Vinterhelg med barn och barnbarn

12 december 2010 18:23 | Barnkultur, Mat & dryck, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 5 kommentarer

Birgitta har, allt sedan hon togs in på sjukhus för bland annat hjärtbesvär, varit föremål för barnens både intrsse och omsorg, allra först i form av besök på Akademiska. Nu när hon sedan en vecka är hemma igen fortsätter det här – och man kan nog bli återställd redan av att ens barn bryr sig så mycket om en.

I går kom Anna och Enver hit från Rinkeby för middag, så under lördagskvällen var vi fyra här hemma. Birgitta stod själv för matlagningen: På önskemål från Anna blev det råbiff med tillbehör, men de båda männen i sällskapet föredrog att få sina råbiffar stekta.

Kvällens samtal kretsade mellan allt från politik – jag och Anna är nog inte överens där i alla stycken – till litteratur. Enver är peruan, så vi kom att prata en hel del om Mario Vargas Llosa, som det finns en binge böcker av i vår bokhylla. Bland annat jag drev tesen att man inte behöver vara ense med en skönlitterär författare för att se stora litterära förtjänster med hans eller hennes böcker, och mycket riktigt kom vi ganska snart också in på Knut Hamsuns författarskap. Knut Hamsuns tvivelaktiga politiska hållning är ju välkänd, men det hindrar inte att jag på den tiden då jag ganska extensivt läste honom (i gymnasiet och under mitt första år i Uppsala, då jag läste nordiska språk) ändå fann stora litterära kvalitéer hos honom eller kanske snarare hans böcker.

Innan Anna och Enver gick till tåget, gick Enver på upptäcktsfärd bland våra böcker och skivor, hittade i våra bokhyllor bland annat en rad latinamerikanska författare. (Vid middagsbordet hade han berättat vilka svenska författare han hade hunnit läsa och vilka författare och böcker som hade gjort starkt intryck på honom. Han hade bland annat med stor behållnign läst Hjalmar SöderbergsDoktor Glas”. Söderberg är också en av mina gamla favoriter.)

Enver är musiklärare till yrket, så det var med intresse och också förtjusning han studerade vår väldiga skivsamling. Han plockade med glad min fram både Bach och argentinsk tango – jag visade honom sedan på ganska många skivor med latinamerikanskt ursprung. Men den skiva som väckte mest jubel hos honom är en av mina jazzfavoriter, ”Kind of Blue” med Miles Davis.

I morse sov vi länge, allt för länge.

Klockan tolv skulle vi nämligen vara på Musikens hus, där lilla Klara, fem år, skulle medverka i en dansföreställning.

Klara går på balett hos Uppsala Danscenter, och i år liksom tidigare år gav centret (med ABF som medarrangör) en barnbalettföreställning i Musikens hus’ stora sal inför så stor publik, att vi – som köpte biljetter i senaste laget – hamnade långt uppe på balkongen.

Där uppifrån kunde man i ett par timmar följa föreställningens cirka 20 nummer. Barnen, indelade i olika åldersgrupper, 3-4 år, 5-6 år, 7-9 år och 10-12 år, gav järnet, detta utan att de på något sätt var överdrillade; för de flesta av dem är balettdansen bara en rytmisk lek, vilket också underströks av att musiken man dansade till ofta hade sago- eller annat barnkulturtema. Vår dotterdotter, som alltså hörde till ålderskategorin 5-6 år, framträdde som en av Bumbibjörnarna.

Nummer som danserna till Olle AdolphsonsDet gåtfulla folket” och Lennart Hellsings sång om trollkarlen från Indialand, han som drack upp sig själv, tedde sig nästan udda vid sidan av alla discobetonade låtar.

När publiken består av så många syskon och föräldrar och andra släktingar, måste man acceptera att medföljande barn inte är tysta, att vuxna kommenterar och att anförvanter mobilfotograferar sig närstående unga artister. Men framför mig satt ett ungt par, som mer hade ögon för varann än för det som utspann sig på scenen – och det kan ju verka rart – men två huvuden tätt mot varann gör det förbannat svårt för den som sitter bakom att se de relativt små aktörerna på scenen. Dess bättre bekräftade den unge mannen sitt kompletta ointresse för dansföreställningen på scenen genom att mitt under den resa sig upp och gå därifrån, förmodligen för något mycket viktigare.

Den som vill se lite av den dansföreställning vi såg kan gå till Kerstins blogg – Kerstin är med rätta stolt över Klaras scenframträdande. Fler bilder hittar du på pappa Bos blogg – här.

* * *
I kväll är det min tur att laga middag. Eftersom det är så förbanant kallt blir det repris på min gamla heta afrikanska gryta.

5 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

  1. Hej i kvällningen !

    Hoppas <Frugan kryar på sig.

    Såg det stod om Dr.Glas. I den filmatiseringen var min Pappa statist, som serverade Georg Rydeberg, Pappa arbetade på den krogen där det utspelade sig.
    Han var även statist i Åsa-Nisse-filmerna som är inspelade i Vetlanda. I en film fick han agera Klabbarparn, (Artur Rolén var sjuk). Härliga minnen. Pappa var med i en film som Dir.Eriksson när Åsa-Nisse och Klabbarparn skulle tjuvfiska kräftor 1949. Det var fina tider det.
    Det kommer inte jag ihåg, var bara 6 år då.

    hej svejs !

    Comment by Marie-Louise Grimlund — 2010 12 12 22:00 #

  2. Till Marie-Louise Grimlund, nu blir jag nyfiken; jag råkar vara lite Åsa-Nisse-fan av barndomliga skäl och undrar i vilken film din pappa hoppade in som Klabbarparn.
    Det var ju bara den första, 1949, som helt och hållet spelades in i Vetlanda. De övriga 19 spelades huvudsakligen in i stockholmstrakten, närmare bestämt Täby.
    15 av filmerna gjordes av AB Svensk Talfilm, som också filmatiserade Doktor Glas (1942). Det var väl då din pappa var med.

    Comment by HO — 2010 12 13 13:41 #

  3. Hoppas maten smakade och har du tid så dela gärna med dig av receptet på den ”heta afrikanska grytan”. För övrigt får ni ha det så bra i halkan och kylan, du och Birgitta :-)

    Comment by Kevin Iversen — 2010 12 13 16:10 #

  4. Till Kevin Iversen: Det här är inte något afrikanskt originalrecept – att vi kallar grytan afrikansk beror på att den ursprungligen, då av Birgitta, serverades på seminariefester i vilka många afrikaner deltog. Det förment afrikanska med den är främst att den är mycket hett kryddad med svartpeppar, cayennepeppar och chilipeppar, och när jag skriver hett kryddad, menar jag det verkligen.

    Vi brukar fräsa upp i mindre bitrar skurna grytbitar, som därefter blandas med hackad gul lök och paprika. På detta häller vi chilikryddad tomatsås och vatten, i vilket vi också lägger några buljongtärningar. Ingredienserna som därefter läggs i – ofta använder vi burkgrönsaker – är böngroddar, brytbönor, champinjoner och ibland majs i någon form.

    Låt stå och puttra en bra stund och smaka av med mer kryddor och eventuellt salt/seltin, om det krävs.

    Servera med bröd.

    Comment by Enn Kokk — 2010 12 13 17:35 #

  5. Holbrooke dead after brunch with Hillary Clinton.

    Comment by Ture Sjolander — 2010 12 14 2:21 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^