Melodikrysset nummer 48 2010

Anders Eldeman vidhöll att förra veckans kryss var svårt, medan den här veckans kryss tydligen var lättare.

Och visst fanns det sådant som var lätt i dagens kryss, åtminstone för oss som genom åren har lyssnat på Svensktoppen. Inte mindre än fem av de spelade låtarna har nämligen hörts där.

”Jag vill ha en egen måne” hörde vi med Ted Gärdestad i 14 veckor 1972. Det här var en dubbelfråga, så vi skulle också kunna att månen ibland står i nedan.

1968 låg Ewa Roos 13 veckor på listan med ”Vilken härlig dag”.

Ännu längre, 22 veckor, höll sig Yngve Forssells kvar 1973 med ”Så gick det till när farfar var ung”.

”Glöm ej bort det finns rosor” i svensk tappning av och med Östen Warnerbring men med franskt original av Gilbert Becaud låg 1968 på listan i åtta veckor.

Jan Höiland höll sig 1968 kvar i sex veckor med ”Tiotusen röda rosor”. Den hade skrivits av Thore Skogman, och just det året – då för övrigt Thore turnerade för Socialdemokraterna tillsammans med Sten Andersson och skrev en kampanjlåt åt sitt parti – hade man ju nästan kunnat tro att det där med rosorna hade en mer symbolisk betydelse.

Det slår mig för övrigt, när jag är inne på det här spåret, att även det vi i dag hörde med Jokkmokks-Jokke, som alltså kom från Jokkmokk, ”Rallarsving” / ”Det var vi som byggde landet”, en hyllning till det arbetande folket, är ett exempel på att innehållet i populärmusik inte måste vara så enahanda som det så ofta är.

Därmed absolut inte sagt att man inte ska få besjunga sådant som flickorna i Småland, för att knyta an till en annan av de låtar som spelades i dag.

Över till filmfrågorna. Jag konstaterar att de onekligen är lättare att knäcka om man har sett filmerna ljudillustrationerna är hämtade ifrån.

Steven Spielbergs ”Jakten på den försvunna skatten” med Harrison Ford som Indiana Jones har jag sett flera gånger i TV, så där var det lätt att känna igen musiken.

Också Woody Allens ”Everyone Says I Love You” har jag sett, men där fick jag googla för att få bekräftat att det var Alan Alda som sjöng ”Looking At You”.

Andra kan ha haft svårigheter med att känna igen Mozart-stycket om många kvinnliga erövringar, men jag hade för egen del inga problem med att känna igen ”Katalogarian” ur ”Don Juan”/”Don Giovanni”.

Likaså förstod jag med detsamma att det var John Lennons son Julian Lennon vi hörde i ”Saltwater”.

Egentligen var det väl bara två frågor jag hade lite problem med för egen del – men jag löste dem också.

Jag brukar se ”Allsång på Skansen”, men jag mindes inte spontant sångerskan och trombonisten Gunhild Carling. Men det var alltså henne vi hörde i ”In the Middle of the Night”.

Och sopresenärerna Morgan Alling och Lasse Beischer känner jag inte heller till. Svårigheten att lösa den här frågan och den jag nyss nämnde ökade på grund av att de båda efternamnen är inflätade i varann, men jag knäckte först Alling med hjälp av de bokstäver jag hade, och sen var det hyfsat lätt att komma på också Carling.

* * *

I kväll missar jag en musikalisk begivenhet här i Uppsala, ODs Caprice och det efterföljande Stor-OD. Hustrun är så kallad moster i OD, men jag fick i går ringa återbud, eftersom vårdcentralen skickade henne vidare till Akademiska, där jag hälsade på henne tidigt i går kväll. Hon har hjärtflimmer, vatten i lungorna och för högt blodryck, men hon får behandling och läget är under kontroll.

Under dagens lopp kommer hon att få besök även av barnen och av mig igen.

Hon är anbefalld lugn och vila vilket kan bli nog så knepigt att förmå henne till när hon släpps ut igen.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Att våga utmana mobbaren

Kevin och Peter Iversen, far och son, har tillsammans skrivit en bok om mobbing, ”Utmaningen” (BIMP förlag, 2007). Den har lästs i radions P1, i anslutning till Samhällsredaktionens serie ”Skolan”, men jag hörde den inte då utan har läst den nu – jag har fått den mig tillsänd av Kevin.

Den är skriven som en spännande bok om ett inte ovanligt problem i alltför många av landets skolor men kan med fördel också läsas av vuxna: föräldrar, lärare, människor som professionellt arbetar med problem bland barn och ungdomar. Till det som gör den här boken läsvärd hör bokens realism – att bokens Lars blir mobbad beror egentligen inte på något särdeles påtagligt hos honom själv; utses man en gång till offer, förblir man offer. Hela den här processen skildras utifrån offrets, Lars’, perspektiv utan att några av detaljerna får några förskönande omskrivningar. De vuxnas oförmåga att se vad som händer skildras också på ett verklighetsnära sätt.

Det avvikande med det här fallet av mobbing är att offret reser sig och går till motanfall, och i det stycket är bokens Lars nog dess värre ett remarkabelt undantag. Han utmanar den ledande mobbaren Jonas på en väghalsig duell i att visa mod – vad det handlar om ska jag inte avslöja för nytillkommande läsare. Att det bakom hans seger – för han vinner – finns ett element av långsiktig och listig förberedelse gör inte saken sämre.

Men om hur Lars bär sig åt får ni läsa själva.

Pressgrodor

hittade via Journalsiten nummer 14 2010:

”Den yngste pappan är 15 år, den äldste 106. Tillsammans har de omkring fem miljoner barn som kan uppvakta dem på söndag.”

Helsingborgs Dabblad

”Hon föddes i Svarvarböle som näst yngst i en syskonskara av fem barn och växte upp med dem på ett litet jordbruk. Fadern dog vid sju års ålder.”

Tidningen Ångermanland

”Den nya gravplatsen invigs halv elva på torsdagsförmiddagen av kontraktsprost Johan Blix.
Redan nu köar fyra avlidna för att få gravsättas i den nya askgravplatsen.”

Mitt i Södra Roslagen

Resecentrum som pepparkakshus

Vår dotter Kerstin är gift med Bo Strömberg (som för övrigt också är webmaster för min blogg), och jag brukar ju då och då skriva om deras barn, Viggo, åtta, och Klara, fem, sex i mars. Mormor och morfar ska för övrigt hämta dem i skolan respektive på dagis i eftermiddag.

De här barnen har en pappa som vi har blivit allt mer imponerade av ju längre vi har känt honom. Till vardags arbetar han på Systembolagets huvudkontor (medan hans hustru, vår dotter, är aktiv i nykterhetsrörelsen). Han är ett veritabelt språkgeni och lär sig ständigt nya språk, levande så väl som döda, och inför sin förestående 40-årsdag har han önskat sig bidrag till en resa till ett land, vars språk han ännu inte behärskar, till exempel Turkiet, Ungern eller Litauen. Men framför allt är han en så fin pappa till sina och vår dotters barn.

Inför varje jul gör han en sak, som fascinerar barnen men som är hans, pappans, och inte deras, barnens, verk. Av ett reportage i dagens (2 december 2010) Upsala Nya Tidning om tre helidor framgår det hur årets upplaga av familjens pepparkakshus växer fram.

Och som framgår av bildreportaget i UNT, signerat Lotta Fritiof (text) och Emma Eriksson (foto), är det inte riktigt vanliga pepparkakshus som Bo bygger. Tidigare år har han bland annat byggt pepparkakskopior av familjen Kokk-Strömbergs hus på Kadettgatan 3, Tuna backars förskola, det som först var både Viggos och Klaras, numera bara Klaras dagis, och så, förra året, en pepparkakskopia av Musikens hus.

Och vad skulle det bli i år om inte den nya Centralstationen i Uppsala? För UNTs medarbetare berättar Bo att han verkligen har gått metodiskt till väga, bland annat via internet laddat hem ritningar över Resecentrum. Exakt ska det vara – dock har han ersatt skulpturen vid cykelbanan med en polkagrisstång!

UNTs artikel kan du hitta här – med artikeln följer också en länk till ett bildspel. På Bos blogg, här, finns ytterligare bilder.

* * *

När barnen kommer hem till oss i kväll, tänker mormor Birgitta baka pepparkakor med dem. Det går ju att göra på det vanliga sättet också, i form av hjärtan, bockar, gubbar, gummor och allt vad det är.

Men pappa är bäst i pepparkaksfacket. Honom slår ingen!

Gamla

Av Axel Österberg. signaturen Kluck

”Sista striden det är…”

Det var en gång i seklets kväll, när stormen gick kring världen
och väckte oss till kamp och tro och tog oss med på färden.
Vi höjde våra stormbaner mot orätts gråa murar
och sjöngo folkets egen sång med dån mot domens lurar.
I täta led, i långa led vi följde våra fanor
och röjde upp i ris och snår och bröto nya banor.
Vi hörde långt där utifrån den eggande signalen,
och över kartans gräns och bås steg Internationalen.

Det var en gång. Nu mörknar det. Nu vandra vi mot hösten.
Men ropar stormen än en gång, nog följa vi den rösten.
Nog veta vi den fanans färg vi följde första gången.
Än kan vår strupe sjunga ut den gamla stolta sången.

Väl blev vår fana smutsbestänkt och månget löfte brutet.
Dock ropa vi ur skymningen: Stå fast, stå fast till slutet!
Snart öppnas för oss dödens port. Snart halka vi ur tiden.
Så må det stå på varje kors: Soldat i sista striden.

* * *

Axel Österberg (1911-1968) var under många år en kvick och uddig och mycket begåvad dagsversskribent i LOs Aftontidningen (AT); han skrev under signaturen Kluck. Sina rötter hade han i anarkosyndikalismen. ”Han var skeptiker och relativist och misstrodde politiska slagord. Slutpoängen i denna dikt bör nog därför uppfattas ironiskt”, skrev Hans Haste i ”Dikter i kamptid” (Pogo press, 1977), ur vilken dikten är hämtad.

Ett bredare urval av hans dagsverser för AT hittar man i ”Det var år 1945… ” (i urval av Stig Carlson och Ulla Österberg, illustrationer Margareta Sylwan, MaS, FiBs lyrikklubb, 1970).

Biografi

Jag föddes en decembernatt,
kalenderns längsta. Öppen tog
jag till mig världen, sammansatt
av åkrar, fåglar, dal och skog.

Jag fick en bondes grova kropp,
men en med oro bäddad själ
gav prägeln åt mitt levnadslopp.
Snart säger jag till allt farväl:

till sol och måne, land och hav,
till rymder, stumma, utan slut.
– Håll inget liktal vid den grav,
där resenären vilar ut.

Johannes Edfelt

Ur ”Spelrum”, 1990