Det politiska läget

När jag i många år gjorde dagordningarna för Socialdemokraternas VU- och partistyrelsesammanträden, inleddes dessa alltid, efter formalia, med punkten Det politiska läget. Partiordföranden – jag hann med att delta i sammanträden med fem olika – inledde med en analys, och sen följde diskussion.

För mig som ser samhället och politiken i ett socialdemokratiskt vänsterperspektiv framstår den ihållande borgerliga övervikten i opinionsundersökningarna som på många sätt obegriplig – det är ju inte bara utförsäkringar och massarbetslöshet som finns på alliansregeringens digra minuskonto. Det rödgröna valmanifestet – dock presenterat i senaste laget – är, som jag tidigare har skrivit, ett offensivt program, som täcker många av de viktigaste politikområdena. Och våra företrädare i TVs utfrågningar och debatter har genomgående klarat sig bra. Senast i går kväll hade Mona Sahlin en utmärkt duell med en Fredrik Reinfeldt, surare och mer hundögd än någonsin.

Problemet i sammanhanget är väl att sådana här program i ganska stor utsträckning ses av hejaklackar, inte bara i studion.

I Dagens Nyheter i dag (13 september), sex dagar kvar till valet, finns en mycket intressant och oroande analys av det politiska läget, ”Åsiktsklyftorna ökar mellan olika grupper”. I norra Sverige leder de rödgröna med 53 procent, men i de betydligt mer folkrika östra och södra delarna av Sverige är det lika stor borgerlig övervikt (mycket stor i delar av storstadsområdena för övrigt). Också i andra avseenden ser vi i DNs artikel bilden av två Sverige, ett rött och ett blått. Bland kvinnorna finns fortfarande en majoritet för ett rött Sverige, men en större majoritet av männen vill ha ett blått. När det gäller inkomster, finns det en rödgrön majoritet i de lägre inkomstskikten, medan det motsatta gäller för det blå laget. En liknande fördelning finns det, om man tittar på den partipolitiska fördelningen bland dem som bor i hyresrätt, bostadsrätt respektive villa. Högutbildade föredrar i högre grad de blå partierna än de rödgröna. 54 procent av de offentliganställda röstar rödgrönt, medan 59 procent av de privatanställda stöder alliansen.

Högeralliansen har under den här mandatperioden, mycket skickligt bör det tilläggas, arbetat hårt för att stärka sitt två-tredjedels-Sverige genom att locka också medelinkomsttagarna över på sin sida.

Skattepolitiken har lagts om i den riktningen. Hyresrätter omvandlas till bostadsrätter, och villaägarna bringas, trots att en mycket ringa del av dem drabbas av det rödgröna fastighetsskatteförslaget, att tro att det nog är bäst ändå att ha alliansen kvar.

Men en mycket stor del av undermineringen av framför allt socialdemokratins tidigare starka positioner även i det starkt växande Sverige har gjorts i form av strukturella förändringar, som steg för steg får medborgarna att söka individualistiska, inte kollektiva lösningar på de problem de vill lösa. Jobbksatteavdragen är bara ett exempel: mer i plånboken ska få väljarna att rösta mot välfärdsreformer, som kostar skattepengar. Om man kan hoppas på en bättre framtid för sina egna begåvade barn, sätter man dem förstås i en skola som ser ut att kunna ge dem bra betyg – att andras ungar blir kvar i skolor med problem är deras problem. Bit för bit säljs bitar av den tidigare nästan helt samhällsägda och samhällsdrivna sektorn ut, med ökad segregering som följd – men också den viktiga följden att man kan spela ut personalgrupper mot varann genom att erbjuda dem olika villkor. Och därmed har man lyckats också med att individualisera och förborgerliga de tidigare så relativt homogent socialdemokratiska anställda inom stora delar av den gemensamma sektorn.

Ytterligare en valvinst för högeralliansen kommer att innebära att Sverige ytterligare vrids i den här riktningen. Sker detta, blir det oerhört viktigt att socialdemokratin förstår att det inte – som en del socialdemokratiska stockholmslänspolitiker redan förespråkar – är någon lösning att fortsätta i den borgerliga pendelns riktning utan att hitta en smart väg tillbaka till mer kollektiva lösningar.

Och så handlar det om makten över opinionsbildningen. Också storstadsområdena måste åter få socialdemokratiska tidningar – lägg märke till att det finns socialdemokratiska pressröster överallt i det fortfarande röda Sverige.

Slutligen: socialdemokratin måste åter bli ett verkligt stort folkrörelseparti. Att socialdemokratin på nytt får levande människor som språkrör överallt där människor jobbar och bor är mycket viktigare än aldrig så smarta valkampanjer.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 10 2010:

”Bengt avled 2005 och blev nykter alkoholist.”

Blå bandet

”Vännäs demensförening
påminner om årsmötet torsdag 25/3 kl. 18.30.”

Västerbottens-Kuriren

”Varje år skadas 4 500 barn och ungdomar så illa i mopedolyckor att de måste uppsöka sjukhus. Tre tredjedelar är pojkar.”

Metro

”Renovering av Herrviks hamn klar
Arbetet med att renovera Herrviks hamn kan påbörjas inom kort.”

Gotlands Tidningar

”Det har varit en lugn inledning på matfestivalen i Skövde. 25 personer omhändertogs av polisen som var för berusade och stökiga.”

Sverigesradio.Se/P4 Skaraborg

Melodikrysset nummer 36 2010

Dagens kryss tyckte jag var svårt. Jag fastnade flera gånger, med påföljd att jag ibland inte riktigt hörde på när nästa ljudillustration spelades. Ett exempel är L 12. Men eftersom svaret på V 12 var ”Se på mig” (här dock i engelsk version, ”Another Night”), med text av Ingela ”Pling” Forsman och framförd av Jan Johansen i Melodifestivalen 1995, fattades det bara en bokstav. Och eftersom även det sökta ordet på L 12 har två bokstäver, borde svaret bli SÅ. Var det Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet” vi hörde? Jag minns inte längre. Nej, ”Så skön som solen” var det, påpekar ett par läsare. Tack!

Taube var ju annars med i en annan fråga, vars svar skulle bli bagare. Vi hörde nämligen hans sång om en glad sådan i San Remo.

Melodifestivalen fanns förresten med också den i en annan fråga. 2006 sjöng Carola där ”Evighet”, här dock på engelska, ”Invincible”.

Den här låten kom jag faktiskt först inte ens i håg – så är det i mitt fall ganska ofta med melodifestivallåtar. Och inte är det bättre med låtarna i Eurovision Song Contest, ens vinnarna. Det krävde stor möda att komma på att årets vinnare ”Satellite” sjöngs av Lena som representerade Tyskland.

Mera svårt: ”Try Sleeping With a Broken Heart” med Alicia Keys har jag garanterat aldrig hört.

Andra namn i dagens kryss var likaså svåra att komma på.

Jag fick ta Google till hjälp för att hitta den för mig okände skådepelare, Rulle Lövgren, som assisterade Sten-Åke Cederhök i ”Sjukkassan”. (Och apropå den: ni röstar väl bort den här regeringen!)

Peter Stormare är ju inte precis känd som sångare, men till slut kom jag ändå på att det måste ha varit han som sjöng ”Fling, fling”.

”Everybody’s Talking” med svenskättlingen Harry Nilsson har jag åtminstone hört tidigare, men det tog också en stund att komma på hans namn.

Jag har tidigare bekänt att jag har oerhört svårt att komma i håg signaturmelodier – jag tycks aldrig lyssna på dem. Men dagens signatur tror jag mig minnas från mina många besök på olika SF-biografer.

Då återstår att redovisa de tre frågor jag inte hade några som helst problem med:

”Albertina” satt jag och mina kompisar och sjöng på den då öppna verandan till huset i Juniskär där jag bodde under pojkåren.

”Gamle Svarten” hörde man ofta i radio med Cacka Israelsson i mina yngre år.

Och ”Sakta vi går genom stan” har jag på både LP och CD med Monica Zetterlund.

Den heter i original ”Walking My Baby Back Home”. Min egen Baby är också back home, hemkommen från UNICEF-möte i New York.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag,

Bilar, bilar, bilar

Jan Lööf har ibland anklagats för att i sina bilderböcker och serier skapa pojkvärldar utan flickor och kvinnor. Det här särdraget blir ganska tydligt i bilderboken ”Pelle och Farbror Ottos uppfinning” (En bok för alla, 2010, i original på BonnierCarlsen, 2006). Dock förekommer det i boken en familj på bilutflykt, där det också förekommer en mor och dotter.

Farbror Otto, det är Nikolaus Otto (1832-1891), han som konstruerade explosionsmotorn. Och bilar av alla sorter vimlar det av i den här boken, dessutom också några flygplan. Jan Lööf har ju ofta i sina böcker visat en fascination för motorer och mekaniska uppfinningar, och här får den som är insnöad på det verkligen sitt lystmäte. Också den lööfska finurligheten finns där: bokens Pelle försöker konstruera en bil som går på regnvatten.

Det senare är ett försök från Lööfs sida att också problematisera massbilismen: Vad ska vi göra, när bensinen tar slut? Och hur ska vi hantera de farliga avgaserna?

Lööf till och med problematiserar farbror Ottos uppfinning genom att visa upp en hög av havererade tanks och stridsflygplan mitt bland hus, som kriget har förvandlat till ruiner.

Fast den diskussionen får nog den läsande föräldern själv ta med barnet han eller hon läser för. För, som Jan Lööf (eller snarare bokens Pelle) konstaterar, så har ju ingen lyckats konstruera någon motor som går på vatten: ”Det tekniska – det får någon annan lösa”, säger Pelle avslutningsvis.

En afrikansk barnbok

Veronique Tadjo föddes i Paris men växte upp i sin pappas hemland Elfenbenskusten. Numera bor hon i Sydafrika.

Hennes barnbok ”Mamy Wata och monstret” (översättning Matilda Wallin, En bok för alla, 2010, tidigare på barnbokförlaget Trasten, 2008) hette i original (1993) ”Mamy Wata et le monstre” och är således skriven på franska, men både den här sagans innehåll och dess bildvärld är omisskännligt afrikansk: den som till exempel har sett afrikanska textilier kommer omedelbart att associera bilderna i den till Afrika. I några fall, som i fråga om närbilden av monstret, liknar illustrationerna rent av textila mönster. Den här boken är oerhört färgsprakande och vacker. Det man ibland kan fråga sig är dock om svenska barn utan handledning kan förstå att en bild till exempel föreställer båtar på floden och hyddor längs stranden.

Namn som Mamy Wata, vattnets drottning, må klinga främmande i svenska barns öron, men innehållsligt har den här berättelsen den klassiska folksagans karaktäristika. Det hemska monstret visar sig vara en yngling som har förvandlats av en elak och hämndlysten häxa. Och sen går det som det brukar gå i sagorna: När Mamy Wata får monstret att leka och gör honom glad igen, förvandlas han tillbaka till den sköne yngling han en gång var.

Fast den här återuppståndne mannen väljer att fortsätta leva sitt liv i floden, tillsammans med Mamy Wata…

Hösten som Måns och Mari upplever den

Som jag tidigare har skrivit, håller Kaj Beckmans fantastiska bilderbokserie om årstiderna på att återutges av En bok för alla. Så här i början av hösten 2010 kommer således en nyutgåva av ”Måns och Mari om hösten”, som ursprungligen kom ut på Folket i Bilds förlag 1973 men som efter en samlingsvolym med alla fyra årstidsböckerna 1999 inte har funnits tillgänglig i bokhandeln.

Höstboken startar med ett födelsedagskalas i trädgården i början av september och fortsätter med alla de söta och ätbara håvor trädgården ger så här års: krusbär, röda och svarta vinbär (men hallonen på bilden blev nog mogna lite tidigare), äpplen och päron; Måns och Mari och deras kompisar ses klättra i päronträdet, där de samtidigt fyller magarna, så att dessa nog blir alldeles fyrkantiga.

Måns börjar skolan och lär sig läsa, medan Mari fortfarande går på lekis. Men de får också lära sig andra nyttiga saker av Matti (som trots sitt namn är deras mamma): känna igen de vanligaste svamparna och lära sig vilka som är ätliga respektive giftiga. I det här avsnittet är Kaj Beckmans bilder exakta som i en svampbok. Det är också gott om lingon i skogen, och Matti kokar sylt i köket.

Vi får se färgglada bilder av grönsakshandeln på torget, och ännu färggladare är bilderna av alla höstlöv som faller. Även här får vi lära oss att skilja på löv från olika träd.

Höstens plantering av blomsterlök får ett avsnitt, dess stjärnhimmel ett annat. Och naturligtvis hoppar Kaj Beckman inte över höstförkylningarna heller – Måns och Mari har här präktigt röda näsor.

Hösten är ju en helgfattig årstid, men allhelgonadagen uppmärksammas här, inte som amerikanskt spektakel utan som gravhögtid. Här för Kaj Beckman ett varsamt resonemang om döden och vad den innebär. Det ges utrymme för föräldrar med olika typer av övertygelser att förklara för sina barn.

Sen slutar boken med att det blir senhöst och övergång till vinter: frosten kommer till den trädgård som är Måns’ och Maris och gör grenarna på träden vita.

Jag minns min egen skoltid, jag minns den som i går

Jo, jag såg den skolpolitiska debatten i TV i går.

Skolfrågorna är viktiga – uppfattas som viktiga också av väljarna – men jag förstår inte riktigt varför vi måste ha en extra partiledardebatt på just det här området. Jan Björklund (FP) skulle förstås ändå ha varit med på grund av sitt ämbete, men måste han därför möta andra partiledare och inte de övriga partiernas verkliga skolpolitiker?

Nå, Jan Björklund är ju som han är, och inte minst därför gick det ju ändå bra för de rödgröna.

Om den här debatten eller kanske snarare utfrågningen lämnade mig otillfredsställd, beror det nog mer på bristen på sammanhängande skolpolitiska visioner än på utfallet. Kanske var det här debattledarens/utfrågarens fel, men jag har en känsla av att också de två största röd-gröna partierna i alltför stor utsträckning delar alliansens syn på skolan, den där konkurrensen mellan skolor och elever är en motor. Med detta sagt måste jag tillägga att nästan varje nyansering av major Björklunds skolpolitik vore ett framsteg – ett regeringsskifte i röd-grön riktning vore med andra ord välkommet även för skolans vidkommande.

Själv gick jag i den gamla skolan, den som fanns före skolreformernas tid.

Den tid jag minns från småskolan/folkskolan – Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall – är ljuv. Visserligen minns jag ett slagsmål på skolgården, då en skolkamrat hade retat mig för min brytning (jag kom ju från en estnisk flyktingfamilj), men jag fick snabbt svenska kompisar och vann nog också viss respekt för att jag, utan att ens våldsamt mycket anstränga mig, var duktig i skolan. Jag var snart bäst i klassen, även i svenska, detta fastän ingen av mina föräldrar hade mer än folkskoleutbildning; pappa var i tur och ordning fiskare, skogsarbetare, flottare, fabriksarbetare och maskinreparatör på en av traktens stora industrier, medan min mamma var en mycket läsande (ett familjearv!) hemmafru.

Det fanns alltså ingen studietradition i familjen, men en av mina lärare, en socialdemokratisk folkskollärare av den gamla stammen, pratade med mina föräldrar. Budskapet var kort och koncist:

– Ni måste se till att den här pojken får fortsätta att gå i skolan.

Det var inte ett alldeles lätt beslut att ta för familjen. När jag var pojke hade vi det mycket knapert: Pappas lön var liten, och mamma räknade ofta ut på öret vad maten jag skulle handla åt henne i handelsboden skulle kosta. Realskolan fanns i Sundsvall 18 kilometer bort, och varje månad måste man alltså köpa busskort. Skollunch serverades inte i skolan i stan, utan varje dag försåg mig mamma med lunchpengar. På EPAs bar kostade skollunchen 1:15, 1:25 om man ville ha en halv fralla till maten. Det här låter inte som mycket i dag, men för oss, då, var det ändå ytterligare en daglig utgift. Skolböcker fick man köpa själv i början av höstterminen, nya kläder också i stället för dem man hade växt ur. Terminsavgift fanns det likaså på den tiden, men den slapp jag – mot att jag inför hela klassen visade upp deklarationsuppgift för pappa.

Realskolan var en ny och främmande värld. Det där ”glosorna”, som engelskalärarinnan talade om, vad var det? Det tog förresten flera veckor av första höstterminens början innan jag kom på att alla de där glosorna stod längst bak i läroboken och inte behövde memoreras under lektionen för att man skulle klara läxan. Jag har hört mycket om de disciplinproblem som förekommer på dagens högstadium, men jag minns stora delar av min realskoletid – både jag och mina klasskamrater var i galopperande puberteten – som mycket bus och en ständigt vrålhög ljudnivå i klassrummet. Jag blev ibland så less på det här så på de särskilt turbulenta tyskalektionerna smög jag mig längst ner i klassrummet och satt där på golvet och läste pojkböcker. I folkskolan hade jag närmast varit mattegeni – vid något tillfälle låg jag en hel årskurs före de andra – men här fick jag nu plötsligt problem med matten, hade ju heller ingen hemma att fråga om hjälp.

Kanske spelade det här sist nämnda en roll för att jag, när det blev dags för linjeval i gymnasiet, valde latinlinjen. Så småningom tog jag studentexamen med en rad A i betyget – en av mina lärare påstod, men jag har själv aldrig kollat, att jag fick årets bästa studentbetyg. Ändå var jag för egen del djupt skeptisk till betygshets och konkurrens. Andningshålen var sådant som litteraturundervisning och filosofi, och jag minns också vad roligt det var när vi under en hösttermin hade en kvinnlig lärare från England som engelskalärare: I stället för att bara traggla grammatik fick vi lära oss att använda engelskan som konversationsspråk. Vi fick till och med spela improviserad teater på engelska. Jag minns att jag då gjorde en bejublad insats: Jag skulle spela fadern i en familj där dotterns manlige beundrare för första gången kom på besök. Till allas häpnad – och jag svär att det inte var förberett; jag visste inte ens att vi skulle spela teater – plockade jag ur bänken fram ett lösskägg och satte på mig.

Men trots alltså goda betyg minns jag hur jag vid ett tillfälle när jag hade tagit studentexamen promenerade förbi min gamla skola och med stor lättnad utbrast:

– Aldrig mer!

Sammantaget minns jag min gymnasietid mer som en individuell bildningsgång. Skolan erbjöd kulturfernissa, skrev jag i en ledare i Elevrådets stencilerade tidning Semikolon. Själv hade jag ett andra hem på Sundsvalls stadsbibliotek på Köpmangatan. Där läste jag stockholmstidningarnas – de var många på den tiden – kultursidor och politik i de radikala bland dem. Och så lånade jag mängder av böcker, läste mer eller mindre systematiskt igenom hela författarskap: Eyvind Johnson, Folke Fridell och Jan Fridegård var några av de författare jag sträckläste. Och så läste jag de stora amerikanska berättarna. Vid ett tillfälle i gymnasiet, det måste ha varit med anledning av att han hade fått nobelpriset i litteratur, kammade jag igenom allt som fanns av Ernest Hemingway, och sen höll jag ett föredrag om hans författarskap på en svenskalektion – jag tog hela lektionstimmen i anspråk. Fick jag tid över medan jag väntade på bussen till Juniskär, slank jag, om jag hade några kronor, in på konsumcaféet Cafeteria och läste litterära tidskrifter. Fickpengar fick jag genom att sälja veckotidningen Folket i Bild och förlagets folkböcker. Arbetarförfattarna och även böckerna i FiBs lyrikklubb var del av mitt privata universitet långt innan jag kom till Uppsala och ett verkligt universitet.

Efter studentexamen och därefter lumpen på I 21 i Sollefteå lyckades jag förresten få ett lärarvikariat på högstadieskolorna i Kvissleby respektive Njurunda, som svensk- och kristendomslärare. (Jag var ateist då också, men hade fått mycket högt betyg även i kristendomskunskap.) Det handlade då om sammanhållen enhetsskola, alltså med mycket blandad elevsammansättning i varje klass: barn till arbetare och småbönder så väl som barn till företagare, lärare och så vidare.

En del av de lärare som arbetade på de här skolorna och som intressant nog kom mer eller mindre direkt från egen högre utbildning ville redan då börja segregera skolan i elever som var respektive inte var studiemotiverade. Mot dem stod några lärare som verkligen brann för enhetsskoleideologin.

Men min egen viktigaste iakttagelse från det här inhoppet som lärarvikarie var att flera av de lärare som lyckades bäst i de sammanhållna klasserna var vidareutbildade folkskollärare. De lyckades locka det bästa ur alla sina högstadieelever. Till pluspoängerna med en sammanhållen skola hörde också att elever från vitt skilda sociala miljöer lärde sig att umgås med varandra och lära sig av varandras erfarenheter, detta utan att redan från början duktiga elever hindrades i sin utveckling men med effekten att många av de andra, delvis faktiskt genom de duktiga elevernas närvaro, bringades att växa.

Så för min del har jag aldrig riktigt trott på att den allena saliggörande lösningen på skolans problem är segregering och konkurrens.

Ungersk världsmusik

När Birgitta och jag 2006 gjorde en minnesvärd båtfärd nerför Donau, försökte jag i de länder vi besökte bland annat hitta intressanta skivor från de länder vi gjorde landstigningar i. Särskilt många fynd, faktiskt också med musik från kringliggande länder, gjorde jag i en skivbutik alldeles nära saluhallen i Budapest. Killen som sålde skivor där och jag fann varann genast: Jag ville ha hjälp med att hitta intressanta skivor som speglade Ungerns och gärna övriga donauländers folkmusik, frågade dessutom om det gjordes någon bra jazz och blues i Ungern, och han förstod genast att han framför sig inte hade någon turist med ambitionen att köpa hem någon musikalisk souvenir utan att jag var genuint intresserad av det slags musik jag frågade om. Så vi gick därifrån med en hel bunt skivor, och det visade sig senare att inte någon enda av dem var ett felköp.

Det var den här killen som tipsade mig om en samma år, 2006, utgiven skiva med ett för mig helt okänt band, Besh o droM. Jag förstod så mycket som att den här ungerska gruppen spelade folkmusik från Ungern och även andra länder men mixade influenser från olika nationella idiom och även jazz. Skivan heter på ungerska ”Ha megfogom az ördögöt”, på engelska ”Once I Catch the Devil” (BOD 0404), och den är verkligen hörvärd.

Skivtiteln är lika med namnet på en av låtarna, så jag antar att den parallella engelska titeln täcker innehållet i den ungerska titeln. Annars innehåller CD-häftet inga översättningar av låttitlarna, ej heller av de ungerska texterna som återges där. Estniskan, som är mitt barndosmspråk, är ju mycket avlägset släkt med ungerskan, men här har jag ingen hjälp av att kunna estniska. Så jag lyssnar på huvudvokalisten Ági Szalóki, på inhopparen i ett par nummer Mónika Miczura och Ádám Pettik, som sjunger på ett spår, och förstår ingenting. Det enda jag begriper är att ”ének” i skivhäftet måste betyda ”sång”.

Men musiken behöver ju inte översättas, och den är häftig!

Den nämnde Pettik spelar till exempel olika slags trummor (derbuka, kanna, dobok) av lite ovanligt slag. Stilblandning, som märks också i valet av instrument, utmärker till exempel Gergö Barcza, som trakterar dels alt- och sopransax, dels flöjter av olika slag: kaval, en ändblåst flöjt, ney, en flöjt man blåser i mungipan om jag har förstått saken rätt och så något slags herdepipa. László Békési spelar sax och klarinett, Péter Tóth trumpet och Vajdovich Árpád ståbas. Jószef Csurkulya hörs på cimbalom (dulcimer) och Attila Sidoo på gitarr. Vad tapan är, det som Csaba Talabos spelar, fick jag forska lite kring, men jag har nu förstått att det rör sig om en trätrumma klädd med get- eller fårskinn.

Den här redogörelsen för sättningen borde ge läsarna åtminstone en aning om hur ett band, bestående av både helt moderna instrument och ålderdomliga folkliga sådana, kan tänkas låta. Föreställ er folkmusik från sydöstra Europa med lite jazzklanger, men märk att det knappast i något fall rör sig om etniskt ren folkmusik utan om blandformer.

Titellåten, med en tempoväxling i riktning mot en mer jazzig form, har till exempel hämtat element ur rumänsk, ungersk och moldavisk folkmusik. Den kanske allra bästa låten på skivan, ”Bonchidai”, har moldaviska, ungerska och transsylvaniska rötter men innehåller också element av judisk klezmermusik. Till exempel den avslutande ”Cimbalmos” kommer från Rumänien, ”Egy ásdáz esoesek” från Makedonien – men har här fått jazziga inslag.

”Rumelaj” blandar zigenarmusik med traditionell bulgarisk musik. ”Bivaly”, åter en låt med inslag av jazzrytmer, är en tradionell zigensk melodi, medan ”Kamionos kút” har både grekiska och zigenska rötter. Det känns befriande att notera att ett band som måste sägas höra till sitt lands musikaliska avantgarde i så stor utsträckning spelar musik, skapad av romer, som ju är illa behandlade och förföljda i dagens Ungern.

Septembersöndag två veckor före valet

Vädret är grått. Tidigare i dag regnade det. Hösten är obönhörligt här.

Det är lite ensamt i huset – tidigt i morse åkte Birgitta till Arlanda för att ta flyget till New York. Där stannar hon nästan hela den kommande veckan; hon har UNICEF-möte i FN-skrapan. Hon har också letat på nätet efter musikbegivenheter att gå på på kvällarna, men alla de stora institutionerna är ännu sommarstängda.

Jag har lagat lax- och torskburgare till lunch, och till i kväll har jag kvar av den lördagsmiddag jag lagade: pepparrotskött med färskpotatis samt kokt blomkål och kokta morötter. Just nu är jag lite inne på att laga gammaldags husmanskost. Jag har till exempel lagat laxpudding. Kalops blir det nog också snart.

I går var vädret bättre, så jag var flera vändor ute i trädgården: tog in tvätt från strecket, tog upp potatis, plockade plommon av ett par sorter som hade hunnit mogna, samlade upp nerfallna augustipäron från gräsmattan.

Mitt flera årtionden långa arbete för socialdemokratin gör förstås att jag med stort intresse följer valrörelsen i tidningar och TV. Min långa erfarenhet av att verka mitt i stormens öga gör att jag mycket väl förstår att raden av för socialdemokratin ogynnsamma opinionsundersökningar kan stämma ner modet på partiets valarbetare. Det är i själva verket det farligaste med dem. Det är två veckor kvar till valet, och under dem kan mycket hända.

De äldre socialdemokratiska statsmän (?) som nu hjälper borgarna med att så tvivel om Mona Sahlin visar en häpnadsväckande illojalitet mot sitt eget parti – är det det faktum att Sahlin nu, äntligen, har börjat tala om jämlikhet och citera Marx (se dagens Aftonbladet) som har skrämt upp herrarna till den grad? Skulle det ändå gå åt helvete i valet, får vi ta den debatten då, men där är vi långt ifrån ännu.

Att opinionen ännu kan hinna svänga över i de rödgrönas favör är valstrategerna i allianspartierna också väl medvetna om. Fredrik Reinfeldt gjorde en fullkomligt katastrofal utfrågning i TV här om kvällen, fastän man inte låtsas om det i borgerligt dominerade – det vill säga nästan alla – media. För att rädda det som räddas kan har man fått i gång en fullkomligt absurd debatt om det faktum att den strokedrabbade och av Försäkringskassan helt sanslöst behandlade läkaren Jörg Teichert, som bringade Reinfeldt på fall i TV-utfrågningen, också har ställt upp i en presskonferens med Socialdemokraterna.

Av den uppståndelse som sedan följde på den borgerliga kanten kunde man tro att Socialdemokraterna på något illistigt sätt hade lyckats få med en av sina egna i TVs utfrågning av Reinfeldt. Men av en nyhetsartikel i DN (4 september) framgår att historien om fallet Teichert först publicerades i borgerliga Falu-Kuriren, där alltså både TVs utfrågare och Socialdemokraterna hittade den.

Teichert är inte medlem i Socialdemokraterna (eller något annat parti), och det finns väl inget konstigt med att han – så uppenbart omänskligt behandlad som han var – ställde upp där han kunde få maximal uppmärksamhet, i TV. Inte heller är det väl något konstigt med att han ställer upp tillsammans med ett stort oppositionsparti, som faktiskt, om de röd-gröna vinner valet, vill se till att fall som hans inte upprepas.

I kväll ska jag fortsätta att följa valrörelsen via TV: se utfrågningen av Lars Ohly (V) och också kolla Agenda.

Melodikrysset nummer 35 2010

Vad som är lätt respektive svårt i Melodikrysset beror ju av vad det är för musik man lyssnar på. För min del verkar jag ha missat ”I Kissed a Girl” med Kate Perry, så där fick jag använda mig av Google, vilket gick trögt i dag, eftersom det samtidigt pågick online-backup av datorns säkerhetssystem. På samma sätt hade jag problem med en annan Kate, Kate Ryan, som vi i dag hörde i ”Ella Elle L’a”.

Fast ibland hjälper det inte att ha hört, till och med om och om igen. Jag var en hängiven fan av ”Lorry” när den gick i TV, men som så ofta när det gäller TV-serier la jag tydligen inte heller då märke till signaturmelodin. Men när jag hade fått både första bokstaven och de båda sista, kom jag förstås på vilken serie det var. Och mycket riktigt: i dag tröga Google bekräftade att signaturmelodin var ”In the Stone” med Earth, Wind & Fire”.

Resten var ganska lätt, för mig alltså.

Melodifestivalmelodierna var till exempel ovanligt lätta. Vinnaren 2007, ”The Worrying Kind” med Ola Salo och The Ark är ju en mycket bättre låt än dess obegripligt låga placering i Eurovision Song Contest skulle kunna tyda på. Och ”We Are All the Winners” med Nick Borgen, som kom tvåa i den svenska uttagningen 1991 är likaså en melodi, som är lätt att komma i håg.

Kisa Magnusson, här med ”Ugglevisan”, klarade jag på rösten.

Och ”Höga berg och djupa dalar” sjöng vi ofta under min folkskoletid i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun – jag bodde då i Juniskär – söder om Sundsvall.

Owe Thörnqvist och hans miljöer, här Fyristorg, är förstås välbekanta för en uppsalabo – dessutom träffar jag honom regelbundet på middagarna för hedersupplänningar – min hustru är en sådan – hos landshövdingen uppe på Uppsala slott. I dag hörde vi Owe i ”Varm korv boogie”, som skulle leda oss till ett viktigt tillbehör, senap. Tillverkningen av Uppsalas forna stolthet Slottssenap har förresten flyttats till Polen, så vi uppsalabor köper nu i stället nykomlingen Fyris senap.

En annan slitstark svensk låtmakare var Evert Taube – han är ju död, men hans sångskatt lever i hög grad. I dag fick vi höra hans ”Eldarevalsen”, och gissa vad de eldar med där: Jo, kol.

Benny Andersson, still going strong, håller väl också på att skaffa sig en plats i musikevigheten. Det var han som tillsammans med Marie Nilsson skrev den genialiska ”Lassie”, på sin tid jättehit med Ainbusk, på den tiden väl fortfarande Ainbusk Singers.

Mycket stor som schlager på sin tid var också ”Med en enkel tulipan”. Eftersom den handlar om gratulationer, ville Anders Eldeman att våra tankar därför skulle gå till något åtföljande, nämligen hurrarop.

Ytterligare en stor gammal schlager spelades i dag, ursprungligen engelsk men här känd som ”Det var på Capri vi mötte varandra”. Och Capri är en vacker och intressant ö, kan jag intyga – hustrun och jag gjorde en dagsutflykt dit under en vistelse i Sorrento på den italienska Amalfikusten här om året.

Wilhelm Peterson-Berger förknippar vi med en annan ö, Frösön. I dag hörde vi ”Till rosorna” ur hans ”Frösöblomster”, vilket skulle ge oss ordet rosor.

För egen del är jag både rosenodlare och bär en röd ros på kavajslaget.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.