Vinterhelg med barn och barnbarn

Birgitta har, allt sedan hon togs in på sjukhus för bland annat hjärtbesvär, varit föremål för barnens både intrsse och omsorg, allra först i form av besök på Akademiska. Nu när hon sedan en vecka är hemma igen fortsätter det här – och man kan nog bli återställd redan av att ens barn bryr sig så mycket om en.

I går kom Anna och Enver hit från Rinkeby för middag, så under lördagskvällen var vi fyra här hemma. Birgitta stod själv för matlagningen: På önskemål från Anna blev det råbiff med tillbehör, men de båda männen i sällskapet föredrog att få sina råbiffar stekta.

Kvällens samtal kretsade mellan allt från politik – jag och Anna är nog inte överens där i alla stycken – till litteratur. Enver är peruan, så vi kom att prata en hel del om Mario Vargas Llosa, som det finns en binge böcker av i vår bokhylla. Bland annat jag drev tesen att man inte behöver vara ense med en skönlitterär författare för att se stora litterära förtjänster med hans eller hennes böcker, och mycket riktigt kom vi ganska snart också in på Knut Hamsuns författarskap. Knut Hamsuns tvivelaktiga politiska hållning är ju välkänd, men det hindrar inte att jag på den tiden då jag ganska extensivt läste honom (i gymnasiet och under mitt första år i Uppsala, då jag läste nordiska språk) ändå fann stora litterära kvalitéer hos honom eller kanske snarare hans böcker.

Innan Anna och Enver gick till tåget, gick Enver på upptäcktsfärd bland våra böcker och skivor, hittade i våra bokhyllor bland annat en rad latinamerikanska författare. (Vid middagsbordet hade han berättat vilka svenska författare han hade hunnit läsa och vilka författare och böcker som hade gjort starkt intryck på honom. Han hade bland annat med stor behållnign läst Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”. Söderberg är också en av mina gamla favoriter.)

Enver är musiklärare till yrket, så det var med intresse och också förtjusning han studerade vår väldiga skivsamling. Han plockade med glad min fram både Bach och argentinsk tango – jag visade honom sedan på ganska många skivor med latinamerikanskt ursprung. Men den skiva som väckte mest jubel hos honom är en av mina jazzfavoriter, ”Kind of Blue” med Miles Davis.

I morse sov vi länge, allt för länge.

Klockan tolv skulle vi nämligen vara på Musikens hus, där lilla Klara, fem år, skulle medverka i en dansföreställning.

Klara går på balett hos Uppsala Danscenter, och i år liksom tidigare år gav centret (med ABF som medarrangör) en barnbalettföreställning i Musikens hus’ stora sal inför så stor publik, att vi – som köpte biljetter i senaste laget – hamnade långt uppe på balkongen.

Där uppifrån kunde man i ett par timmar följa föreställningens cirka 20 nummer. Barnen, indelade i olika åldersgrupper, 3-4 år, 5-6 år, 7-9 år och 10-12 år, gav järnet, detta utan att de på något sätt var överdrillade; för de flesta av dem är balettdansen bara en rytmisk lek, vilket också underströks av att musiken man dansade till ofta hade sago- eller annat barnkulturtema. Vår dotterdotter, som alltså hörde till ålderskategorin 5-6 år, framträdde som en av Bumbibjörnarna.

Nummer som danserna till Olle Adolphsons ”Det gåtfulla folket” och Lennart Hellsings sång om trollkarlen från Indialand, han som drack upp sig själv, tedde sig nästan udda vid sidan av alla discobetonade låtar.

När publiken består av så många syskon och föräldrar och andra släktingar, måste man acceptera att medföljande barn inte är tysta, att vuxna kommenterar och att anförvanter mobilfotograferar sig närstående unga artister. Men framför mig satt ett ungt par, som mer hade ögon för varann än för det som utspann sig på scenen – och det kan ju verka rart – men två huvuden tätt mot varann gör det förbannat svårt för den som sitter bakom att se de relativt små aktörerna på scenen. Dess bättre bekräftade den unge mannen sitt kompletta ointresse för dansföreställningen på scenen genom att mitt under den resa sig upp och gå därifrån, förmodligen för något mycket viktigare.

Den som vill se lite av den dansföreställning vi såg kan gå till Kerstins blogg – Kerstin är med rätta stolt över Klaras scenframträdande. Fler bilder hittar du på pappa Bos blogg – här.

* * *
I kväll är det min tur att laga middag. Eftersom det är så förbanant kallt blir det repris på min gamla heta afrikanska gryta.

Lena Sommestad som partiledare (S)

Jag har med intresse noterat att allt fler S-bloggare förordar Lena Sommestad som ny partiledare för Socialdemokraterna. För egen del har jag inte pekat ut någon kandidat till just partiledarposten, men när jag för en tid sedan – här – gav förslag på vilka som borde finnas med i en partiledning, som förmådde vända vårt parti på rätt köl igen, fanns Lena ganska självklart med. Från bland annat Uppsala arbetarekommuns möten känner jag henne som en orädd debattör med klassiska socialdemokratiska åsikter, numera präglade av röd-grönt tänkande.

Fler än jag i vår arbetarekommun har upptäckt Lenas förtjänster. I dagens UNT (11 december 2010) finns på debattsidan en artikel, bland vars undertecknare finns en rad kända kristna socialdemokrater, ”Lena Sommestad vår kandidat”, som pläderar för henne som nästa partiledare. Du hittar artikeln här.

Melodikrysset nummer 49 2010

Jag sov ovanligt länge i morse och var därför tvungen att lyssna på och lösa Melodikrysset med morgonkaffe, hälsofil och ett par mackor på skrivbordet bredvid datorn.

Ute är det full vinter, men den enda eftergiften för den förestående julen Anders Eldeman gjorde var att spela ”Ave Maria No Morro” med Christer Sjögren. Den finns förresten tidigare inspelad med Andrea Bocelli.

Som för att balansera upp vintern lite spelade Eldeman två låtar med sommarmotiv: Dels Evert Taubes ”Vals i Gökottan”. Dels ”Grilla, grilla” med Östen med resten.

Två utmärkta svenska sångerskor fick vi också höra.

Helen Sjöholm tror jag de flesta kände igen, även om de inte tidigare hade hört henne tolka Billy Joels ”Euforia”.

Själv är jag också mycket förtjust i den tyvärr betydligt mindre kända Lisa Miskovsky, som vi i dag hörde i ”Lover”.

Och då kan vi väl passa på att redovisa ”Ring of Fire” med Johnny Cash, eftersom han där sjunger att ”love is a burning thing”.

Två she-låtar hade Eldeman lyckats få ihop också.

Dels hörde vi ”She”, i dag med Peter Jöback men annars mer känd i Charles Aznavours version.

Dels spelades ”She Wolf” med Shakira. Den låten hade jag inte hört tidigare, men däremot klarade jag Shakira.

Sist tar vi de låtar som passar gamla stötar som jag.

När jag en gång i världen gick i folkskolan, sjöng vi Felix Körlings ”Här är polisen som mitt i gatan står”. Den skulle ge oss kryssordet snut, som man nog inte fick bruka i skolan på min tid.

Lite längre fram under skolgången lyssnade jag så ofta jag kunde på Charlie Norman i radio. Jag minns faktiskt också den uppstånderlse hans boogie woogie-version av Edvard Griegs ”Anitras dans” väckte i Norge.

Errol Flynn var en mycket beundrad skådespelare under mina unga år – hans namn i en bioannons var skäl nog att gå och se filmen. I dag fick vi dock höra honom på ett udda sidospår, som sångare. Det är ju kul som kuriosa, men jag kommer nog inte att anstränga mig för att få in hans ”Lily of Laguna” i min skivsamling.

Doris Day var däremot beundrad både som sångerska och som filmskådespelerska. I dag hörde vi henne i ”Tea For Two”, en klassiker med musik av Vincent Youmans och text av Irving Caesar. Den ingick ursprungligen i musikalen ”No, No, Nanette”, 1925.

Luciakonsert med musikklasserna

Birgitta ställde på sin tid upp för musikklasserna i Uppsala och får som tack varje år två biljetter till deras luciakonsert i Domkyrkan. Vi är inte religiösa, men eftersom vi är uppvuxna med det här kristna musikaliska kulturarvet och dessutom musikälskare, går vi gärna dit.

Så också i går, då vi fick kämpa oss i pinande kall decemberblåst från bussen till Domkyrkan.

Gårdagens luciakonsert, med David Anstey och Anders Göransson som dirigenter och Jesper Taube (sång) och Mats Broberg (flöjt) som solister, kändes inte lika ljus i grundtonen som flera av de föregående årens luciakonserter. Det var lite mindre av det välkända och insmickrande vackra, det som ofta präglar julrepertoaren, och också arrangemangen var i flera fall mer komplicerade. Men naturligtvis fick vi som väntat höra till exempel Adams ”Julsång” och ”Stilla natt”, och som församlingssång sjöngs gemensamt – själv deltar jag dock aldrig i psalmsång – ”Nu tändas tusen juleljus”.

Luciatåget som inleder och avslutar konserten och som i två jättelånga led ringlar sig ned längs väggarna i den väldiga domen och som sen, i förenad form, kommer upp längs mittgången, saknar förmodligen sitt motstycke. I år hände något med den stackars unga lucian: hon fick något slags hjälp redan under den långa konserten och kunde sen inte följa med i det avslutande tåget. Att något sådant händer en kan säkert vara svårt att bära för en ung flicka, men hon ska veta att en hel Domkyrka kände med henne!

Jag hör till en generation som tragglade psalmverser: I små- och folkskolan fick vi i läxa att lära oss mängder av psalmer utantill. På den tiden hade jag ännu min inlärda barnatro kvar och reagerade inte, som jag började göra i tidiga tonår, mot innehållet i psalmerna. Så jag minns fortfarande utmärkt väl stora delar av texterna i de psalmer som sjöngs i går, utom de nämnda också ”Bereden väg för Herran” och ”Det är en ros utsprungen”.

Men jag tycker fortfarande att de, oavsett vad man tror eller inte tror på, är en del av ett mer än tusenårigt svenskt kulturarv; många av dem är dessutom mycket vackra. Så jag har absolut ingenting emot att delar av den här sångskatten lärs ut i skolan, dock snarare inom ramen för musikundervisningen än inom religionsundervisningen.

Där skulle man för övrigt också kunna tänka sig att eleverna fick lära sig att sjunga några av arbetarrörelsens viktigaste sånger. till exempel ”Internationalen” och ”Arbetets söner”.

Märk att jag här talar om bildning, inte om religiös eller politisk indoktrinering.

* * *

På hemväg, på väg till bussen, möter vi Stig-Björn Ljunggren, min gamle medredaktör till Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002). Vi är sällan överens om de viktigare vägvalen för vårt gemensamma parti, men Stig-Björn har både humor och tolerans, så i samma ekumeniska andra som jag har visat ovan säger han, med glimten i ögat och utan att ens uttryckligen nämna den pågående debatten om vem som ska bli ny partiledare:

– Får jag föreslå någon av er?

Judy Dyble, en gång i världen sångerska i Fairport Convention

Judy Dyble var en gång i världen sångerska i den brittiska folkrockgruppen Fairport Convention. Hon är född 1949, och när hon förra året, alltså vid 60 års ålder, vad jag förstår lite oväntat gav ut soloplattan ”Talking With Strangers” (Fixit Records FXTRCD 113, 2009, distribution Universal), väckte det viss uppmärksamhet åtminstone i Storbritannien. Hon har nämligen under en ganska lång period inte spelat in nya skivor. En skandinavisk upplaga av skivan gavs 2010 ut av norska Termo Records.

Hennes ljusa röst är, när hon nu kommer tillbaka, väl bevarad. Musikaliskt är hon inte alldeles lätt att placera – i vart fall skulle jag inte vara beredd att karaktärisera den här nya skivan som folkrock. Snarare framträder hon som singer-songwriter – hon har skrivit flertalet av låtarna på CDn tillsammans med ett par av sina medmusiker – lite i Joni Mitchells anda; hon har för övrigt tidigare tolkat Mitchell.

Den nya CDn och flera av de enskilda låtarna på den har fått ett gott mottagande i Storbritannien, delvis också i USA, men jag måste erkänna att den här musiken inte griper tag i mig på samma sätt som den gamla brittiska folkrocken, så som den spelades av Fairport Convention och andra, gjorde. De här låtarna är oftast balladartade men vetter, genom urvalet av instrument, körpartier och annt, mer åt konstmusik än åt rock. Dock finns det jazzinfluenser i dem, till exempel i ”Jazzbirds” och i den som helhet kanske bästa låten ”Grey October Day”.

De musikaliskt allra bästa bitarna finns i den avslutande, 20 minuter långa sviten ”Harpsong” – fast där är det varken helheten eller Judy Dybles sång som gör det största intrycket utan några häftiga rent instrumentala partier med starkt jazzinfluerad rockmusik,

Bara tjejer

Galago tar i nummer 4 2010 (nummer 101 från starten) greppet att presentera serier bara av kvinnliga serietecknare. Numret har redigerats av ett anonymt kollektiv, kallat Dotterbolaget. Inte heller får de enskilda medverkande tecknarna några personpresentationer av det slag som annars brukar finnas i Galago.

Tyvärr är intentionen med numret intressantare än resultatet. Det mesta av materialet har samma slags brister som allt för många av de serier, tecknade av killar, som man normalt brukar hitta i Galago. I flera av serierna hittar jag stav- och språkfel. En del är illa tecknat, annat ostrukturerat. Alltför många av serierna saknar dramaturgi och poäng. Av de för mig helt nya serieskaparna är det främst Hanna Gustavsson med ”Lonesome Riderz”, en serie i vilken Jihad Jane figurerar, som väcker mitt intresse – men hur den slutar får jag veta först i nästa nummer, eftersom detta är det här numrets enda fortsättningsserie.

I någon mån räddas numret av några redan etablerade kvinnliga serieskapare. Jag tänker då inte på den normalt mycket läsvärda Sara Granér utan mer på Liv Strömquists märkliga uppslag med kvinnor med nikab ner till midjan och naken underkropp där en stor skrattande mun har fått ersätta – ja, gissa vad.

Men allra bäst är Åsa Grennvalls imiterade textila väggbonad med texten

Det finns en särskild plats i helvetet för män som tar åt sig äran för det arbete kvinnor gjort.

Den politiske Bob Dylan

I min skivaffär, Örat i Uppsala, får jag tag på ytterligare en mini-CD med Bob Dylan: ”Bob Dylan In Concert: Brandeis University 1963” (Columbia Legacy 88697 80442 2, 2010, distribution Sony). Det är en konsertupptagning gjord på ett universitet i Massachusetts 10 maj det året. Dylan låter som den unge Dylan brukar göra (sång, akustisk gitarr, munspel), och här finns väl egentligen inget som jag saknar i min redan tidigare väldiga dylansamling av officiella skivor, bootlegs och sångböcker – fast framförandet, med publiknärvaro i form av bland annat applåder, gör det hela levande.

Men det slår mig medan jag lyssnar, att den här lilla plattan (sammanlagt sju låtar) är en handfast dementi av det Bob Dylan senare, dumt nog, har försökt förneka. Påtagligt många av de sånger han skrev som ung artist var nämligen samhällsbeskrivande och samhällskritiska, rent av politiska. Det främsta exemplet på det på den här CDn är ”Masters of War”, som han ju också senare har gjort upprepade inspelningar av.

Under samma konsert sjöng han också ”Talkin’ World War III Blues” och ”Talkin’ John Birch Paranoid Blues” – John Birch var under den här tiden en ökänd symbol för rashatet i USA. Och så sjöng han under den här konserten ”Ballad of Hollis Brown”, en mörk ballad om den verklighet som också har varit många amerikaners.

”Talkin’ John Birch Paranoid Blues” är enligt sångboken copyrightad först 1970 men fanns alltså redan 1963. På skiva med Dylan dök den dock upp först 1991, på ”The Bootleg Series, Volume 1”.

”Masters of War” fanns med på ”The Freewheelin’ Bob Dylan”, 1963.

På den fanns också ”Talkin’ World War III Blues”.

”Ballad of Hollis Brown” fanns med på LPn ”The Times They Are A.Changin’”, 1964.

Den som vill kolla de åberopade texterna kan till exempel gå till Bob Dylans ”Lyrics 1962-1985” (Harper Collins,1988) eller till Bob Dylans ”Sångtexter 1962-2001” (Prisma, 2004). Han skrev många fler sångtexter av det här slaget, men det är särskilt slående att vi i just det här fallet talar om fyra sånger av sju från samma konsertupptagning.

Ytterligare en förvirrad Hillman-film, fast nu i färg

Folke Mellvig skapade kapten John Hillman, som tillsammans med sin hustru Kajsa och assistenten Freddy löser mordgåtor i en rad deckare, bland andra ”Mannekäng i rött” (1959). Men redan dess förinnan hade han tillsammans med Lars Widding skrivit manus till filmversionen, regisserad av Arne Mattsson (1958).

Den här gången har filmen gjorts i färg; för fotot står Hilding Bladh. Handlingen utspelar sig till stor del i modehuset La Femme, och modekreationerna – skapade av Mago (Max Goldstein) – är onekligen värda att titta på. De och en del av heminteriörerna är intressanta som tidsdokument, men de hörde inte hemma i min dåtida värld. Mer intressanta för mig – jag kom som student till Uppsala hösten 1959 – är alla miljöer hämtade från Konsums då relativt nya Forum-galleria i centrala Uppsala. Det här är kul för mig och andra som minns, men det räcker naturligtvis inte för att bära upp filmen som helhet.

Problemet är nämligen att den här filmen, liksom föregångaren ”Damen i svart”, är ofokuserad, ibland så rörig att det är svårt att uppfatta handlingen, detta sagt fastän jag tidigare har sett filmen flera gånger. Och då tänker jag inte på att den börjar med att ett helt annat fall avslutas.

Den här gången får John Hillman (Karl-Arne Holmsten) av kriminalkomissarie Sune Öhrgren (Kotti Chave) i uppdrag att hjälpa till att lösa ett försvinnande. Den försvunna, mannekängen i rött, arbetar på modehuset La Femme, och dess chef, den rullstolsbundna Thyra Lennberg (Lillebil Ibsen), anställer Johns fru Kajsa Hillman (Annalisa Ericsson) som mannekäng, samtidigt med uppgift att hålla koll på vad som händer bland personalen. Det står heller inte på länge förrän Hillman och assistenten Freddy (Nils Hallberg) upptäcker att den skyltdocka i modehusets skyltfönster som påpassligt faller omkull när de anländer i själva verket är den försvunna mannekängen, med en kniv i ryggen.

Undan för undan får vi nu träffa en rad andra agerande, anställda i modehuset respektive medlemmar i ägarinnans familj. Bland de anställda finns främst chefmannekängen Birgitta Lindell (Anita Björk) och så Freddys fästmö Sonja Svensson (Lena Granhagen), expedit. Maktambitioner och krav på pengar har Thyra Lennbergs fosterson Robert ”Bobbie” Nordahl (Bengt Brunskog) och så hennes systerson Rickard (Lennart Lindberg) respektive systerdotter Gabriella von Hook (Gio Petré). Där utöver förekommer ett otal andra agerande, och samtliga förekommer i en rad disparata miljöer, som valda för att förvirra tittarna ytterligare: Nordiska museet, Ulriksdals travbana och en av mig oidentifierad slottsteater.

Historien är späckad av mystifikationer och ond bråd död. Bobbie har av sin fostermor nekats pengar för affärer. Den röda mannekängen tycks ha idkat utpressning gentemot Rickard. Den dolk hon har mördats med är en av fyra likadana, ägda av de fyra i familjekretsen. Fru Lennbergs hus bränns ned och man hittar ett förkolnat lik. På en byggarbetsplats intill varuhuset ses en docka i en galge – men i själva verket är det Gabriella som hänger i galgen. Birgitta bekänner för polisen att hon har gett Bobbie falskt alibi för mordnatten, men Bobbie flyr och hittas sedan, med en pistol i handen, skjuten på slottsteatern. Ändå har jag här hoppat över en rad mystifierande detaljer.

Rickard deklarerar att han vill överlåta modehuset, som han nu är ensam arvtagare till, till sin blivande hustru, Birgitta.

Men sen kommer den dramatiska upplösningen: John och Freddie hittar i Bobbies stuga bevis på att han i själva verket var redskap åt Birgitta. Och Birgitta tycks, i det nedsläckta modehuset, möta en gengångare, fru Lennberg i sin rullstol. Fast det visar sig att det förkolnade lik man hittade i hennes nedbrända hus i själva verket inte var hennes, utan att hon hela tiden har levt, vilket förklarar den henne liknande skugggestalt som har skymtat i handlingen tillsammans med hennes vita katt. När det visar sig att branden också har brutit fru Lennbergs psykiskt betingade (!) förlamning, den som har gjort henne rullstolsbunden, faller den skräckslagna Birgitta över ett trappräcke och slår ihjäl sig när hon landar på våningen nedanför.

Avslutningsvis vill jag sammanfatta med att säga att så här logisk och klar framstår inte handlingen, när man ser filmen. Som min hustru uttryckte saken, när TV-sändningen var slut: Är det slut nu?

Men jag har därefter kollat handlingen i Svensk filmdatabas.

Johan Laidoner och Estlands självständighet

Ahto Uisk, född 1938 i Estland och således ungefär jämngammal med mig som också kommer från samma land, tillhör en gren av vänstern här i Sverige men en annan än den jag valde. Jag har arbetar för socialdemokratin, medan han har varit en känd företrädare för syndikalisterna, bland annat 1969-1983 chefredaktör för SACs tidning Arbetaren. Eftersom vi båda bor i Uppsala, har vi naturligtvis träffats några gånger genom åren. Dock är vi inte närmare bekanta med varandra.

Eftersom vi båda hör hemma inom en demokratisk vänster har vi – utan att för den skull alltså i alla stycken dela politiska åsikter – i vissa grundläggande avseenden likartade värderingar, när det gäller vårt gemensamma gamla hemland och dess historia. Vi är båda anhängare av Estlands självständighet, i vilket ligger att vi båda tar avstånd från ryska/sovjetiska så väl som tyska anspråk på vårt forna hemland. Vi är båda skarpa kritiker av så väl kommunismen som nazismen samt, vilket särskilt måste poängteras i fallet Estland, den allt mer högerradikala, i centrala stycken rent fascistiska veteranrörelse, Eesti Vabadussõjalaste Keskliit (De estniska frihetskämparnas centralförbund), ”Vapsid”. De senare var framgångsrika i sin kampanj för författningsförändringar, bland annat innebärande en stark presidentmakt, och lyckades också driva igenom förändringar som i praktiken innebar slutet för den unga estniska demokratin.

Dock förhindrades ett maktövertagande från deras sida av den sittande statsäldsten/presidenten Konstantin Päts, ledare för ett bondeparti; många av de ledande vapsarna fängslades. För just det bör Päts inte klandras, dock för att han utan stöd i parlamentet också efter en begriplig övergångstid behöll makten och lotsade igenom ännu flera av författningsidéerna i det allt brunare samtida Europa, till exempel en korporativt utsedd kammare i riksdagen.

Päts och hans vapendragare från det framgångsrika estniska frihetskriget, ÖB Johan Laidoner, gjorde utan tvekan en behjärtansvärd insats genom att förhindra att Estland fick en öppet fascistisk president och regering, men det skedde till priset av ett auktoritärt styre, som satte demokratin ur spel och faktiskt hade hämtat många av sina bärande drag från den rörelse man hade lyckats hindra att ta över den politiska makten i landet. Det fanns under senare delen av 1930-talet bruna och svarta regimer som var mycket värre än Päts-regimen i Estland, men demokratisk i den mening vi lägger i ordet var den heller inte.

Den bild Ahto Uisk ger av Konstantin Päts i sin bok ”Laidoners krig” (Neeme förlag, 2010) är bilden av en skicklig maktspelare, dock mot slutet av sitt av den sovjetryska ockupationen avbrutna presidentskap faktiskt också allt mindre intresserad av annat än den privata sfären.

Men Uisks bok heter alltså ”Laidoners krig” och har dessutom underrubriken ”En berättelse om Estlands frihetskrig”, och just i det avseendet är framställningen problematisk. Det estniska frihetskriget, det som avslutades med freden i Tartu den 2 februari 1920, var förvisso i hög grad just Laidoners krig – dock upptar det här kriget långt mindre än hälften av innehållet i boken. Resten av boken är en i många stycken förtjänstfull genomgång av Estlands självständighetshistoria fram till landets undergång under andra världskriget, då för övrigt inte bara Päts och Laidoner hade en gåtfull och mycket omduskutead roll: Varför beslutade de att Estland, utan väpnat motstånd, först skulle upplåta baser åt Sovjetunionen och sen lät landet sväljas av grannen i öster? En möjlig förklaring är att man ville spara estniska liv i avvaktan på det tyska anfall på Sovjetunionen man ändå trodde skulle komma.

Ett problem med boktitelns fixering vid Laidoner är att man i hans fall vet ändå mindre om hur han resonerade. Laidoner hade kontakt med företrädare för vapsarna och lovade till och med att ställa upp som president men spelades sedan bort av en av vapsarnas ledande intrigmakare. Han verkar senare, lite naivt, ha trott på Sovjetunionens försäkringar; till de märkligare episoderna i Uisks bok hör hans ännu senare middag med Stalin. Detta hindrade inte att han fängslades och 1952 erkände sig skyldig till ”aktiva antirevolutionära handlingar och en politik riktad mot Sovjet”. Han dog den 13 mars 1953 i fängelset i Vladimir men man vet inte på vilket sätt – hans kropp har aldrig återfunnits.

För egen del tycker jag mig ändå inte ha fått veta tillräckligt om Laidoner, Päts och andra som figurerar i den här boken, men det kan ju i till exempel Laidoners fall bero på att det saknas relevant källmaterial om till exempel hans politiska värderingar i närmare bemärkelse. Jag önskar över huvud taget att jag hade fått veta mer om de agerandes politiska hemvist, vad de och de partier de representerade stod för. Också mer om de socioekonomiska bakgrundsfaktorer som bidrog till att det ena men inte det andra bar.

Ett musikaliskt geni träder fram på scenen

Bob Dylans ”The Witmark Demos: 1962-1964” (The Bootleg Series Vol 9, Columbia 88697761792, 2010) innehåller 47 av hans tidiga låtar, här fördelade på 2 CD. Det rör sig om demoinspelningar han har gjort hos sitt musikförlag, bland annat för att locka andra att spela in hans låtar. Inspelningarna, på rullbandspelare, är gjorda på enklast tänkbara sätt. Oftast sjunger Bob Dylan till sin egen gitarr, ibland kompletterad med munspel; på några av låtarna spelar han i stället piano.

En och annan harkling förekommer, och den allra första låten är bara ett fragment, men trots den enkla formen låter mycket förbluffande bra. Sådant som ”Hero Blues”, ”Watcha Gonna Do?” och ”John Brown” blir högst hörvärt i den här avskalade formen.

Det är också slående hur bra ett antal av hans mest kända sånger låter, när han arbetar bara med sin egen (då fortfarande unga och välbevarade) röst plus något enda kompinstrument: ”Blowing In the Wind”, ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall”, ”Tomorrow Is a Long Time”, ”Baby, I’m In the Mood For You”, ”Masters of War”, ”Farwell”, ”Don’t Think Twice, It’w All Right”, ”Walkin’ Down the Line”, ”Boots of Spanish Leather”, ”Girl From the North Country”, ”When the Ship Comes In”, ”The Times They Are A-Changin’”, ”Paths of Victory”, ”Mama, You Been On My Mind”, ”Mr. Tambourine Man” – ja, ännu fler kunde nämnas.

Naturligtvis är ljudkvalitén växlande, och spelskickligheten varierar – men ibland är även spelet lysande.

I de tidigast inspelade låtarna, till exempel i ”Hard Times In New York”, märks fortfarande inflytandet från den av Dylan beundrade Woody Guthrie, och man kan ju åtminstone leka med tanken att Bob Dylan hade hamnat på Folkways i stället för hos John Hammond och Columbia – i så fall hade säkert den sång till akustiskt komp som vi hör på hans Witmark-demos åtminstone dominerat längre. Det här är inte bara en förflugen tanke – Bob Dylan kände starkt för Folkways där många av de stora folksångarna, inte bara Guthrie, fanns.

För egen del gillar jag också de rockigare versioner han lite senare gjorde av flera av de nämnda låtarna, så det är inte det. Men det är kul att också få höra de här mer avskalade versionerna.

Och så ska man väl nämna att de här båda CDna innehåller en bunt låtar som Bob Dylan aldrig själv har gett ut på skiva. Några har bara spelats in av andra och 15 av sångerna har aldrig tidigare getts ut på skiva över huvud taget.