Musikens makt – när bra skivor också kunde ha en politisk inriktning

I mina skrivhyllor finns en mycket stor del av de svenska proggskivbolagens utgåvor, i original som LP, många av dem senare kompletterade i form av CD-nyutgåvor. MNWs jubileum förra året ledde till ytterligare en rad nyutgåvor på CD, ofta nu med tillagt kompletterande material. Jag skrev själv nyligen om en sådan utvidgad nyutgåva av Hoola Bandoola Bands ”Vem kan man lita på?”.

På förra årets bokrea köpte jag också ett exemplar av Bengt Erikssons, Mia Gerdins och Stefan Wermelins ”99 proggplattor” (Alfabeta, 2006). Jag kunde då genast konstatera, att de allra flesta av plattorna som behandlas där finns i min skivsamling; åtskilliga av dem har jag till och med recenserat i Aktuellt i politiken (s).

För den som vill få en bra och representativ översikt över det som gavs ut under proggåren är det här en mycket användbar bok. Eftersom varje artist eller grupp representeras av en enda skiva, kan naturligtvis den som i likhet med mig kan eran och skivutgivningen ibland tycka att den eller den plattan i stället borde ha varit med, men det vore småaktigt att göra så – det här urvalet är gjort med kunskap och gott omdöme. ”Det är vi som är legenderna för dom som kommer sen” som det hette i ”Rocksamba” på Hoolas ”Vem kan man lita på?”, och det stämmer i förbluffande stor utsträckning.

Förvisso är det så att en platta per artist eller grupp står i fokus i var sin huvudartikel, men på den har man också hängt en faktadel om artisten eller gruppen i fråga, där även andra plattor nämns, vilket ökar bokens användbarhet. Och eftersom grupper förändras och gruppmedlemmar också har egna solokarriärer, dyker naturligtvis ibland samma namn upp på flera ställen. För att ta exemplet Hoola Bandoola Band: Mikael Wiehe dyker till exempel, nu tillsammans med Kabaréorkestern, upp också med ”Sjömansvisor”, och Björn Afzelius har man valt att solopresentera genom ”Vem är det som är rädd?”.

Urvalet är helt osekteristiskt. Vi möter KFMLr-gruppen Knutna nävar genom ”De svarta listornas folk” så väl som Lasse Tennanders ”Alla är vi barn i början” på KFMLs/SKPs skivbolag Oktober. Också skivbolag som inte hörde till musikrörelsen men gav ut plattor som med rätta hör hemma i en redovisning av proggeran finns representerade: Cornelis Vreeswijks ”Cornelis sjunger Victor Jara”, Pugh Rogefeldts ”(Ja, dä ä dä!)”, Ola Magnells ”Påtalåtar” och Turids ”Selma, världserövrare” kom ut på Metronome, Peps Perssons ”Blodsband” och Ronny Åströms ”Den ensamma människan” på Sonet, Hansson & Karlssons ”Monument” på Polydor och Elisabet Hermodssons ”Vad gör vi med sommaren kamrater?” på kristna Proprius.

Men det är klart att de flesta av de plattor som är starkt förknippade med proggeran gavs ut av alternativa skivbolag som MNW, Silence, Nacksving, Amalthea, Atlantis, Manifest och allt vad de hette. De gav ut skivor med Gunder Hägg/Blå tåget, Bo Hansson (”Sagan om ringen”), NJA-gruppen, Arbete & Fritid, Kjell Höglund, Contact, ”Sånger om kvinnor”, Södra bergens balalajkor, Grus i dojjan, Marie Selander, Nynningen (”För full hals”), Jan Hammarlund, Piska mig hårt (senare Eldkvarn), Nationalteatern (”Livet är en fest”), Anton Svedbergs swänggäng, Norrlåtar, Röda bönor, Norrbottens järn, Rolf Wikström, Bella Ciao, Tore Berger, Rekyl, Musikteatergruppen Oktober (”För släkt och vänner”), Raj Montana band, Dag Vag…

Jag är särskilt glad för att man har berett plats för lite udda plattor som Ragnar Borgedahls ”Hum, hum från Humlegården” och så ”Philemon Arthur & the Dung”.

YTF får väl också räknas dit: På YTF kom Pierre Ströms och Finn Zetterholms ”Första maj” och Margareta Söderbergs ”Käringtand”.

Ja, det är rent märkvärdigt hur mycket kul och musikaliskt bra och politiskt radikal musik det gavs ut under proggeran.

Måtte den komma tillbaka!