socialdemokratisk linje, sådan den har utformats både i praktisk politik och formulerats i rader av socialdemorkatiska partiprogram – fråga mig som var huvudsekreterare i partiets programkommission under årtionden!

De liberala alternativen till en sådan politik kan väl de liberala partierna – de är många nu – kappas om att formulera. Det borde de väl rimligen klara utan att också socialdemokratin omvandlas till ett liberalt parti.

Däremot kunde det, efter en period av velande och råddighet, behövas ett tydligre socialdemokratiskt alternativ, och det är nog just det alternativet Ström Melin & co är så rädda för, ett alternativ till segregerande och betygsinflationsdrivande friskolor, till vinstgivande vanvård av gamla och annat av det slaget.

Men den debatten vill de styrande borgerliga partierna och deras mediala språkrör inte ha – den kan man nämligen förlora.

Jag hör inte till dem som anser eller här på bloggen har hävdat, att Håkan Juholt har gjort allt rätt – hade han gjort det, hade kampanjen mot honom inte varit möjlig. Men den massiva, i vissa avseenden besinningslösa mediala kampanj som har förts mot honom har verkligen inte bara med moralisk rättrådighet att göra. Dess egentliga syfte – och här talar jag också om ett antal så kallade partivänner – har varit att göra Juholt omöjlig, helst – åtminstone i bildlig bemärkelse – döda honom och därmed socialdemokratins klassiska vänsterlinje.

Det här tar sig uttryck på många håll och på många områden.

Läs till exempel Anna Ardins utmärkta analys av Håkan Juholts besök hos Skavlan i TV – länk till Annas blogg finns här intill.

Det kommer att ta tid att vända det här. I går kväll var jag och Birgitta på ODs Caprice i universitetsaulan i Uppsala – jag återkommer till föreställningen och Stor-OD på Uppsala slott. Men jag kan få illustrera min tes ovan med att referera reaktionerna på två satiriska inslag i föreställningen: När det kom ett skämt om Håkan Juholt, skrattade publiken unisont – även vi, för det var roligt formulerat. Men under ett liknande satiriskt inslag om Sofia Arkelsten och det moderata partiprogrammet var den, antar jag, mestadels borgerliga publiken påfallande tyst.

Det här kommer att gå att vända, även om det tar lite tid. Här om dan träffade jag i vårt grannskap en ung man som ville prata Juholt men framför allt politik, det socialdemokratin står för respektive borde stå för.

Och den här – observera, inte politiskt organiserade – unge mannens infallsvinkel var verkligen inte, att socialdemokratin borde bli mer lik allianspartierna. Hans förslag var att Juholt borde få ett bättre stöd, till exempel genom att få kampanjstöd av Veronica Palm, som han hade hört och gillade.

* * *

Ja, Juholt har svängt ett antal grader i fråga om till exempel vinstuttag ur den gemensamma, skattefinansierade sektorn. Det är innehållet i den svängen som är viktigt, inte – som borgerliga media spelar på – det faktum att han svänger (”ändrar sig”).

Just nu startar en revision av det socialdemokratiska partiprogrammet.

Jag vill påminna om att det i 1990 års partiprogranm, giltigt ända fram till 2001, fanns en formulering om det här, som man gott kunde återinföra i partiprogrammet, även om man den här gången måste formulera innehållet mer som en en strävan än som ett konstaterande:

”Stat och kommun har fått ansvar för barnomsorg, utbildning, kultur, sjuk- och hälsovård, äldrevård och mycket annat, som är viktigt för oss alla i egenskap av medborgare. Dessa verksamheter har gjorts till medborgerliga rättigheter, som har fördelats lika till alla efter behov. De har därför i huvudsak undandragits de privata vinstintressena på marknaden och organiserats i statens, landstingens och kommunernas regi, inom den gemensamma sektorn. De har därigenom bättre kunnat främja jämlikhet och trygghet, och de har kunnat finansieras på ett solidariskt sätt. Även den gemensamma sektorn har haft stor betydelse för att mobilisera mycket stora grupper av medborgare bakom tanken på en grundläggande medborgarrätt. Den gemensamma sektorns tillväxt har vidare inneburit den principiellt viktiga landvinningen, att demokratins verkningskrets har ökat.”

Melodikrysset nummer 48 2011

Dagens melodikryss tyckte jag var lätt, även om där fanns en fråga som låg helt utanför det jag känner till i musikväg – jag har nämligen aldrig någonsin sett ”Idol”, som Anders Eldeman ibland hämtar ljudillustrationer från. Men det finns ju Google! Alltså har jag där inhämtat att den som 2004 vann med ”Coming True” heter Daniel Lindström.

Dansband är väl egentligen inte min musik det heller. Men svensktopplyssnande genom åren har lärt mig att känna igen en del artister inom den här genren. Sten Nilsson var det som sjöng ”Då kommer minnena”.

Och apropå Svensktoppen: där låg Ted Gärdestad 1972 i 14 veckor, bland annat som etta, med sin och brorsan Kenneths ”Jag vill ha en egen måne”.

Den är väl OK men samtidigt ett av flera exempel i dag på Eldemans ständiga upprepningar.

”When You Tell the World You’re Mine”, som Björn Skifs tillsammans med Agnes sjöng vid kronprinsessan Victorias och Daniel Westlings bröllop den 19 juni 2010, har vi hört tidigare i det här programmet.

Och detsamma gäller väl ”Snö”, som Laleh sjöng i filmversionen av Jan Guillous ”Arn”?

Eller för att välja ett annat upprepningsspår: Nog förekommer Patrik Isaksson ganska ofta i Melodikrysset. I dag hörde vi honom i ”Säg mig”.

Och Lady Gaga, i dag med ”Born This Way”, har väl förekommit i krysset tidigare hon också?

Och detsamma gäller väl även Dolly Parton, som vi i dag hörde i ”Country Is As Country Does”.

Fast hon hör ändå till de slitstarka artister man orkar höra på om och om igen.

”New York, New York” av Fred Ebb och John Kander är också en sån där slitstark låt. I dag hörde vi en instrumentalversion, men oftast brukar vi höra den med med en slitstark artist, Frank Sinatra. Fast först ut med den var Liza Minnelli i en film från 1972. Men allt det här är egentligen avdelningen onödigt vetande. Det Eldeman här ville veta var, vad man kan få se i New York, och det är ju en och annan skyskrapa – och det vet väl de flesta, också de som i motsats till mig aldrig har varit där.

Filmbakgrund har också ”Ramona”, som förekom i en film från 1928 med samma namn. Själv minns jag den med Bertil Boo, som sjöng in den 1948.

Gamla radioter som jag minns lättare många sådana äldre låtar. Ett annat exempel ur dagens kryss är ”Quanto le Gusta”, som i mitt minne dyker upp med Andrews Sisters, inte med Carin Svensson, vars svenska version skulle leda oss till begreppet mellandags-rea.

Eldeman spelade också gamla kära ”Kom, kom, kom till smörgåsbordet” men här skulle vi lockas till något mer ospecificerat, maten.

Uppsalabo som jag är hade jag inga svårigheter att känna igen Owe Thörnqvist i ”Dagny”. Om Owe har jag alldeles nyligen skrivit här på bloggen, efter det att jag och Birgitta av honom hade inbjudits till hans sista konsert.

I den här omgången alltså. Grabben är ju bara 82 år.

Det är bara kvalitet som gäller, också när det gäller barnskivor!

Den femte CDn i serien med skivor som hör till Bonniers’ ”Barnkammarboken” heter ”Älskade ramsor och sånger från Barnkammarboken” (Bonnier Carlsen/Alfie 334 23233, 2011) och är den hittills svagaste i serien.

Uppläsningarna av ramsorna ger dem ingen ny dimension. Man får vara glad när en ramsa ibland – som när Jerry Thåström läser Carin Wirséns ”Tappre Tulle” – faktiskt låter hyggligt.

Sångmaterialet innehåller åtminstone några få hyggliga nummer och åtminstone något riktigt bra.

Tony Könberg, Tord Lundgren och Micke Hägestam lyckas åtminstone hyggligt med ”Lilla bocken Bruse”. Men det är bara att konstatera att ett antal barn lyckas oändligt mycket bättre med ”Var är tummen” än Marit Eriksson gör i sin sockersöta version av Johannes Brahms och Gösta Rybrants ”Nu i ro slumra in”.

Bäst på den här skivan är dels Micke Andersson-Knut med Lennart Hellsings ”En liten bit” och så, framför allt, Lena Nyman med ”Vargsången” av Astrid Lindgren och Björn Isfält.

Den senare är hämtad rakt av ur filmen ”Ronja Rövardotter”. Den fråga som osökt inställer sig är varför man i flertalet fall på den här skivan liksom de övriga i serien har satsat på amatörism och svensktopp i stället för kvalitet. Är inte barnen värda det allra bästa?

Här duckar man för pizzorna

Birgitta och jag var på Reginateatern i Uppsala och såg ”La cuicina dell’Arte” med Cirkus Ronaldo. Cirkus Ronaldo består av ett brödrapar, där David Ronaldo spelar chefen på en pizzeria, medan Danny Ronaldo är pizzabagare. För att få pizzerian mer befolkad kallas personer ur publiken upp på scenen för olika uppgifter – två av dem, en man och en kvinna, får sitta vid ett bord där under hela föreställningen. Särskilt kvinnan, som satt mest utsatt till, måste periodvis ha haft hjärtat i halsgropen för att drabbas av några av de märkligheter som ägde rum på scenen, men hon undkom oskadd.

Äventyrligheterna började redan i föreställningens begynnelse med att Danny med hjälp av diverse hjälpmedel som uppstaplat porslin från ett bord tar sig upp i takkronan för att där, ett i taget, tända de levande ljus som finns där. Under föreställningens gång krossas en hel del porslin. Danny balanserar på en pizzaspade som balanserar på en kavel och utför där fantastiska balans- och kasttrick. Helt fantastisk är också Dannys förmåga att rotera och jonglera med pizzor, då fortfarande på degstadiet – några av dem fastnar i takkronan eller flyger ut i salongen; en av dem hamnar som haklapp trädd över huvudet på den manlige gästens bröst. Den lilla pizzerian blir allt mer av en cirkus, där till slut mängder av tallrikar snurrar runt på stänger, fästa i hål i de olika borden.

Att få någon pizza klar för de båda väntande gästerna tar alltså sin rundliga tid, så innehavarna lugnar dessa med att med jämna mellanrum ropa ”Lugn, lugn!” åt dem – föreställningen är i huvudsak en pantomim, men de båda Ronaldo kryddar då och då den här stumfilmen med italienska ord, som publiken lätt förstår. När den beställda pizzan till slut är klar, är den förstås bränd – men David Ronaldo lånar en mobil av en dam i publiken, och efter ytterligare ett antal ”Calma, Calma” kör ett mopebud – på riktig moped; man känner lukten – in i salongen och levererar en hämtpizza.

Jag slogs flera gånger under föreställningen av att våra barnbarn i den yngre skolåldern, Viggo och Klara, skulle ha haft stort utbyte av den här föreställningen, faktiskt jublat åt galenskaperna på scenen.

Fast det gjorde morfar och mormor och den övriga publiken också. Tempo, akrobatik i teknisk mening, suverän fars – alltsammans gjorde den här föreställningen sevärd också för två 74-åringar.

Trevlig var också David van Kleers musik, som strömmade ut ur den märkliga vagn med många funktioner – orkester, barskåp, pizzaugn med flera – som stod parkerad i fonden.

* * *

Efteråt hade vi planerat att äta en sen middag, men det blev inte pizza.

Vi gick i stället till Amazing Thai i deras nya lokaler och åt kryddstark anka.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 14 2011:

”Att få en dyslexidiagnos kan vara kämpigt, men det finns jhälp att få.”

SKÅNSKAN.SE

Om följande verkligen är en omedveten pressgroda kan man fundera över, men formuleringen är onekligen rolig:

”Det handlar inte om någon vandalism utan gravstenarna har välts med handkraft av kyrkans personal enligt order uppifrån.”

Norrtelje Tidning