Jag minns min egen skoltid, jag minns den som i går

7 september 2010 13:02 | Barnkultur, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 11 kommentarer

Jo, jag såg den skolpolitiska debatten i TV i går.

Skolfrågorna är viktiga – uppfattas som viktiga också av väljarna – men jag förstår inte riktigt varför vi måste ha en extra partiledardebatt på just det här området. Jan Björklund (FP) skulle förstås ändå ha varit med på grund av sitt ämbete, men måste han därför möta andra partiledare och inte de övriga partiernas verkliga skolpolitiker?

Nå, Jan Björklund är ju som han är, och inte minst därför gick det ju ändå bra för de rödgröna.

Om den här debatten eller kanske snarare utfrågningen lämnade mig otillfredsställd, beror det nog mer på bristen på sammanhängande skolpolitiska visioner än på utfallet. Kanske var det här debattledarens/utfrågarens fel, men jag har en känsla av att också de två största röd-gröna partierna i alltför stor utsträckning delar alliansens syn på skolan, den där konkurrensen mellan skolor och elever är en motor. Med detta sagt måste jag tillägga att nästan varje nyansering av major Björklunds skolpolitik vore ett framsteg – ett regeringsskifte i röd-grön riktning vore med andra ord välkommet även för skolans vidkommande.

Själv gick jag i den gamla skolan, den som fanns före skolreformernas tid.

Den tid jag minns från småskolan/folkskolan – Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall – är ljuv. Visserligen minns jag ett slagsmål på skolgården, då en skolkamrat hade retat mig för min brytning (jag kom ju från en estnisk flyktingfamilj), men jag fick snabbt svenska kompisar och vann nog också viss respekt för att jag, utan att ens våldsamt mycket anstränga mig, var duktig i skolan. Jag var snart bäst i klassen, även i svenska, detta fastän ingen av mina föräldrar hade mer än folkskoleutbildning; pappa var i tur och ordning fiskare, skogsarbetare, flottare, fabriksarbetare och maskinreparatör på en av traktens stora industrier, medan min mamma var en mycket läsande (ett familjearv!) hemmafru.

Det fanns alltså ingen studietradition i familjen, men en av mina lärare, en socialdemokratisk folkskollärare av den gamla stammen, pratade med mina föräldrar. Budskapet var kort och koncist:

– Ni måste se till att den här pojken får fortsätta att gå i skolan.

Det var inte ett alldeles lätt beslut att ta för familjen. När jag var pojke hade vi det mycket knapert: Pappas lön var liten, och mamma räknade ofta ut på öret vad maten jag skulle handla åt henne i handelsboden skulle kosta. Realskolan fanns i Sundsvall 18 kilometer bort, och varje månad måste man alltså köpa busskort. Skollunch serverades inte i skolan i stan, utan varje dag försåg mig mamma med lunchpengar. På EPAs bar kostade skollunchen 1:15, 1:25 om man ville ha en halv fralla till maten. Det här låter inte som mycket i dag, men för oss, då, var det ändå ytterligare en daglig utgift. Skolböcker fick man köpa själv i början av höstterminen, nya kläder också i stället för dem man hade växt ur. Terminsavgift fanns det likaså på den tiden, men den slapp jag – mot att jag inför hela klassen visade upp deklarationsuppgift för pappa.

Realskolan var en ny och främmande värld. Det där ”glosorna”, som engelskalärarinnan talade om, vad var det? Det tog förresten flera veckor av första höstterminens början innan jag kom på att alla de där glosorna stod längst bak i läroboken och inte behövde memoreras under lektionen för att man skulle klara läxan. Jag har hört mycket om de disciplinproblem som förekommer på dagens högstadium, men jag minns stora delar av min realskoletid – både jag och mina klasskamrater var i galopperande puberteten – som mycket bus och en ständigt vrålhög ljudnivå i klassrummet. Jag blev ibland så less på det här så på de särskilt turbulenta tyskalektionerna smög jag mig längst ner i klassrummet och satt där på golvet och läste pojkböcker. I folkskolan hade jag närmast varit mattegeni – vid något tillfälle låg jag en hel årskurs före de andra – men här fick jag nu plötsligt problem med matten, hade ju heller ingen hemma att fråga om hjälp.

Kanske spelade det här sist nämnda en roll för att jag, när det blev dags för linjeval i gymnasiet, valde latinlinjen. Så småningom tog jag studentexamen med en rad A i betyget – en av mina lärare påstod, men jag har själv aldrig kollat, att jag fick årets bästa studentbetyg. Ändå var jag för egen del djupt skeptisk till betygshets och konkurrens. Andningshålen var sådant som litteraturundervisning och filosofi, och jag minns också vad roligt det var när vi under en hösttermin hade en kvinnlig lärare från England som engelskalärare: I stället för att bara traggla grammatik fick vi lära oss att använda engelskan som konversationsspråk. Vi fick till och med spela improviserad teater på engelska. Jag minns att jag då gjorde en bejublad insats: Jag skulle spela fadern i en familj där dotterns manlige beundrare för första gången kom på besök. Till allas häpnad – och jag svär att det inte var förberett; jag visste inte ens att vi skulle spela teater – plockade jag ur bänken fram ett lösskägg och satte på mig.

Men trots alltså goda betyg minns jag hur jag vid ett tillfälle när jag hade tagit studentexamen promenerade förbi min gamla skola och med stor lättnad utbrast:

– Aldrig mer!

Sammantaget minns jag min gymnasietid mer som en individuell bildningsgång. Skolan erbjöd kulturfernissa, skrev jag i en ledare i Elevrådets stencilerade tidning Semikolon. Själv hade jag ett andra hem på Sundsvalls stadsbibliotek på Köpmangatan. Där läste jag stockholmstidningarnas – de var många på den tiden – kultursidor och politik i de radikala bland dem. Och så lånade jag mängder av böcker, läste mer eller mindre systematiskt igenom hela författarskap: Eyvind Johnson, Folke Fridell och Jan Fridegård var några av de författare jag sträckläste. Och så läste jag de stora amerikanska berättarna. Vid ett tillfälle i gymnasiet, det måste ha varit med anledning av att han hade fått nobelpriset i litteratur, kammade jag igenom allt som fanns av Ernest Hemingway, och sen höll jag ett föredrag om hans författarskap på en svenskalektion – jag tog hela lektionstimmen i anspråk. Fick jag tid över medan jag väntade på bussen till Juniskär, slank jag, om jag hade några kronor, in på konsumcaféet Cafeteria och läste litterära tidskrifter. Fickpengar fick jag genom att sälja veckotidningen Folket i Bild och förlagets folkböcker. Arbetarförfattarna och även böckerna i FiBs lyrikklubb var del av mitt privata universitet långt innan jag kom till Uppsala och ett verkligt universitet.

Efter studentexamen och därefter lumpen på I 21 i Sollefteå lyckades jag förresten få ett lärarvikariat på högstadieskolorna i Kvissleby respektive Njurunda, som svensk- och kristendomslärare. (Jag var ateist då också, men hade fått mycket högt betyg även i kristendomskunskap.) Det handlade då om sammanhållen enhetsskola, alltså med mycket blandad elevsammansättning i varje klass: barn till arbetare och småbönder så väl som barn till företagare, lärare och så vidare.

En del av de lärare som arbetade på de här skolorna och som intressant nog kom mer eller mindre direkt från egen högre utbildning ville redan då börja segregera skolan i elever som var respektive inte var studiemotiverade. Mot dem stod några lärare som verkligen brann för enhetsskoleideologin.

Men min egen viktigaste iakttagelse från det här inhoppet som lärarvikarie var att flera av de lärare som lyckades bäst i de sammanhållna klasserna var vidareutbildade folkskollärare. De lyckades locka det bästa ur alla sina högstadieelever. Till pluspoängerna med en sammanhållen skola hörde också att elever från vitt skilda sociala miljöer lärde sig att umgås med varandra och lära sig av varandras erfarenheter, detta utan att redan från början duktiga elever hindrades i sin utveckling men med effekten att många av de andra, delvis faktiskt genom de duktiga elevernas närvaro, bringades att växa.

Så för min del har jag aldrig riktigt trott på att den allena saliggörande lösningen på skolans problem är segregering och konkurrens.

11 kommentarer

  1. Det var en lustig berättelse om din tids skola. Min var inte alls stökig utan i de klasser jag gick rådde alltid lugn och ordning, i jämförelse med hur det kan se ut idag (jo jag har vikarierat i grundskolan en hel del, fast det var länge sedan men redan då gick det betydligt livligare till där än på min tid).
    I min gamla realskola var det bara teckningslektionerna som var kalabalikartade. Tysklektionerna var det en total ordning på, vår lärarinnan var stenhård utan att behöva ta till några argsinta tongångar.
    Men visst, vi försökte väl driva med en del av lärarna, men på ett lite mer försåtligt sätt, som att lägga smällare i dörrspringan så det small när läraren drog igen dörren (sedan var det aldrig någon som var skyldig, de där smällarna hade alltid kommit dit av sig själva på något mystiskt sätt :-)), som att vi flickor demonstrativt målade våra läppar knallröda när kristendomslärarinnan meddelat att det var synd att använda läppsitft mm.

    Men högljuddhet under lektioner, det har jag inget minne av från min realskola, som väl var densamma som din, den gammaldags realskolan. Jag fick uppleva hur terminsavgiften slopades efter min första termin dock och böckerna fick vi faktiskt då. Jag måste väl ha varit 7 år efter dig även på den tiden.

    Comment by Kerstin — 2010 09 09 1:13 #

  2. Till Kerstin Berminge: Det är klart att det varierade mellan lektionerna. Även i mitt fall fanns det lärare som skapade lugn, men andra hade inte den förmågan.

    I mitt fall var tyska, svenska och musik de värsta lektionerna. Läraren i tyska och svenska var helt enkelt inte förmögen att själv uppfatta vad som pågick i klassrummet – jag skulle i dag tro att han helt enkelt var senil. Vid ett tillfälle slängde en av killarna i klassen tavelsudden, en drypande våt tvättsvamp, på honom så att den studsade på hans flint och sen försvann ut genom det öppna fönstret. Den stackars mannen förstod faktiskt inte vad som hade hänt, så han tog upp näsduken och torkade flinten och fortsatte som om ingenting hade hänt.

    Som du förstår lärde jag mig ingen tyska att tala om förrän i gymnasiet.

    På musiklektionerna rådde ofta en ljudnivå, som översteg den musik som ibland spelades. Musikläraren, Music kallad, brukade smyga omkring i den kaotiska musiksalen för att få tag i någon bråkstake. Vid ett tillfälle smög han sig bakifrån på en av orosandarna och riktade en våldsam spark (!) mot dennes ben. Men killen i fråga var på sin vakt och drog undan benet, varvid musiklärarens spark i stället tog i stolsbenet.

    Aj-skrik och tablå.

    Comment by Enn Kokk — 2010 09 09 10:03 #

  3. Hej, och vad skönt det kändes att läsa det här! Jag tror inte heller på det. Betyg är de utomståendes sätt att försöka få kontroll över vad som händer i skolan, men de inser inte hur mycket brister det har! Håller med dig; segregering och konkurrens hjälper inte en själ.
    Mvh Amanda

    Comment by Amanda — 2010 09 10 7:44 #

  4. Vi är nog ganska många bland högskoleutbildade socialdemokrater, som har liknande erfarenheter som du. Själv är jag sprungen ur en textilarbetarfamilj och blev den första i min släkt att ta studenten. Det var en stor satsning för mina föräldrar att ”dra fram” min syster och mig till studenten. Men det kändes också mycket förpliktigande. Kom jag hem med ett AB på en skrivning möttes jag av frågan ”och hur långt hade du kvar till litet a?” En del av mitt politiska engagemang har handlat om detta – att mina barn och barnbarn skulle få gå i en jämlik skola. Och känslan av pressen att vara duktig flicka, har jag faktiskt inte lämnat förrän nu när jag är pensionär.

    Comment by Vendla — 2010 09 10 9:20 #

  5. Med ”de två största rödgröna partierna” antar jag att du syftar på de som är störst i opinionsmätningarna? För i förra valet var ju S och V störst och V har ju tagit tydligt ställning mot konkurrensskolan.

    Comment by Niklas — 2010 09 10 9:37 #

  6. Till Amanda: Tack!

    Comment by Enn Kokk — 2010 09 10 13:14 #

  7. Till Vendla: Jo, visst fanns det en viss press också i min familj på att göra bra ifrån sig i skolan. Och jag förstår mina föräldrar: Det innebar stora uppoffringar för dem att ha mig och därefter mina två yngre bröder i utbildning utöver den obligatoriska sexåriga skolan.

    Comment by Enn Kokk — 2010 09 10 13:17 #

  8. Till Niklas: En korrekt iakttagelse.

    Comment by Enn Kokk — 2010 09 10 13:18 #

  9. Apropå skoldebatten.Fall 1: Två ungdomar vill spela tennis. Den ene är väldigt duktig, den andra behärskar sporten dåligt men försöker lära sig.
    Den duktige vägrar spela med motiveringen ”varför spela med en som inte kan spela.” Fall 2:
    Samma ungdomar på tennisplanen. Den som redan från början är duktig fortsätter att spela trots att han vinner med stora siffror. Den andre, som till att börja med misströstar, får dock alltmer övning och lär sig alltmer behärska sporten. Till slut förmår han/hon till och med vinna enstaka gem.
    I vilket av alternativet lyckas de båda ungdomarna med höja den gemensamma nivån i sporten?

    Comment by Anders Thunberg — 2010 09 12 2:19 #

  10. Det är konstigt men jag kommer bara ihåg några små detaljer och de är så sporadiska att jag måste lägga upp dem på ett pappersark för att kunna organisera dem. Vissa år finns bara inte i mitt sinne!!
    Men är man en olycklig skolpojk så är man ……

    Kommentar av Urban Sjölander — 2010 09 08 10:22 #

    Comment by Urban Sjölander — 2010 09 13 11:30 #

  11. […] gärna min pappas berättelse om sin egen skolgång, och hur han var tvungen att inför alla sina klasskamrater visa upp sin pappas inkomstdeklaration […]

    Pingback by Kerstin Kokk » Kampen förs i det stora och i det lilla. Hoppas att du är med mig. I vallokalen och i vardagen. — 2010 09 18 21:13 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^