Det politiska läget
13 september 2010 12:33 | Politik | 12 kommentarerNär jag i många år gjorde dagordningarna för Socialdemokraternas VU- och partistyrelsesammanträden, inleddes dessa alltid, efter formalia, med punkten Det politiska läget. Partiordföranden – jag hann med att delta i sammanträden med fem olika – inledde med en analys, och sen följde diskussion.
För mig som ser samhället och politiken i ett socialdemokratiskt vänsterperspektiv framstår den ihållande borgerliga övervikten i opinionsundersökningarna som på många sätt obegriplig – det är ju inte bara utförsäkringar och massarbetslöshet som finns på alliansregeringens digra minuskonto. Det rödgröna valmanifestet – dock presenterat i senaste laget – är, som jag tidigare har skrivit, ett offensivt program, som täcker många av de viktigaste politikområdena. Och våra företrädare i TVs utfrågningar och debatter har genomgående klarat sig bra. Senast i går kväll hade Mona Sahlin en utmärkt duell med en Fredrik Reinfeldt, surare och mer hundögd än någonsin.
Problemet i sammanhanget är väl att sådana här program i ganska stor utsträckning ses av hejaklackar, inte bara i studion.
I Dagens Nyheter i dag (13 september), sex dagar kvar till valet, finns en mycket intressant och oroande analys av det politiska läget, ”Åsiktsklyftorna ökar mellan olika grupper”. I norra Sverige leder de rödgröna med 53 procent, men i de betydligt mer folkrika östra och södra delarna av Sverige är det lika stor borgerlig övervikt (mycket stor i delar av storstadsområdena för övrigt). Också i andra avseenden ser vi i DNs artikel bilden av två Sverige, ett rött och ett blått. Bland kvinnorna finns fortfarande en majoritet för ett rött Sverige, men en större majoritet av männen vill ha ett blått. När det gäller inkomster, finns det en rödgrön majoritet i de lägre inkomstskikten, medan det motsatta gäller för det blå laget. En liknande fördelning finns det, om man tittar på den partipolitiska fördelningen bland dem som bor i hyresrätt, bostadsrätt respektive villa. Högutbildade föredrar i högre grad de blå partierna än de rödgröna. 54 procent av de offentliganställda röstar rödgrönt, medan 59 procent av de privatanställda stöder alliansen.
Högeralliansen har under den här mandatperioden, mycket skickligt bör det tilläggas, arbetat hårt för att stärka sitt två-tredjedels-Sverige genom att locka också medelinkomsttagarna över på sin sida.
Skattepolitiken har lagts om i den riktningen. Hyresrätter omvandlas till bostadsrätter, och villaägarna bringas, trots att en mycket ringa del av dem drabbas av det rödgröna fastighetsskatteförslaget, att tro att det nog är bäst ändå att ha alliansen kvar.
Men en mycket stor del av undermineringen av framför allt socialdemokratins tidigare starka positioner även i det starkt växande Sverige har gjorts i form av strukturella förändringar, som steg för steg får medborgarna att söka individualistiska, inte kollektiva lösningar på de problem de vill lösa. Jobbksatteavdragen är bara ett exempel: mer i plånboken ska få väljarna att rösta mot välfärdsreformer, som kostar skattepengar. Om man kan hoppas på en bättre framtid för sina egna begåvade barn, sätter man dem förstås i en skola som ser ut att kunna ge dem bra betyg – att andras ungar blir kvar i skolor med problem är deras problem. Bit för bit säljs bitar av den tidigare nästan helt samhällsägda och samhällsdrivna sektorn ut, med ökad segregering som följd – men också den viktiga följden att man kan spela ut personalgrupper mot varann genom att erbjuda dem olika villkor. Och därmed har man lyckats också med att individualisera och förborgerliga de tidigare så relativt homogent socialdemokratiska anställda inom stora delar av den gemensamma sektorn.
Ytterligare en valvinst för högeralliansen kommer att innebära att Sverige ytterligare vrids i den här riktningen. Sker detta, blir det oerhört viktigt att socialdemokratin förstår att det inte – som en del socialdemokratiska stockholmslänspolitiker redan förespråkar – är någon lösning att fortsätta i den borgerliga pendelns riktning utan att hitta en smart väg tillbaka till mer kollektiva lösningar.
Och så handlar det om makten över opinionsbildningen. Också storstadsområdena måste åter få socialdemokratiska tidningar – lägg märke till att det finns socialdemokratiska pressröster överallt i det fortfarande röda Sverige.
Slutligen: socialdemokratin måste åter bli ett verkligt stort folkrörelseparti. Att socialdemokratin på nytt får levande människor som språkrör överallt där människor jobbar och bor är mycket viktigare än aldrig så smarta valkampanjer.
12 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Jag gillar ditt sätt att tänka, men ibland undrar jag om vi är ett utdöende släkte. Ord som solidaritet, jämlikhet, empati, fattiga, sjuka och medmänslighet verkar inte ha någon större betydelse hos dagens medborgare. Man verkar bara tänka på den egna plånbokens välbefinnande.
Bara att höra när moderaterna kallar sig för ”Arbetarparti” får det att vända sig i magen.
Vi får nog ta oss en ordentlig funderare över hur vi skall nå ut till väljarna med socialdemokratins verkliga ideologi om vi skall lyckas vända skutan – om nu alliansen får fortsätta regera efter den 19:e september. George W Bush fick fortsätta i 8 katastrofala år, svenska folket verkar håller på att ge Reinfelds gäng samma ombömeslösa förtroende.
Comment by Kevin Iversen — 2010 09 13 13:56 #
Visst, den borgerliga sidan har, om man ser till den samhälleliga nivån, varit framgångsrik när det gäller strukturella förändringar som underminerar S-positioner. Men det finns också en privat/personlig nivå med i spelet. När ledande företrädare (på lokal-, regional- eller riksplanet) för en ideologi med jämna mellanrum avslöjas med att inte själva leva efter sin lära då undermineras tron på den ideologi de företräder. Här tror jag att man undervärderat betydelsen av massmediernas glidning mot mer avslöjande journalistik. Om tidningen ägs av en privatfamilj/-koncern eller av arbetarrörelsen har ingen betydelse i sammanhanget. Alla vill locka läsare för att få annonsörer och överleva. Och läsarna är exempelvis mer intresserade av att läsa om att finanslandstingsrådet låtit landstinget betala något han/hon eller partiet borde betala än att läsa returinformation av den gamla modellen.
Comment by Jean — 2010 09 13 15:10 #
Till Jean: I principfrågan har du naturligtvis rätt – men resonemanget förutsätter att det mest är bara socialdemokrater som av och till avslöjas med fingrarna i syltburken. I och för sig skulle detta rent matematiskt ha kunnat vara fallet på den tiden då socialdemokrater nästan helt dominerade de här tre politiska nivåerna. Men den politiska kartan ser helt annorlunda ut inför det här valet.
Comment by Enn Kokk — 2010 09 13 15:44 #
Hotet om attde röd-gröna skall återinföra en bred fastighetsskatt upplevs som väldigt stort. Visst skall det initialt bara vara för topp-1% men vi vet alla vad som brukar hända med skatter – dessutom när en nytaxering står inför dörren. Sanningen är den att vi väljare inte litar på socialdemokratin när den inför/återinför skatter som ”bara” skall vara en ”viss nivå” eller ”tidbegränsad”. Historien säger allt.
Intressant med utsagan ”utförsäkringar och massarbetslöshet som finns på alliansregeringens digra minuskonto”. Nästan dagligen rapporteras om hur omvärlden imponerats hur väl Sverige klarade av finanskrisen. Att bortse från omvärlden och vad som sker i den kan väl näppeligen vara vettigt? En av orsakerna till Alliansens goda opinionsiffror har nog sin del i att det svenska folket anser att Borg seglat oss väl genom finanskrisen. Speciellt med tanke på hur Socialdemokratin uppträtt under denna tid. Det eviga klankandet på jobbskatteavdragen som de röd-gröna sedan väljer att behålla är nog det mest frapperande och konkreta exemplet på varför det finns en så stor misstro mot dagens socialdemokrati.
Comment by Christer E — 2010 09 13 16:27 #
Till Christer E: I fråga om fastighetsskatten finns en röd-grön överenskommelse för valperioden, och det är alltså ren skrämselpropagadna att inbilla människor att det blir något annat.
Comment by Enn Kokk — 2010 09 13 16:44 #
Christer E: ”Det eviga klankandet på jobbskatteavdragen som de röd-gröna sedan väljer att behålla …”
Ja det är faktiskt lika obegripligt som om alliansen skulle vara kritiska mot jobbförstörande skattehöjningar men ändå ha med det i sitt valmanifest.
Hade man gått till vänster så som föreslås av Kokk, hade man i alla händelser varit trovärdiga.
Comment by Eric Bergström — 2010 09 13 17:04 #
Till Enn kl 15.44: Det är självklart inte enbart socialdemokrater som stoppar fingrarna i fel syltburkar. Men om en borgerlig politiker som inte säger sig stå för solidaritet och jämlikhet skor sig så är det inte lika många som blir upprörda och som när en socialdemokrat gör det. Och låter en borgelig politiker sina barn gå i en fristående skola reagerar ingen, men när partiledaren för V gör det är det värre. När han sedan skyller i det ena fallet på att det barnet ville plugga finns inte i den kommunala skolan så underminerar man argumenteten för en gemensam skola för alla. I det andra fallet ville han inte svara alls utan hänvisade journalisterna till att prata med den aktuella 16-åringen (om jag inte minnsa helt fel). Vad jag vet var det ingen journalist som pratade med ynglingen. Det hedrar journalisterna lika mycket som det underminerar tilltron till politikern.
Comment by Jean — 2010 09 13 17:10 #
Till Jean: Det är klart att politiker som predikar vissa principer själva bör leva efter dessa. Men jag tror nog inte att borgerliga politiker, som inte har jämlikhet och solidaritet främst på sin politiska dagordning, för den skull av väljarna tillåts sko sig på deras bekostnad.
Comment by Enn Kokk — 2010 09 13 18:08 #
Problemet är att tack vare EU-medlemsskapet kommer socialdemokraterna aldrig mer att kunna föra en klassisk socialdemokratisk politik. Det gör att många väljare känner sig lurade och därmed känner dragning åt något av de borgerliga partierna. Det är liksom bättre att ty sig till originalet än till en billig kopia, tycks många anse.
Med EU cementerade vi en högerpolitik oavsett om det är sossarna eller alliansen som styr.
De rödgröna kan bara lappa och laga så gott det går. Vilket ändå är bättre än att gå över stupet.
Comment by Lasse Strömberg — 2010 09 13 22:41 #
Träffade en gammal socialdemokratisk ombudsman när jag besökte valstugan på Sergels Torg. Han sa att Sten Andersson någon gång påpekat att socialdemokraterna aldrig förlorat ett val som omfattar rättvis välfärd.
Äntligen börjar debatten röra dessa frågor. Man kan hoppas att det inte är för sent…. Dörrknackningen pågår för fullt i hela landet för att mobilisera. Sen får vi ta itu med att lyfta de ideologiska frågorna till nya höjder….
Comment by Britta Sethson — 2010 09 15 11:11 #
Till Enn: Hade Sten rätt eller var det önsketänkande och förträngning han råkade ut för? Hur såg SAPs valsiffror ut i riksdagsvalen under hans partisekreterartid?
Comment by Jean — 2010 09 15 11:27 #
Till Jean: Det skulle fordras att jag hade tillgång till material jag inte har tillgång till i sommarhuset i Öregrund, där jag nu sitter, för att göra en sån analys. Men Stens bästa val, 1968, handlade ju onekligen om välfärd – men också om jämlikhet. I det urusla kommunalvalet 1966 dess förinnan diskuterades bland annat jordbrukspolitik och bostadspolitik, det senare i viktiga avseenden ju en välfärdsfråga.
Comment by Enn Kokk — 2010 09 15 12:07 #