Några dagar i januari

14 januari 2010 19:22 | Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | 9 kommentarer

Efter hjärtinfarkten i höstas ansträngde jag mig verkligen för att öva upp konditionen genom att ta en promenad varje dag. Värre har det blivit när snön och kylan kom på allvar: det är tungt att gå i snö, och när det är riktigt kallt ute, känns det motigt att gå utomhus. De många helgerna har väl också gjort sitt till för att förslappa mitt annars ganska viljestarka jag.

När jag skrevs ut från Akademiska, fick jag en rad för mig nya mediciner, däribland en kolesterolsänkande. När jag före jul var på återbesök – talade med en sköterska – fick jag veta att den här medicinen, i motsats till alla mina andra, skulle tas inför natten. Därefter uppträdde ett fenomen som jag aldrig har varit med om förut. Flera gånger har det hänt att jag har vaknat vid fyratiden på morgonsidan och känt ett obehag över att inte få tillräckligt med syre – jag har då vankat runt i den mörka bostaden, snutit mig upprepade gånger, druckit lite vatten, ett par gånger använt nässprej, satt mig i en fåtölj och vilat; det har känts bättre att sitta än att gå. Så småningom har jag kunnat gå och lägga mig igen, också somna om.

Möjligen är det så att det här fenomenet mest inträffar de gånger jag före läggdags har druckit alkohol, alltså på helgkvällar; jag dricker aldrig alkohol till vardags. Jag har tid hos en hjärtdoktor på Akademiska nästa vecka, och då ska jag fråga honom om den här kvällsmedicinen eller möjligen någon annan av mina nya kan få den här effekten.

Allt det här har sammantaget gjort att min kondition inte är något vidare. Jag märkte det i går, när jag var på Tjugondag Knut-mottagning på Uppsala slott. För att ta sig till det här slottet, beläget högst uppe på en höjd, måste en billös person som jag gå uppför en ganska brant backe. Det tog emot, så in i helvete. Jag fick lov att stanna och vila flera gånger innan jag tog mig ända upp.

Men naturligtvis fick jag på det viset den där motionen som jag behöver. Under rådande väderleks- och temperaturförhålladnen försöker jag för övrigt, så snart det går, förena motionspromenaden med något jag måste göra: gå på Konsum och handla, köpa medicin och hygienvaror på Apoteket på Svartbäcksgatan, släpa hem det Ulf Lundkvist i serien ”Assar” har döpt till ”ond saft” från Systemet, göra regelbundna besök på Musikörat och Lundequistska för att köpa skivor respektive böcker och annat sådant som har något annat syfte än att bara motionspromenera.

Nå, när jag väl hade tagit mig uppför den där branta och långa backen till Slottet, möttes jag av inte mindre än tre landshövdingar. Först välkomnades jag och de övriga gästerna av Leif Byman, som är tillförordnad landshövding. Lite längre in fick jag tillfälle att hälsa på den tillträdande landshövdingen, Peter Egardt – vi har träffats, men känner inte varann närmare, fast nu kommer vi förstås att ses då och då. Och sist i raden stod den nyss avgångne, Anders Björck. Han avtackades för övrigt lite senare med en medalj. Byman och även Egardt talade, och Egardt fäste Uppsala läns förtjänstmedalj på Anders Björcks kavajslag. Det framgick att Björck och Egardt en gång (med visst bistånd av Thage G Peterson) har försökt återinföra ordensväsendet i Sverige men att detta efter ett regeringsskifte stoppades av Ingvar Carlsson.

Under mottagningen träffade jag åtminstone tre före detta landshövdingar till, Hans Alsén, Jan-Erik Wikström och Ann-Cathrine Haglund.

Men jag talade mest med två journalister och en framstående (S)-politiker från Uppsala. Journalisterna var Janne Norling på TV 4 och Kersti Kollberg, pensionerad från men fortfarande lite aktiv på UNTs ledarsida, (S)-politikern Lena Hartwig, hon som tog striden för att Uppsala äntligen skulle få sitt Musikens hus.

Det blev förstås lite vänliga frågor om min infarkt, men så småningom kom samtalet in på ämnet bloggar – jag berättade nämligen hur många av mina läsare som hörde av sig med uppmuntrande tillrop, när jag låg inlagd på Akademiska. Jag noterade för egen del också, att mitt bloggande om olika kulturyttringar helt uppenbart läses till exempel av en del av teaterpubliken här i Uppsala.

Eftersom tre av oss var yrkesskribenter och Janne liksom jag skriver blogg, kom samtalet förstås in på det faktum att även bloggskrivande, åtminstone kvalificerat sådant, tar tid och fordrar stil- och språkkänsla men att skrivandet för oss som har skrivit i årtionden ändå inte behöver ta ruinerande lång tid – hos oss gamla skrivare sitter skrivandet så att säga i fingertopparna.

Stackars Lena konfronterades då av Janne med att hon ju också har en blogg, dock att hon sedan starten 1 november 2007 bara har lyckats skriva sammanlagt åtta inlägg. Lena försökte försvara sig med att hon twittrar flitigare men medgav i nästa stund att hennes twittrande ofta skedde mycket sent på kvällskvisten och nästan liks ofta bestod av ”Nej, jag måste sova nu!”.

Men annars är hon en både vaken och klok politiker, Lena. Hade inte hon varit Socialdemokraternas leading lady under förra mandatperioden, hade det väl aldrig blivit något Musikens hus.

Både de här och flera andra undrade vad jag hade gjort av Birgitta; hon var nämligen för ovanlighetens skull inte med på Slottet.

Jag berättade då, att Birgitta den här veckan är i New York, på UNICEF-möte i FN – hon är ordförande i svenska UNICEF, en organisation som utmärker sig för mycket höga insamlingsresultat och försumbart små omkostnader.

Vi har talats vid i telefon ett par gånger, om att hon har varit framgångsrik med sina synpunkter på det dokument som skulle antas, om jordbävningskatastrofen på Haiti, men också om promenader på Manhattan och ett privat konsertbesök i Lincoln Center.

Det är nästan så att jag längtar dit jag också, men i samband med nästa UNICEF-möte är det Annas tur att få följa med; hon har sen gammalt en innestående presentresa, fast då tänkt att gå till ett helt annat mål – OBS att det inte är UNICEF som betalar detta.

Själv är jag ändå glad, jag också. I morgon kommer Birgitta hem till mig.