Borgerlig men även socialdemokratisk skolpolitik under granskning
4 april 2011 16:59 | Politik | 21 kommentarerStefan Svallfors är professor i sociologi vid Umeå universitet. I min bokhylla finns hans ”Sidospår. Essäer om klass & politik” (Borea, 2000). Jag betraktar honom som en viktig rapportör om det svenska klassamhället – det finns och blir i vissa avseenden allt mer påtagligt.
Ett område där klassamhället med full kraft åstadkommer en backlash är skolan. Om detta skriver Svallfors i dag (4 april 2011) i en debattartikel på Aftonbladets ledarsida. Den är mycket tänkvärd – läs själva här.
Svallfors avslutar med en ny kunskapspolitik för vänstern i fem punkter:
1. Återförstatliga skolan. Medge att kommunaliseringen var ett misstag. Skolan utbildar för en nationell arbetsmarknad och högre utbildning. Det finns inget egenvärde i lokala variationer.
2. Stoppa vinstuttagen i skolsektorn. Överskott ska återinvesteras i verksamheten. Det är helt orimligt att knappa skattepengar används för att berika skolkoncernernas ägare.
3. Förstärk den avancerade yrkesutbildningen. Här finns en god arbetsmarknad och bra jobb. Fokus på akademiskt kunnande får inte leda till att de kvalificerade arbetaryrkena negligeras.
4. Återupprätta vuxenutbildningen. Det ska alltid finnas en chans till för den som vill byta bana och börja läsa. De val man gör i tidiga tonår ska inte bestämma ens framtid.
5. Återställ finansieringen av högskoleutbildningen. Det skulle generellt öka kvaliteten, men vara särskilt betydelsefullt för dem som kommer ur icke-akademiska hem.
Jag instämmer till fullo i alla fem slutsatserna men skulle här vilja peka särskilt på vikten av punkterna 3) och 4).
Självfallet ska vi satsa hårt på olika slag av teoretisk utbildning, också ge människor nya och åter nya chanser, men frågan är om inte fokuseringen på att alla, oavsett förutsättningar, måste skaffa sig sådan är destruktiv och bidrar till skolans bitvis nedslående resultat.
Naturligtvis har flertalet unga människor förutsättningar för att förkovra sig ännu mera, även om alltså rader av faktorer lägger hinder i vägen för många av dem: galopperande puberteten, koncentrationssvårigheter, en för det här ändamålet kontraproduktiv hemmiljö, den knäckande upptäckten att man har svårt att klara konkurrensen, friskolornas dränering av den kommunala skolan på studiemotiverade, som skulle kunna stimulera även sina mindre lyckligt lottade kamrater, och mycket annat liknande. Sådant här kan man dock inte så sällan kompensera genom att ge både unga och äldre nya chanser genom återkommande utbildning.
Men Svallfors nuddar, åtminstone i sin punkt 4), också vid det som skolpolitikerna och skoldebattörerna sällan verkar se, åtminstone sällan säger högt: Det finns elever som, även om vi sätter in motåtgärder mot alla de hinder jag har räknat upp ovan, aldrig får förmågan att nå upp till sin egen fulla kapacitet. Och det finns även elever som av det ena eller det andra skälet aldrig får någon riktig chans, om de ska tävla på de teoretiska banor som skolan är så hårt inriktad på.
Det finns, inte bara i dagens skola utan också i dagens arbetsliv, utslagningsmekanismer, som gör livet mycket svårt, ibland på gränsen till outhärdligt för dessa elever. Det här är en obarmhärtig ordning. Också de, och de barn de kommer att få, är värda mänsklig värdighet, vilket bland annat måste ta sig uttryck i att också de, även om de inte är lika fullpresterande som de flesta av oss andra, får en anständig ekonomisk ersättning.
Så är det ju inte i dag. I dag jagar samhället till och med svårt sjuka människor med omänskliga regler för ersättning från Försäkringskassan. Men det är alltså inte främst den gruppen jag här talar om. I utkanten av arbetslivet och utanför det finns det många som bara kan drömma om det hyggliga och anständiga liv sådana som jag lever.
Observera nu att jag inte talar för att vi ska börja befrämja medveten lättja – samhället behöver ha, och nyttja, sina kontrollsystem.
Det jag pläderar för skrivs medmänsklighet, ja rent av solidaritet och jämlikhet.
21 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Jag håller med dig och Svallfors på alla punkter. En liten detalj:det saknas ofta kunniga och motiverade yrkeslärare på gymnasiets yrkesprogram. Det behövs en utbildningsinsats där. Dessutom anser jag att en del ämnen på yrkesprogrammen skulle kunna skäras ner, t ex litteraturhistoria, i alla fall befrias från sin i betong gjutna form. Den kursen kan med fördel vara valbar. Detta tycker jag trots, eller kanske just för att jag har undervisat i detta ämne. Man ska inte behöva hoppa höjdhopp heller.
Comment by Ann Christin Sandlund — 2011 04 04 17:58 #
Hej,
Svallfors synpunkter överensstämmer mycket väl med vad jag framhöll om skolan i mitt debattinlägg i Aftonbladet – återgivet också i ett blogginlägg. Det är hög tid för (s) att skaffa sig en skolprofil.
Comment by Bengt Silfverstrand — 2011 04 04 20:03 #
Till Ann Christin Sandlund: Läslust kan man nog väcka även hos de elever vi talar om – värre kan det vara med ämnen som matte.
Comment by Enn Kokk — 2011 04 04 20:12 #
Till Bengt Silfverstrand: Jo, jag läste den. Och tycker det är bra att vi i våra egna led börjar ifrågasätta en del välmenta men icke desto mindre felaktiga åtgärder.
Comment by Enn Kokk — 2011 04 04 20:14 #
Man kan absolut väcka läslust, men efter tio år med att försöka få in den litterära kanon som kurserna bygger på OCH väcka läslust vet jag att det är svårt. Jag gick via film – och valde att fördjupa mig i ett verk per epok. Så kunde vi t ex se Frankenstein med Robert de Niro, se en dramadokumentär om Mary Shelley, få in Shelley, Byron och t o m Mary Shelleys berömda föräldrar. Sedan läste vi romanen. men det var på folkhögskola, det hade jag aldrig kunnat göra på gymnasiet. Och ovilliga, ovana läsare måste lockas in, inget tvång fungerar. Men det gäller förstås för alla ämnen.
Comment by Ann Christin Sandlund — 2011 04 04 21:19 #
Till Ann Christin Sandlund: Du hade förstås kursplanekrav på dig som lärare, men egentligen menade jag något mer allmänt: Lyckas man väcka elevernas läslust, har man vunnit något, och då är egentligen alla medel (böcker/texter) tillåtna.
Comment by Enn Kokk — 2011 04 04 21:37 #
Tydligen läser jag Svallfors artikel lite annorlunda än vad Enn Kokk gör. Svallfors säger helt explicit: ” Socialdemokratin har inte haft en fungerande kunskapspolitik det senaste kvartsseklet”. Han är nog välvilligt inställd till SAP genom att säga ”senaste kvartsseklet”. Det går längre tillbaka än så! Efter åtta år i den akademiska världen på 60-talet där några av mina licentiatstuderande kamrater fortsatte och blev professorer vet jag att det ligger betydligt djupare än så, och längre tillbaka. De studenter som dök upp vid KTH och SU på 70-talet kunde inte ens grunderna för en acceptabel studentexamen! Mina professorsvänner fick ofta börja med undervisa dem i gymnasiets andra årskursprogram för att få upp deras kunskaper. Det började redan under slutet av 60- och början av 70talet. Svallfors är för ung för att veta och förstå detta.
DET hade ingenting att göra med kommunaliseringen av skolan! Bortsett från det så framför Svallfors en fullkomlig utskåpning av SAP:s skolpolitik, och helt rättvist.
Alliansen har haft regeringsmakten i futtiga 4,5 år och kan INTE beskyllas för eländet i skolan eller hunnit ändra på sådana misstag som pågått ända sedan Palmes tid! Varken Svallfors eller Enn Kokk är i detta ämne trovärdiga i det de skriver.
Att sedan en frustrerad lärarinna utgjuter sitt missmod här bekommer inte verkligheten, ej heller mig.
ALLA lärare fram till studentexamen har ett oerhört stort ansvar för hur skolan misslyckats att ge elever kunskap.
Sedan är det en intressant fråga varför de socialistiska (S och V) politikerna ända fram till NU försvarat elitgymnasier för idrottsmän/kvinnor men avskytt elitgymnasier för hög teoretisk kunskap? Fundera på det herr Kokk!
Comment by Lars Rudström — 2011 04 04 22:14 #
Det verkar vara en naturlag att lärare vid de svenska socialhögskolorna måste vara socialistsympatisörer. Det började med Kurt Samuelsson (docenten som blev professor eftersom ingen annan ville ha tjänsten vid SU) som totalt hjärntvättade alla lättledda rödvinsstudenter på ”Sopis”, inte bara i Sthlm. Sedan har detta fortsatt genom åren. Han fick ju dessutom god hjälp av Skå-Gustav och Lennart Geijer: Mantrat uttrycktes som att grova brottslingar (mördare och rånare), knarkare, våldtäcktsmän, slagskämpar, alkoholister, ”billånare”, pedofiler, blottare m.fl. inte själva hade någon skuld i sina aktiviteter, utan det var helt SAMHÄLLETS fel! Mitt fel alltså? Inget personligt ansvar fick läggas på dessa ”brottslingar”. Där bl.a. gick min ungdomstro på socialdemokratin i graven!
Jag vet, jag var med – och skämdes – för SAP!
Sverige med Palme i täten började då sin kräftgång med ändan före in i framtidens Sverige. Det lär nog dröja innan SAP:s trogna förstått detta och vänder ansiktet mot framtiden!
Comment by Lars Rudström — 2011 04 04 22:32 #
Till Lars Rudström: Jag vill påpeka att ditt andra inlägg inte har ett smack att göra med den text den är påhängd som kommentar till.
Comment by Enn Kokk — 2011 04 05 7:23 #
Välkommet ämne! Jag har just idag läst två artiklar av Zaremba på DN, bl.a. den här:
http://www.dn.se/kultur-noje/maciej-zaremba-en-forolampning-mot-barnen-sa-sankte-skolan-kraven-pa-laskunnighe
Det verkar som somliga kommuner har experimenterat hej vilt med Sveriges barn. Det verkar vidare som om att det i somliga skolor inte går att hitta någon som har ansavaret.
Comment by A-K Roth — 2011 04 05 16:04 #
Bra inlägg. Två kommentarer dock:
Jag förstår inte varför teoretisk kunskap hela tiden ska ställas i motsats till praktiskt yrkesutbildning och det tycker jag tyvärr att även du gör i detta inlägg. Ett socialistiskt projekt borde handla om att alla ska få del av samhällets kultur och bildning. Även den som yrkesutbildar sig behöver kunna språk, kunna räkna och kan upptäcka och få njutning av litteratur och annan kultur. Skolan bör utbilda människor till aktiva medborgare och inte bara till att ett yrke som ”arbetsmarknaden frågar efter”. Det finns så klart många som har svårigheter med de teoretiska ämnen, men det handlar väldigt ofta om olika sociala problem – här krävs satsningar på skolkuratorer, skolsköterskor, skolvärdar och vaktmästare; helt enkelt vuxna som kan se och stötta ungdomar.
Den andra kommentaren hänger delvis ihop med den förra. Självklart har skolan i dagens samhälle ett ansvar att förbereda unga för arbetsmarknaden, men detta bör inte vara huvuduppgiften. Huvuduppgiften bör vara att utveckla aktiva medborgare och ge ungdomar möjlighet att upptäcka saker som de antagligen inte gjort på egen hand. Enligt Marx handlar frihet ytterst om möjligheten till en allsidig utveckling och då räcker det inte att målaren lär sig måla och sedan målar under ett helt yrkesliv. Målaren måste även kunna ägna sig åt litteratur, teater, fiske, matlagning eller vad det nu bör vara. Både genom att utveckla dessa sidor i skolan och sedan ges ökade möjligheter till detta i vuxen ålder. Där har vi en stor uppgift, att bygga ett samhälle där människor inte alieneras genom ensidig utveckling utan är fria och känner meningsfullhet genom en allsidig utveckling.
Comment by Niklas — 2011 04 05 16:24 #
Hej!
Jag, som är avhoppad grundskollärare, skulle vilja krydda med lite mer info från skolans värld. Det här med demokrati, till exempel. Väldigt mycket hemsnickrade definitioner numera från barn och ungdomars perspektiv. Men de har inte fostrat sig själva förstås – media fostrar, skolan till viss del (om skolledning och kursplaner tillåter det) och föräldrar fostrar. Så, det blir ganska odemokratiska definitioner till slut: En demokrati för mig, en annan demokrati för dig.
Comment by Yvonne — 2011 04 05 17:13 #
Till Niklas: Självfallet ska skolan bidra till bildning i bred bemärkelse hos alla elever. Men man måste också, om man inte vill bidra till att slå ut elever, förstå att alla, ens om man försöker kompensera för deras sociala och andra handikapp, inte kan tillägna sig allt, till exmpel lite mer avancerad matematik. En skola som inte tar hänsyn till det här är obarmhärtig.
Det gäller att hitta en förnuftig balans. Själv tror jag på en sammanhållen skola ur vilken man inte har selekterat bort olika kategorier av teoretiska begåvningar och där man stimulerar alla att nå sina gränser – men där man också tar hänsyn till att vi i vissa avseenden har olika förutsättningar.
Comment by Enn Kokk — 2011 04 05 17:37 #
Jag håller med om att man ska ha en bred bildning för barn och ungdomar, men frågan är vad den ska innehålla? Lyssnar man på eleverna själva, som lever här och nu och har relativt litet intresse för gårdagens samhälle (och där tiden är begränsad, de ska ju hinna så mycket, så blir det ett helt annat innehåll än vad vuxna vill ha. Demokratin, i den meningen, att man får lära sig det man är mest intresserad av, är begränsad.
Jag håller också med om att det finns en motsättning mellan praktisk och teoretisk kunskap, där vi behöver uppgradera den praktiska kunskapen.
Men framför allt behövs ordning och reda i skolan, mindre grupper, fler vuxna som kan hantera alla sociala och andra problem som inte är kopplade direkt till inlärning. Jag säger som en kollega sa för länge sedan – föräldrar,se till att ungarna kommer hit med frukost i magen, hyfsat utsövda och med lämplig utrustning, så ordnar jag resten.
Apropå studiebegåvning – det som är problem när man är 15, och som kan ses som bristande förmåga, finns oftast inte kvar vid 25. Tiden mellan 15 och 25 är för många den sämsta tiden för att vistas i skolan, som den ser ut i dag. Och hur löser man det? Vi har en så cementerad bild av hur det ska vara, och de försök som görs landar ofta i en Zaremba-liknande mardröm.
Det finns dock bra exempel, och då inte bara det som visas i TV om den niondeklass som får oerhört mycket resurser framför kameran. Jag önskar att Zaremba fortsätter med en serie om goda exempel.
Comment by Ann Christin Sandlund — 2011 04 06 8:42 #
Intressant artikel i DN idag:http://www.dn.se/kultur-noje/essa/darfor-ar-finska-skolan-sa-framgangsrik
Comment by Ann Christin Sandlund — 2011 04 06 11:39 #
Yvonne, jag känner igen mig men som fd folkhögskollärare. Det hände att jag fick intrycket att demokrati för en del unga (inte alla) är ”när jag får som jag vill”. Mot det brukade jag ställa att det handlar om en inbjudan att vara med, resultatet beror på flera faktorer, bl.a tillhör jag majoriteten när vi kommit så långt som till att fatta beslut.
Comment by Christer Larsson — 2011 04 06 19:32 #
Till Enn Kokk:”…inte ett smack att göra med…”.
Mitt sk ”andra inlägg” var en fortsättning på mitt första. Det är du som anför skolfrågorna, inte jag. Socialhögskolan är väl en skola? Nä, kanske en statlig institution för högre politiska studier? Men trots allt är det en viktig läroanstalt.
Detta var ju endast ett vackert och praktiskt exempel på svensk socialdemokratisk skolpolitik med Samuelsson/Palme i spetsen för rödvinskommunisterna.
Sverige lider fortfarande i dess sviter, liksom Lärarhögskolans vänstervridning har upplevt i decennier. Fruktansvärt!
Comment by Lars Rudström — 2011 04 06 21:48 #
Till Lars Rudström: Försök inte – mitt inlägg handlade faktiskt om grund- och gymnasieskolan.
Comment by Enn Kokk — 2011 04 06 22:30 #
Till Enn Kokk: OK, jag ger mig!
Comment by Lars Rudström — 2011 04 07 23:56 #
Lustigkurren Erik Törnqvist i ”Grundskolan”:
http://www.pajcafe.se/yt.php?v=qIBbVtcBqRg&feature=youtube_gdata_player
Comment by A-K Roth — 2011 04 08 7:38 #
Vi behöver en skoldebatt där fakta accepteras i stället för att sopas under mattan. DIVERGENSPRINCIPEN och dess konsekvenser bör stå i centrum likaväl som den svåra frågan om hur undervisningen skall INDIVIDUALISERAS.
Comment by Sture Eriksson — 2011 04 09 20:33 #