Kjell Eriksson sätter punkt

Tio böcker har det blivit om Ann Lindell vid uppsalapolisen, Kjell Erikssons ganska alldagliga hjältinna. När Eriksson nu sätter punkt, får vi, efter ett långt uppehåll, se henne återvända till Gräsö, den här gången till gamla Violas sjuksäng och sen till hennes begravning. Men med Edvard, som hon svek och sen många gånger har längtat efter, blir det inget, trots att han numera är den som vill.

Annars spelar Ann Lindell själv, och över huvud taget polisen, bara en bakgrundsroll i den avslutande boken om Ann Lindell, ”Öppen grav” (Ordfront, 2009). En intressant sak med den här boken är att den, trots att den kallas ”kriminalroman”, blir det först på slutet. Snarare är den ett exempel på uppvisning av det slags akademiska borgerlighet, i det här fallet i Kåbo i Uppsala, som man mer förknippar med författare som Gösta Gustaf-Jansson och Olle Hedberg än med Kjell Eriksson, som ju i grunden är en arbetarförfattare.

Jo, klassföraktet och klasshatet finns där också, med familjen von Ohler på den ena sidan av scenen, systrarna Anna, Greta och Agnes – i tur och ordning hushållerskor hos von Ohlers – från Gräsö å den andra. De agerande är få, utöver professor Bertram von Ohler, som just har fått nobelpriset i medicin, hans dotter Birgitta och hennes partner Liisa och så några akademiska grannar och konkurrenter. Och så finns där på granntomten den mystiske Karsten Haller, trädgårdsanläggare liksom författaren själv. Vem är han, och varför hatar han Bertram von Ohler?

”Öppen grav” är, för att knyta an till medicinarspråk, en ganska otäck dissekering av borgerligheten när den är som sämst, klassföraktande, självrådig, girig, och tro nu inte att Kjell Eriksson har åstadkommit en nidbild; en och annan våldtäkt på tjänsteflickor och en och annan påtvingad abort har nog förekommit i fler fina familjer än familjen von Ohler. Som jag redan har antytt, knyter Kjell Eriksson skickligt an till den tradition av att skildra perverterad borgerlighet som har funnits hos betydligt mer borgerliga författare än vad han är.

Mycket länge skriver Eriksson i den här romanen i den traditionen utan att ”Öppen grav” ens känns som en kriminalroman. Och som i flera av Erikssons tidigare böcker får vi gradvis, genom de agerande själva, inte genom en polisundersökning, reda på allt mer om figurerna i romanen och deras motiv för att göra det ena efter det andra. När sen urladdningen kommer, mördas till och med en helt annan person än den man i början av handlingen tror ska mördas. Den vane deckarläsaren snos också på sina förväntningar om att man ska hitta liket och gripa mördaren – i vart fall fram till ett annat, antytt slut i bokens epilog.