En legendarisk jazzgitarrist

20 april 2010 12:25 | Musik, Politik | 2 kommentarer

Django (Jean Baptiste) Reinhardt föddes 1910 i Belgien, men eftersom han slog igenom i Paris, betraktas han allmänt som fransk gitarrist. Eller som zigensk – han hörde till en zigensk familj och växte upp i ett zigenarläger i Paris’ utkanter. Där drabbades han 18 år gammal av en olycka, som kunde ha satt stopp för den gitarrkarriär som blev hans. I lägret utbröt brand, och ringfingret och lillfingret på Djangos vänstra hand brändes svårt och växte samman. De här fingrarna blev aldrig riktigt bra, även om de efter ett kirurgiskt ingrepp kunde säras igen. Man kan förstå att det fanns en fantastisk vilja hos honom, vilket parat med speciell strängsättning ledde till att han trots sitt handikapp kom att bli en av världens främsta jazzgitarrister.

1931, alltså i mycket unga år, blev han känd i Paris’ intellektuella kretsar som en framstående gitarrist – till den krets han umgicks i hörde bland andra poeten, dramatikern, filmaren och konstnären Jean Cocteau och konstnären Robert Delaunay.

1934 slog Django Reinhardt definitivt igenom med det som på svenska benämns Franska hotkvintetten. Där var Django, på gitarr, den ledande kraften, men ofta spelade också violinisten Stéphane Grapelli en lika viktig roll. I den här gruppens originaluppsättning ingick också Joseph Reinhardt och Roger Chaput, båda gitarr, samt Louis Vola, bas.

Django Reinhardts korta men intensiva musikaliska karriär speglas väl på dubbel-CDn ”Swing From Paris” (Le Chant du Monde 274 137374, 2005, ny utgåva 2008).

De tidiga inspelningarna, de från 1934-1936, rymmer ganska många standards, alla välspelade: ”Dinah”, ”Stardust”, ”St. Louis Blues”, ”Limehouse Blues”, den sista mycket fin med Djangos drivande gitarr plus Grapellis fiol. ”St. Louis Blues” görs på ett sätt som ofta är karaktäristiskt för Reinhardts musik: startar i långsam, i det här fallet nästan sorgsen ton, för att sen öka i tempo. Den där tempohöjningen finns också i till exempel ”Clouds” från 1935.

Att Django Reinhardt redan tidigt (också här 1935) förmår komponera eget material av hög kvalitet framgår av ”Djangology”. Han gör ibland också låtar tillsammans med Stéphane Grapelli. ”Minor Swing” i moll (från 1937) är ett mycket lyckat exempel.

Relativt tidigt gör hans grupp gemensamma inspelningar med amerikanska grupper. Ett lysande exempel är ”Crazy Rythm” från 1937, där han spelar ihop med Coleman Hawkins & His All Star Jam Band, i vilket ingår bland andra Hawkins själv på tenorsax och Benny Carter på altsax.

Den andra av de båda CDna innehåller material från 1930-talets slut, till exempel den hörvärda ”H.C.Q. Strut”, från krigsåren och från efterkrigstiden. På 1940-talet arbetar Reinhardt ibland med lite större orkesterbesättning, ibland med blåsinstrument tillagda – ett lyckat exempel är ”Swing 41” (inspelad 1940), ett annat ”Festival Swing” från samma år. Ibland, till exempel i den fina ”Blues Clair” från 1943, spelar han å andra sidan med en reducerad grupp.

Från perioden februari 1943-november 1945 finns inget inspelat material med på den här skivan, och eftersom jag inte vet så mycket om Django Reinhardts liv, utöver att han alltså trots sitt zigenska ursprung överlevde andra världskriget, har jag försökt ta reda på lite mer om vad som hände.

Tydligen var det så att Reinhardt och hans grupp var på turné i Storbritannien, när andra världskriget bröt ut. Reinhardt återvände då till Paris, medan Grapelli stannade kvar – det är därför violinisten på en del inspelningar från de första krigsåren är ersatt av en klarinettist, Hubert Rostaing.

Vad som sen hände under de allra svåraste krigsåren, där det alltså finns en lucka i skivinspelningarna, vet jag faktiskt inte. Men Reinhard lyckades på något sätt hålla sig undan och klarade sig från deportation och ännu värre saker. Hur som helst: efter krigsslutet återförenades han med Grapelli i London, och de turnerade bland annat i USA. Ett amerikanskt samarbete, med Duke Ellington, inspelat i Chicago 1946, och värt att lyssna på är ”Ride Red Ride”.

Som ett triumftecken över det som har varit spelar de gamla kumpanerna plus några andra musiker den 31 januari 1946 i London ”Echos of France” – som visar sig vara en uppjazzad version av ”Marseljäsen”!

1951 drog sig Django Reinhardt tillbaka. Men han gjorde ändå inhopp, som spelades in även senare. ”D.R. Blues” från 1953 är ett lyckat exempel.

Den allra sista inspelningen på den här CD-utgåvan är från 8 april 1953.

Den 16 maj 1953 dog Django Reinhardt, av hjärnblödning.

En politisk kameleont

19 april 2010 20:27 | Media, Politik, Teater | 5 kommentarer

I Upsala Nya Tidnining den 19 april 2010 finns en intervju med Centerns nye valombudsman i Uppsala län. Han heter Roland Nordqvist och är för en större allmänhet känd som Teliapappan.

Han berättar att han redan i förra valrörelsen jobbade för Centern, närmare bestämt som mediarådgivare åt riksdagsledamoten Solveig Zander.

Det visar sig, att han tidigare har arbetat som ledarskribent på tre tidningar, två moderata och en socialdemokratisk. Så UNTs Johanna Odlander ställer den logiska följdfrågan:

Sympatiserar du med Centerpartiets värderingar?

– Jag sympatiserar med många partier och Centern är ett av dem. Jag kan stå för att jag jobbar för dem.

Mycket riktigt har Nordqvist jobbat både som reklammodell och skådespelare.

Det är alltså inte helt uteslutet att han kan spela rollen av centerpartist så väl som den av moderat eller socialdemokrat.

Frågan är hur väljarna ser på en politiker som likt en kameleont kan välja färg efter den tillfälliga omgivningen.

Seriefantasy om en värld där Döden är djupt saknad

19 april 2010 12:57 | Serier | Kommentering avstängd

Jag har, med blandade känslor, läst två album om Zorn & Dirna, två barn i en fantasyvärld där Döden är satt ur spel: ”Valsverken” och ”Kronprinsen och räven” (Albumförlaget, 2009, översättning Stefan Carlsson). Seriemanus har skrivits av Jean-David Morvan efter originalberättelser han har skrivit tillsammans med Yann Legal. Illustrationerna har gjorts av Bruno Bessadi och Vincent Trannoy i ett slags stilblandning: de båda barnen, syskon, tecknas som figurer ur den franska komiska serieskolan, medan övriga figurer markerar fantasymiljön. Men också den senare skildras på ett splittrat sätt: en epok som man i första hand identifierar som medeltid visar sig också innehålla oegentliga detaljer som kaffe och ångdrivna hjulångare.

Kung Hochwald den högste lyckas fånga Döden, tecknad med lie och allt, i en spegel och sedan hålla honom fången där. För egen del kan han genom att se sig i denna spegel hejda den annars oundvikliga vandringen mot döden, men eftersom han behåller det här knepet endast för sig själv och den övriga befolkningen i Dödens frånvaro bli äldre och äldre och till slut förvandlas till ruttnande zombier, måste man ju söka botemedel mot denna ständigt växande befolkningsexplosion. De zombifierade gamlingarna förs därför till det så kallade Valsverket för huvudavskiljning, varvid deras själar i avsaknad av Döden inte kan tas av daga utan i stället förs över till deras bödlar, vilkas åldrande och förruttnelse på så sätt skjuts upp. Låter det makabert? Det är det, och i de här seriealbumen, som vimlar av grymheter och våld, skildras alltsammans i expressiva bilder.

Våra unga hjältar, Zorn och Dirna, har emellertid begåvats med övernaturliga krafter – som om inte berättelsens normaltillstånd redan vore fullt av sådana. Men nu är det så att de har hållits undangömda från den gräsliga världen runtomkring av Mäster Erken, som har insett att de, tillsammans, har en förmåga att genom tanke och gemensam beröring faktiskt få människor att dö. Djur också. Särskilt flickan i syskonparet, Dirna, har en drift att använda denna makabra förmåga, vilket gör att man blir kluven inför en av dem som uppenbart ska ses som seriens hjältar.

Nåväl, en av dem de dödar är Mäster Erken, detta när de har lämnat sitt dittillsvarande gömsle för att uträtta ett uppdrag, som i och med Erkens frånfälle blir okänt för dem. I stället hamnar de tillsammans med zombiejägaren Seldnör.

Det som sedan följer i detta och påföljande album är inte alldeles lätt att referera. Märkliga släktskapsförhållanden avslöjas, möjliga bara genom att bödlar i den här välden, där Döden inte härskar, övertar de avrättades själar. Men ändå gäller min främsta invändning inte den intellektuellt inte särskilt lättbegripliga mytologin, som medger att det till exempel kan dölja sig en kvinna i en mans kropp. Den här serien innehåller också tvära kast i handlingen; plötsligt kan fokus flyttas, nya figurer inträda i berättelsen och så vidare. Det gör att handlingen ibland faktiskt är svår att följa och förstå.

Och seriens mycket grymma och blodiga bildvärld är alltså verkligen inget att sätta i händerna på barn som är i Zornas och Dirnas ålder.

Melodikrysset nummer 15 2010

17 april 2010 12:08 | Barnkultur, Film, Musik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Dagens melodikryss var inte alldeles lätt, men till slut klarade jag också det jag inte kunde spontant. Lustigt nog hade jag mest besvär med en fråga som jag kunde. Vi hörde Jan Johansson spela Felix Körlings ”Om pappa ville ge ja en femöring, vet mamma”. Men det skulle handla ”om ett sådant” – vad då? Jag grubblade länge – tills sonen, Matti, levererade ett svar som gick in: mynt.

Annars var det väl bara en fråga som jag alls inte kunde men lyckades lösa med hjälp av Google: Lalla Hanssons ”Han gav upp alltihopa” mindes jag bara vagt, och jag hade inte den blekaste om vem som skrev originalet – dock såg han ut att heta Albert i förnamn. Men när jag fick klart för mig att låten i original hette ”Free Electric Band”, var det ju inte så svårt att få det bekräftat: Albert Hammond var namnet.

Jag noterar också åter igen att jag har jättesvårt att minnas årets svenska melodifestivallåtar. Vem var det nu som à la Andrea Bocelli sjöng ”The Saviour” (”Il salvatore”)? Jo, Anders Ekborg.

Äldre religiösa melodier är jag mycket bättre på. Det är klart att jag känner igen ”Ovan där”.

Tre av dagens låtar handlade om fortskaffningsmedel.

Visserligen sjöng sånggruppen Men ”Man ska ha bredband”, men i original heter den här låten ju ”Man ska ha husvagn”.

Bland annat om svårigheter att hantera en båt handlar Tage Danielssons film ”Att angöra en brygga”, där det också finns en sång med samma namn.

Och även ”Teaterbåten” var väl ett flytetyg. Här handlade det dock om en låt, ”Bill”, i Jerome Kerns och Oscar Hammersteins musikal från 1927.

Kärlek av olika slag är ett ständigt återkommande tema i de låtar som spelas i melodikrysset.

Will Harris och Victor Young tillbad ”Sweet Sue” – henne har vi fått möta bland annat i Benny Goodmans tappning.

Susanne Alfvengren sjöng på gotländska ”När vi rör varann”, och i Benny Dan Hills original hette den här låten något snarlikt, ”When We Touch”.

Men säg den lycka som varar för evigt. ”Happiness Will Fly” sjöng Roger Hancliffe, vilket väl ganska väl uttrycker grundtanken i Povel Ramels original, ”Underbart är kort”.

Och sen står man där med sin tvättade hals. ”Alone Again”, som Gilbert O’Sullivan uttryckte saken.

Ibland hjälper det inte hur mycket man än strävar. Som Lars Winnerbäck sjunger: ”Jag får liksom ingen ordning på mitt liv”.

Ramel, O’Sullivan, Winnerbäck – jag har dem alla på skiva. Lars Forssell också för den delen – jo, han har faktiskt gjort skivinspelningar själv också.

Frågan är om Krister Henriksson borde ha gjort någon skivinspelning. Han är en utmärkt skådespelare, men någon sångare är han ju knappast. I dag hörde vi honom i alla fall i ett hyllningsprogram till den avlidne Lars Forssell, i Forssells ”Ett sista glas”.

Nu ska jag övergå till att hjälpa hustrun och sonen med utrymningen inför stamrenoveringen.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eöller med att klicka på Blög ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Från Ångermanland och Österåker

16 april 2010 22:58 | Barnkultur, Musik, Prosa & lyrik | 12 kommentarer

Jag har tidigare skrivit en del om Emil Hagström (1907-1970), en poet värd att inte glömmas bort. Hans väg var lång och krokig, gick från Nylandsån utanför Sollefteå över Klarakvarteren i Stockholm till Österåker.

När han var som bäst, skrev han i något som man skulle kunna kalla folkviseton, och han har mycket riktigt lockat många att göra visor av hans dikter. Nu har Ulf Johan Tempelman följt i deras spår och presenterar egna och andras tonsättningar på CDn ”Poeticus på Österskär” (YTF(r) 142, 2010, distribution Sony).

Jag vill gärna ge ett exempel på Emil Hagströms melodiösa poesi, i det här fallet tonsatt av Thorstein Bergman:

Ängslycka

Guckosko och jungfrulin,
mjuka tuvors näva,
åkergrov och kammarfin,
ull och silkessträva,
fina strån och mossig sten,
liten fågel på sin gren
glömmer sång och kräva.

Skymningsblåa dalars dis,
vita fall och dimma,
livets blad och dödens ris,
svala stigars strimma.
Dunkla gömma, spindelflor,
bästergök i väster bor,
den du kan förnimma.

Grova händer, mjuka bröst,
röda bloss och luvor.
Långt till rynkor, sår och höst,
nära längtans tuvor.
Tyll och band och silkesvad,
jungfruhalm i daggens bad
och vita trones duvor.

Den här dikten, publicerad i samlingen ”Brudbloss och jungfrulin”, 1949, kan med sin regelbundna vers tjäna som exempel på dikt som formligen ropar på tonsättning. Det har Thorstein Bergman också gjort med ganska lyckat resultat. Thorstein Bergman har tonsatt många av Emil Hagströms dikter, och Ulf Johan Tempelman har tagit med ganska många av dem på den här CDn. Trots att jag håller Bergman högt, är det inte så många av de här tonsättningarna som faller mig på läppen. Men åtminstone en till vill jag ändå nämna, ”Lieskäret”, som Tempelman gör à capella.

Det finns lysande tonsättningar av poesi skriven av till exempel Dan Andersson och Nils Ferlin. Men som jag ser det förmår väldigt många tonsättningar av dikter inte lägga något till det innehåll och den melodik som finns i orden – musiken blir en ljudbakgrund som man kan ha och mista. Melodierna är svåra att komma i håg och att skilja från varann.

Det finns ett lysande undantag på den här CDn, Tor Bergners tonsättning av ”Till en målare”, vars melodi jag kommer i håg, så fort jag ser texten. (Du hittar den ovan under Kulturspegeln, Musik.) Tempelman gör den bra, även om Bergners egen version var ännu bättre.

En fin tonsättning har Lars-Erik Larsson gjort av ”Flickan med kyrkroten”, som kan vara värd att återge också för textens/diktens skull:

Flickan med kyrkroten

Med kyrkrot i min sko
gick jag vid din sida
medan tornets klocka slog
manande och vida.
Kära vännen, så söndagsfin,
kyrkroten kunde ej råda.
Vilse gingo vi båda.

Glömd i rians svarta mull
sitter jag och gråter.
Sorgens påse östes full,
någon kom ej åter.
Tung är röken och muren grå,
grå som min morgongåva:
En vrå att ständigt sova.

(Ur ”Spelmans blomster”, 1947)

I en klass för sig bland Ulf Johan Tempelmans egna tonsättningar är ”Roslagsklocka” och ”Frost”; jag vill även nämna hans ”Jag ritade en blomma”.

Den här CDn rymmer hela 40 hagströmdikter, två av dem upplästa, resten tonsatta. Det här är möjligt på grund av att Hagströms dikter ofta är korta.

Utöver de redan nämnda vill jag nämna även Rolf Degermans fina tonsättning av ”En visa till Ester” (som var Emils fru), ”Visa på en fredag” med musik av den för mig okände Nisse Munk, Pierre StrömsGranitgud” och Tor Bergners ”Vårt dagliga bröd”.

CDn avslutas med ett antal djurverser som Emil Hagström publicerade på barnsidorna i Folket i Bild. Eftersom de alla har samma form, har Ulf Johan Tempelman valt att sjunga dem alla på samma melodi.

Utöver Ulf Göran Tempelman, sång och gitarr, måste man slutligen också nämna Ove Engströms medverkan på en rad instrument.

Ödesmättad musik

16 april 2010 12:16 | Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Vi är inne i Uppsala några dagar, dels för att fortsätta utrymningen inför den förestående stamrenoveringen, dels för att gå på konsert.

Som vanligt inleder vi konsertkvällen med att gå ut och äta. Jag, som åkte i förväg för ett gruppsammanträde (S + V + MP) i kulturnämnden, möter Birgitta vid öregrundsbussens ändhållplats på stationsområdet alldeles nära gamla posthuset. Valet av restaurang känns därför självklart: om man rundar gamla posthuset på järnvägssidan, kommer man nästan rakt på restaurang Peppar, peppar, med adress Suttungs gränd 3.

Där har vi varit förr, och jag har skrivit mycket positivt om restaurangen, där det ofta kan vara svårt att få bord utan förbeställning – det är ett populärt ställe, och ännu mer frekventerat kommer det säkert att bli, nu när centralstationen i Uppsala har krupit ett steg närmare. Men eftersom det är tidigt på kvällen – vi är de allra första gästerna – fixar det sig. Vi blir varmt välkomnade av krögaren, Saffet Caglar, som genast tar upp det (mycket positiva) jag skrev om Peppar, peppar här på bloggen, detta fast det var ett bra tag sen jag skrev den texten.

Vi väljer att äta halstrad gösfilé, som visar sig vara läckert anrättad med getostcrème, friterade rädisor, rödbetor och bönor. Balsamicoreduktionen gör att den här rätten får aningen söt smak – det är nog inte riktigt nyttigt för mig, men någon gång kan man ju få synda. Till det här dricker vi ett gott sydafrikanskt vin, Kumkani.

Det är bara att konstatera att Peppar, peppar behåller en plats i täten för Uppsalas krogliga.

Från platsen framför järnvägen har det nu blivit enklare att ta sig över till andra sidan, där Musikens hus finns, på järnvägssidan av Vaksala torg: det finns en generöst bred gång under järnvägsspåren. Men på andra sidan väntar en oändligt stor trappa. Dess bättre visar oss en ung dam, som ser vår tvekan, på en hiss att ta upp till övre planet.

Det vi ska lyssna på i Musikens hus ingår i den serie vi har abbonnemang på, men musikerna, dirigenten och sångsolisten är nya för oss i det här sammanhanget. Vi får höra Sveriges radios symfoniorkester, som vanligen håller till i Berwaldhallen, och det som förstås genast slår en som lyssnare – utöver att den här orkestern spelar mycket väl – är dess storlek: det låter verkligen mycket om orkestern, och att jag här framhåller volymen ska alltså verkligen inte tolkas som att det inte också skulle låta bra.

Den leds av Nikolaj Znaider, som förutom att nu alltså verka som dirigent också har en bana som skicklig violinist bakom sig.

Kvällens första verk var ouvertyren till Guiseppe Verdis (1813-1901) opera ”La forza del destino” (”Ödets makt”). Den hade urpremiär i S:t Petersburg 1862 och blev där en stor succé, men inför en nylansering på La Scala i Milano 1869 omarbetades den av Verdi. Den musik vi fick lyssna till var, som oftast hos Verdi, både kraftfull och livfull.

Ödet, mer preciserat det olyckliga ödet, präglar också Gustav Mahlers (1860-1911) sångsvit från 1885 ”Lieder eines fahrenden Gesellen”, fyra sånger till egna texter. Dessa den vandrande gesällens sånger speglar Mahlers förtvivlan över att en älskad kvinna gifter sig med en annan. Den börjar med ”Wenn mein Schatz Hochzeit macht, / Fröhliche Hochzeit macht, / Hab’ ich meinen traurigen Tag!” (När min käresta firar bröllop, / firar sitt glada bröllop, / är det min sorgedag!).

Som sångsolist framträdde ingen mindre än Peter Mattei, baryton. Han är en utomordentlig sångare, och trots att Mahler ursprungligen skrev sin sångsvit för ackompanjemang av piano, hade Mattei inga som helst svårigheter att göra sig gällande mot orkestern ens i de mer lågmälda partierna.

Det har tagit sin tid för mig att till fullo uppskatta Mahlers musik, men jag har med tiden börjat värdesätta den allt högre.

Pjotr Tjajkovskij (1840-1893) har jag aldrig haft några problem med, men just därför noterar jag, att jag kände mig en smula kallsinnig till hans ”Symfoni nummer 4 i E-moll” från 1877.

Även det här verket har ett ödestema: Enligt tonsättaren själv representerar symfonins öppningstema ödet som hänger över huvudet som ett svärd (medan sista satsen handlar om glädje). För egen del är jag sval gentemot programmusik, men också om jag bortser från detta, talade den här ofta kraftfulla musiken inte riktigt till mig – även om den innehåller enskildheter som nyanserar den här bilden.

En upprockad visplatta från sjuttiotalet

15 april 2010 15:27 | Musik, Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Äldre trender i musiken ser ut att komma tillbaka. Det ser ut att våras för visa, tonsatt poesi, ballader och till och med politiska sånger.

Jag gläds åt Magnus Lindbergs och Basse Wickmans CD ”Vita lögner + svarta ballader, Vol 1” (Capitol / EMI 50999 629974 2 3, 2010), också för att skivtiteln förutspår en fortsättning. Ändå är jag inte riktigt nöjd med den här skivan.

Jag kan tänka mig att Sofia Karlssons stora framgångar med att återlansera Dan Andersson och annat vis- och balladartat material kan ha inspirerat till den här skivan.

Inte mindre än fyra spår innehåller sånger av och tonsatta dikter skrivna av Dan Andersson: ”Omkring tiggarn från Luossa” (med musik av Gunde Johansson), ”Brooklandsvägen” (ursprungligen av Rudyard Kipling och Olavus Wold) och så ”Till min syster” och ”Jungman Jansson”, båda med musik av Dan Andersson själv.

Ett problem med de här tolkningarna (och genomgående med nästan allt material på plattan) är att melodiernas speciella karaktär och nyanserna i texterna ofta dränks av ett rockslamrigt komp som låter lika från låt till låt.

Den här invändningen, att tolkningarna, främst den musikaliska inramningen, inte i tillräcklig utsträckning speglar stämningen i text och musik, gäller också annat på skivan, till exempel Earl Robinsons och Alfred Hayes’Balladen om Joe Hill” med svensk text av Rune Lindström och Evert Taubes17:e balladen”. I det senare fallet vill jag tillägga att mina invändningar inte generellt är riktade mot musikaliska innovationer – jag är till exempel mycket förtjust i Cornelis Vreeswijks insjungning av den här balladen.

Och när Lindberg och Wickman individualiserar arr och komp, så att det passar grundmaterialet, kan resultatet även i deras fall bli riktigt bra. När de gör ”Fredmans sång nummer 25 om krögaren Cornelius” som kör, låter det riktigt bra. Också Birger SjöbergsBleka dödens minut” blir, försedd med komp à la kyrkorgel, hörvärd.

À la många skivor från tidigt 1970-tal rymmer den här CDn också tonsatt poesi: Nils FerlinsGetsemane” (med musik av Basse Wickman), Joe HillsMitt testamente” (med svensk text av Jacob Branting och musik av samme Wickman), Stig Dagermans dagsvers ”Den första snön” (med musik av Magnus Lindberg) och Karin BoyesI mörkret” (med nusik av Basse Wickman). Ofta, som i det sist nämnda fallet, tycker jag att tonsättningarna är okänsliga. När det gäller Dagermans dagsverser är det ju svårt att inte jämföra med de många träffsäkra tonsättningar Fred Åkerström gjorde.

Med på skivan finns också ”Han var min bästa vän” med svensk text av Thorstein Bergman. Den har en traditionell melodi och heter i original ”He Was a Friend of Mine”, i en ännu tidigare version ”Shorty George”. Jag funderar först en stund på var jag har hört den tidigare. Jo, den gjordes av en rad artister under den epok Lindbergs och Wickmans CD knyter an till, bland dem Bob Dylan och The Byrds.

Totta uppgrävd ur källaren

13 april 2010 16:45 | Musik | 8 kommentarer

Totta Näslund dog 2005, och när hans postuma dylanskiva ”Dylan” tillsammans med Mikael Wiehe kom 2006, trodde man ju att det var ett slags last chorus – du hittar min recension ovan under Kulturspegeln, Musik, ”Totta och Wiehe sjunger Dylan”.

Det visar sig att Totta, en hängiven dylanfan, egentligen och dess förinnan hade velat göra en egen Dylan-CD och på engelska. Totta gick med på att göra Dylan på svenska tillsammans med Wiehe men gjorde också, 2003, en dylanskiva efter sitt eget kynne. Den har bolaget, EMI, sedan i alla år gömt (och glömt?) i sin källare, men nu kommer den upp därifrån försedd med titeln ”Totta’s Basement Tapes / Down In the Flood” (Capitol / EMI 50999 631592 2 6, 2010). Den har fått något dylanskt också över omslaget: Kjell Anderssons och Pär Wickholms omslagsbild påminner i stilen lite om Dylans eget självporträtt på omslaget till ”Self Portrait” från 1970.

Urvalet sånger på den här CDn speglar den tidige Dylan, från debuten till det tidiga 1970-talet. Jag har alla mina dylanplattor och -sångböcker i lägenheten i Uppsala, medan jag själv befinner mig i Öregrund, men vad jag kommer i håg fanns den avslutande sången ”Farewell” visserligen med på ”The Collection” från 2003 men skrevs väl redan 1963. Här tar Totta farväl nästan à capella, med bara ett diskret komp bakom.

När CDn börjar, med ”Just Like Tom Thumb’s Blues” från ”Highway ’61 Revisited” från 1965, tycker jag först att det låter lite tungfotat – men faller snart för det snygga blueskompet med Mats Ronander på munspel. Ronander och Jenny Silver körar också på den här plattan.

Den ordinarie besättningen, värd att lyssna på inte minst i de bluesartade låtarna, är Totta Näslund, sång och gitarr, Johan Lindström, gitarr, lapsteel, piano, hammond och kör, Bengan Blomgren, gitarr, Nikke Ström, bas, och Peter Bergqvist, trummor.

Resultatet har i de flesta fall blivit mycket hörvärt – även om ”One More Night” från ”Nashville Skyline” 1969 är lite för countryaktig för min smak och ”Gates of Eden” från ”Bringing It All Back Home” 1965 känns lite seg. Men ofta hittar man, som när ”Wigwam” från ”Self Portrait” 1970, här görs som schlageraktig foxtrot, drag i tolkningarna, som gör dem mycket hörvärda.

Buckets of Rain” från ”Blood On the Tracks” 1975 förknippar jag för min del mest med Happy Traums melodiska och mer långsamma cover från 1978 (på ”American Stranger”) och min egen son Mattis skickliga inövning av den med Traum som förlaga. Men efter en stund faller jag också för Tottas snabbare och lite dylansluddriga version.

Riktigt hyggliga versioner har Totta och bandet också gjort av ”Down In the Flood” från 1967 (som kom på ”Bob Dylans Greatest Hits Vol II” 1971), ”Alberta” från 1970 (också på ”Self Portrait”) och ”Ballad of Hollis Brown” från ”The Times They Are A-Changin’” från 1964.

Men ännu bättre är ”When I Paint My Masterpiece”, också den ursprungligen på ”Bob Dylan’s Greatest Hits Vol II”, 1971; i Tottas version har den mycket blueskänsla. Och i samma klass är även ”It’s All Over Now, Baby Blue” med sina slamriga gitarrer. Den hittar man med Dylan själv på ”The Times They Are A-Changin‘”, 1964.

Jag tvivlar på att Totta där nere på basement-planet kan höra mig, men tack i alla fall!

Hardhitting songs med Mikael Wiehe

13 april 2010 11:09 | Musik, Politik | 5 kommentarer

Mikael Wiehe har gjort sin mest politiska skiva på årtionden, dubbel-CDn ”Ta det tillbaka!” (Warner 50511865-8253-2-6, 2010). Skivrecensenterna ger den ganska lågt betyg. Och på S-bloggar har jag sett kommentarer som främst uppehåller sig vid Wiehes positiva mellansnack om Kuba.

Det Wiehe har gjort och som recensenterna skruvar sig av olust inför är en skiva som är hårdslående politisk på det där sättet som var vanligt under sent 1960-tal och tidigt 1970-tal. Texterna skälver av vrede mot den borgerliga regeringen och Wiehe har inte bemödat sig om att balansera varken dem eller mellansnacket – den andra av de båda CDna är en konsertupptagning.

Själv hade jag roligt åt det här även där Wiehe alltså inte utmärker sig för diplomatisk balans. Jag hoppas att Mikael Wiehe kan bidra till att ge valrörelsen lite mer av det jävlaranamma som vi nu alltför länge inte har sett så mycket av.

Studio-CDn börjar med ”Berget”, som har vacker text, rytm och en fin melodi. Lysande är också ”Strö all min kärlek”.

Men oftare är sångerna på den här CDn alltså inlägg i den politiska dagsdebatten: den mycket ideologiska ”Nyliberal” (tillägnad Johan Norberg), ”Gud, är det sant?” om miljön, ”Medelklassgrabb” (med tycke av Phil Ochs och tillägnad Daniel Westling) och så valkampanjsången ”Ta det tillbaka”. I en annan sång med snygg melodi, särskilt i refrängen, uppmanar oss Wiehe att ”Skåla för bättre tider”.

Den här skivan bär spår av andra och mer politiska epoker. Jag har redan nämnt Phil Ochs som inspirationskälla, och i ytterligare två låtar spårar jag tydliga influenser från Woody Guthrie: ”Har banken tatt din villa?” och så ”Hej då, trevligt att träffas”.

Den här bryggan bakåt borde ha varit uppenbar för fler recensenter, särskilt som den andra CDn, den som är gjord i studio, bland annat rymmer Wiehes svenska version av Woody Guthries klassiker ”Det här är ditt land”.

Det här inflytandet från föregångare hittar man likaså i Peggy Seegers fina ”Valet” (”Song of Choice” i original). Även den unge Bob Dylan tillhör det här radikala sångarvet: vi får här höra Wiehes svenska version av hans ”Masters of War”, ”Ni som tjänar på krig”.

Här finns på samma sätt sånger från motsvarande svenska sångtradition: Peps PerssonsFalsk matematik”, Björn Afzelius’ fina svenska tolkning av kubanen Silvio Rodriguez’Sång till friheten”, ”Den jag kunde va” (tillägnad Björn Afzelius) och hans egen ”Keops pyramid” från Hoola Bandoola-tiden.

Och så finns här en räcka fina sånger av Wiehe, som vi tidigare har hört även på platta: ”Flickan och kråkan”, ”Var inte rädd, mitt barn”, ”En sång till modet”, ”Victor Jara” och ”Titanic”.

Det här är sammantaget en dubbel-CD väl värd att ha, både före och efter valet.

Äntligen finns det hopp om vår

12 april 2010 16:23 | Trädgård, Ur dagboken | 5 kommentarer

Jag har tidigare skrivit att min kondition efter hjärtinfarkten i höstas och den långa och stränga vintern är ganska usel. Så när solen äntligen lyser över ett plötsligt nästan vårlikt Öregrund, låter jag mig av Birgitta lockas med på en promenad. Jag behöver många promenader framöver för att komma i bättre form igen.

Vi går en runda runt flerbostadsområdet en bit från vårt hus och viker sen vid Marinas hus ner mot färjeläget och hamnen. I trädgårdarna finns nu plötsligt, efter lördagens regn, snö kvar bara fläckvis i de skuggigare partierna. På flera håll har krokusar börjat blomma i gräsmattorna. Till höger om färjeläget skymtar blått öppet vatten – men inne i hamnen ligger isen fortfarande kvar och ser ut att gå ända ut till Gräsö.

Vi går längs hamnbryggan, viker sen av längs alla hamnrestaurangerna och går därefter upp till det som fordom var Hasselbacken men numera är bostadshus. Därefter går vår promenad förbi tennisbanan och kyrkan, varefter vi viker ner förbi det som en gång i världen var Lundeborgs underbara trädgårdscafé. Sen går vi över det som förr var skolgården, förbi Konsum och hem.

Också i vår trädgård har större delen av snön smält, åtminstone i de solbelysta delarna. I min släntrabatt utanför fönstret till rummet där jag sitter och skriver blommar drivor av vit och lila krokus som besatta. Mot solbelysta husväggar blommar stora tuvor av snödroppar och ännu mer krokus. Men mitt förra året restaurerade stenparti, som delvis ligger i skugga, är fortfarande till stor del snötäckt.

Också i de låglänta delarna av den del av trädgården som finns bakom huset ligger det kvar snö. Den myckna snön har krossat stora delar av taket till Birgittas växthus, också spräckt en av glasrutorna i dess vägg. Birgitta har ringt glasmästaren och meddelat att det finns jobb att göra här hos oss.

På klädstrecket i krikonlunden på hussidan av växthuset hänger i dag för första gången i år tvätt på tork i solen. Äntligen finns det hopp om vår.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^