Pressgrodor

Hittade via Journalisten nummer 1 2010:

”Stadsmissionens
julbord sprids
från mun till mun”

Rubrik i Östran

”Dödsbränder
orsakas ofta av
passiv rökning”

Rubrik i Norran

”Men snart tvingas Maria och Josef fly med sin baby. När kung Herodes av de vice männen får reda på att en kung har fötts i Betlehem, skickar han…”

Östgöta Correspondenten

”I centrum för utredningen står händelserna under förrförra helgen, när Tiger – efter ett påstått otrohetsgräl med sin golfklubba – kraschade sin bil i en grannes trädgård.”

Aftonbladet.se

Är du lönsam, lille vän?

Bland julklapparna från Anna fanns julnumret (nummer 148, 2009) av Situation Stockholm. Jag antar att jag fick tidningen främst för att numret innehåller en lång intervju med Bob Dylan om hans märkliga julskiva ”Christmas In the Heart”, som jag själv har skrivit om – se ovan under Kulturspegeln, Musik.

Och visst, intervjun är intressant.

Men egentligen greps jag mer av en annan text, Stefan Sundströms ”Från Farsta och tillbaka”, som skildrar förortsliv i Farsta och i Rågsved men ännu mer det där utanförskapet som kan leda både till missbruk och till hemlöshet. Det finns inget romantiserande eller känslosamt i Stefans text; hans stil är nyktert iakttagande och just därför så effektiv.

Naturligtvis finns det ingen enkel formel som kan förklara varför det går snett för somliga av oss – varje tid, varje miljö tycks producera sina egna slag av utanförskap. Inte heller vill jag hävda att de som drabbas uteslutande är oskyldiga offer – människor kan påverka sitt liv också med hjälp av egna val.

Men vad ska vi göra med alla dem som väljer fel, ofta gång på gång, som inte har uthållighet eller motivation nog, som inte orkar, som i något avseende kanske är svagare än vi andra?

Jag vill påstå att livet i vår tids accelererande grottekvarn av konkurrens och prestation har blivit hårdare, så hårt för många, att de sorteras ut eller medvetet låter sig sorteras ut.

Jag hör ingalunda till dem som blint förnekar, att det kan finnas moment av överutnyttjande och bedrägeri i socialförsäkringssystemen, och även jag tycker att sådant ska beivras. Men den senaste tidens debatt om sjukförsäkringen har visat, att den så kallade arbetslinjen med sina stupstockseffekter också den har fått groteska följder för svaga och försvarslösa människor.

Slutsatsen av detta borde bli att ett samhälle, som gör anspråk på att bygga på humanistiska värden, inte ensidigt kan byggas på modeorden för dagen, konkurrens och produktivitet. Vid sidan av ett konkurrensutsatt produktionsliv måste det finnas verksamheter, där också de icke fullpresterande, de svaga, de sköra, de besvärliga och de socialt missanpassade kan få en meningsfull sysselsättning och utkomst av sitt arbete.

Och nu talar vi inte om en försvinnande liten minoritet av människor, som man kan stoppa in i Samhall-liknande verksamheter. Jag är övertygad om att ganska många människor utan att vara handikappade, missbrukare eller mer eller mindre svårt sjuka skulle komma mycket bättre till sin rätt – om man så vill prestera mycket mera – om de kunde ges sysselsättning i verksamheter, vars själva förutsättning inte är konkurrens.

Människor kan rent av bringas blomma om de inte ständigt bombarderas med frågan ”Är du lönsam, lille vän?”.