Den banala ondskan och den banala kärleken

Hannah Arendt (1906-1975) var tysk judinna. Hon studerade filosofi med Martin Heidegger (1889-1976) som lärare men kom enligt egen utsago att arbeta mer med politisk teori än med filosofi. Arendt inte bara påverkades av Heideggers sätt att tänka. De här båda blev också, trots åldersskillnaden och lärar/elev-relationen, ett kärlekspar. Nå, sådant har väl hänt också andra personer, men i det här fallet tillkommer ett extra spänningsmoment: Heidegger gick efter Hitlers maktövertagande 1933 med i nazistpartiet och var medlem fram till 1945. Arendt, som alltså var judinna, flydde Tyskland 1933 och kom, efter en tids uppehåll i Paris, att bosätta sig i och verka i USA.

Den israeliske dramatikern Savyon Liebrechts (född 1948) pjäs ”Den banala kärleken” (översättning Yael Feiler), som handlar om de här båda och deras relation, hade i lördags premiär på Uppsala stadsteater i regi av Vuola Kereklidou. Jag vill inte påstå att den kastar nytt ljus över Heideggers inte särskilt lättillgängliga filosofi, om vilken respektabla och mycket mer sakkunniga (än jag) bedömare verkar vara oense; Heideggers filosofi har utövat lockelse inte bara på Hannah Arendt. I pausen hörde jag en bekant sucka över att det fanns lätt docerande partier i pjäsen, som tröttade ut honom och andra i publiken – men det är knappast de här partierna som utgör pjäsens nerv. För det här dramat har nerv och engagerar!

Det börjar med att Hannah Arendt 1975 i Köpenhamn tar emot och håller tacktal för ett prestigefyllt pris, och så ser vi plötsligt Janna Holmstedts scenbild rämna som minnet av ett liv. Kvar på scenen finns sedan både den åldrade och reflekterande Hannah Arendt i skepnad av Anna Carlsson och den blott 18-åriga filosofistudenten Hannah Arendt, spelad av Sofia Berg-Böhm, vars lockande unga kvinnlighet ytterligare framhävs med hjälp av Janna Holmstedts kostym. Martin Heidegger spelas av Bengt Nilsson. Som en brygga mellan då och nu fungerar Robin Keller, som dels spelar Hannas ungdomlige judiske beundrare Rafael, dels spelar rollen som Rafaels son Michael, uppvuxen och bosatt i Israel.

Mikael har lyckats få till stånd ett möte med Hannah Arendt förebärande att han vill intervjua henne om Adolf Eichmann, som Hannah Arendt hade skrivit en kontroversiell bok om, ”Den banala ondskan”. Fast i själva verket är det hans avsikt att använda tillfället till att också föra samtalet in på ett ämne som Hannah Arendt inte vill tala om, förhållandet mellan henne och Martin Heidegger, om man så vill den banala kärleken. Men bara banal var den knappast. Det fanns inte bara ett fysiskt utan också ett intellektuellt spänningsförhållande dem emellan.

Uppsala stadsteater har just fått ett stort pris från de svenska teaterkritikerna, och den här uppsättningen är ytterligare ett bevis på att teatern är värd en sådan utmärkelse. Stadsteatern i Uppsala utmärker sig under Linus Tunströms ledning för nyskapande, sevärd teaterkonst.

* * *

Efter föreställningen promenerade Birgitta och jag till restaurang Lingon på Svartbäcksgatan 30. Jag hade beställt bord där, för första gången på kvällstid – sommartid har jag ätit lunch där i deras utomhusservering. Restaurangen uppe på övervåningen visade sig vara ombonad och trevlig, och menyn var lockande. En vinterkväll som denna kändes det helt rätt att välja ytterfilé av älg med potatispaket, brysselkål och lingonsirap – den senare måste en diabetiker som jag dock vara försiktig med. Till det drack vi ett rött bourgognevin.

Och så avslutade vi med var sin irish coffee. Deras irish coffee visade sig till min glädje inte vara så sötad som irish coffee ofta är.