En legendarisk jazzgitarrist

20 april 2010 12:25 | Musik, Politik | 2 kommentarer

Django (Jean Baptiste) Reinhardt föddes 1910 i Belgien, men eftersom han slog igenom i Paris, betraktas han allmänt som fransk gitarrist. Eller som zigensk – han hörde till en zigensk familj och växte upp i ett zigenarläger i Paris’ utkanter. Där drabbades han 18 år gammal av en olycka, som kunde ha satt stopp för den gitarrkarriär som blev hans. I lägret utbröt brand, och ringfingret och lillfingret på Djangos vänstra hand brändes svårt och växte samman. De här fingrarna blev aldrig riktigt bra, även om de efter ett kirurgiskt ingrepp kunde säras igen. Man kan förstå att det fanns en fantastisk vilja hos honom, vilket parat med speciell strängsättning ledde till att han trots sitt handikapp kom att bli en av världens främsta jazzgitarrister.

1931, alltså i mycket unga år, blev han känd i Paris’ intellektuella kretsar som en framstående gitarrist – till den krets han umgicks i hörde bland andra poeten, dramatikern, filmaren och konstnären Jean Cocteau och konstnären Robert Delaunay.

1934 slog Django Reinhardt definitivt igenom med det som på svenska benämns Franska hotkvintetten. Där var Django, på gitarr, den ledande kraften, men ofta spelade också violinisten Stéphane Grapelli en lika viktig roll. I den här gruppens originaluppsättning ingick också Joseph Reinhardt och Roger Chaput, båda gitarr, samt Louis Vola, bas.

Django Reinhardts korta men intensiva musikaliska karriär speglas väl på dubbel-CDn ”Swing From Paris” (Le Chant du Monde 274 137374, 2005, ny utgåva 2008).

De tidiga inspelningarna, de från 1934-1936, rymmer ganska många standards, alla välspelade: ”Dinah”, ”Stardust”, ”St. Louis Blues”, ”Limehouse Blues”, den sista mycket fin med Djangos drivande gitarr plus Grapellis fiol. ”St. Louis Blues” görs på ett sätt som ofta är karaktäristiskt för Reinhardts musik: startar i långsam, i det här fallet nästan sorgsen ton, för att sen öka i tempo. Den där tempohöjningen finns också i till exempel ”Clouds” från 1935.

Att Django Reinhardt redan tidigt (också här 1935) förmår komponera eget material av hög kvalitet framgår av ”Djangology”. Han gör ibland också låtar tillsammans med Stéphane Grapelli. ”Minor Swing” i moll (från 1937) är ett mycket lyckat exempel.

Relativt tidigt gör hans grupp gemensamma inspelningar med amerikanska grupper. Ett lysande exempel är ”Crazy Rythm” från 1937, där han spelar ihop med Coleman Hawkins & His All Star Jam Band, i vilket ingår bland andra Hawkins själv på tenorsax och Benny Carter på altsax.

Den andra av de båda CDna innehåller material från 1930-talets slut, till exempel den hörvärda ”H.C.Q. Strut”, från krigsåren och från efterkrigstiden. På 1940-talet arbetar Reinhardt ibland med lite större orkesterbesättning, ibland med blåsinstrument tillagda – ett lyckat exempel är ”Swing 41” (inspelad 1940), ett annat ”Festival Swing” från samma år. Ibland, till exempel i den fina ”Blues Clair” från 1943, spelar han å andra sidan med en reducerad grupp.

Från perioden februari 1943-november 1945 finns inget inspelat material med på den här skivan, och eftersom jag inte vet så mycket om Django Reinhardts liv, utöver att han alltså trots sitt zigenska ursprung överlevde andra världskriget, har jag försökt ta reda på lite mer om vad som hände.

Tydligen var det så att Reinhardt och hans grupp var på turné i Storbritannien, när andra världskriget bröt ut. Reinhardt återvände då till Paris, medan Grapelli stannade kvar – det är därför violinisten på en del inspelningar från de första krigsåren är ersatt av en klarinettist, Hubert Rostaing.

Vad som sen hände under de allra svåraste krigsåren, där det alltså finns en lucka i skivinspelningarna, vet jag faktiskt inte. Men Reinhard lyckades på något sätt hålla sig undan och klarade sig från deportation och ännu värre saker. Hur som helst: efter krigsslutet återförenades han med Grapelli i London, och de turnerade bland annat i USA. Ett amerikanskt samarbete, med Duke Ellington, inspelat i Chicago 1946, och värt att lyssna på är ”Ride Red Ride”.

Som ett triumftecken över det som har varit spelar de gamla kumpanerna plus några andra musiker den 31 januari 1946 i London ”Echos of France” – som visar sig vara en uppjazzad version av ”Marseljäsen”!

1951 drog sig Django Reinhardt tillbaka. Men han gjorde ändå inhopp, som spelades in även senare. ”D.R. Blues” från 1953 är ett lyckat exempel.

Den allra sista inspelningen på den här CD-utgåvan är från 8 april 1953.

Den 16 maj 1953 dog Django Reinhardt, av hjärnblödning.