Olof Palme-priset 2009 till Carsten Jensen

Carsten Jensen är en skribent jag alltid läser, när jag hittar artiklar av honom; här i Sverige publiceras han då och då i Dagens Nyheter. Jag har gett hans två senaste romaner, ”Vi, de drunknade” och ”Sista resan”, åt Birgitta, och när vi i fredags deltog i utdelandet av Olof Palme-priset – det var Carsten Jensen som fick det – sa Birgitta till honom hur mycket hon uppskattade de här böckerna, också det han står för i sin egenskap av samhällsdebattör. Det här priset utdelas sedan 1987 årligen till personer som har gjort insatser i Olof Palmes anda. Bland pristagarna finns Cyril Ramaphosa, Václav Havel, Hanan Ashrawi, Anna Politskaja, Aung San Sun Kyi, Kofi Annan och Parvin Ardalan – Ardalan, som 2007 av regimen i Iran hindrades att lämna landet för att hämta priset, var för övrigt närvarande vid fredagens ceremoni; hon satt bredvid Lisbet Palme, som var den som lämnade över årets pris till Carsten Jensen.

Olof Palme-priset, för närvarande 75.000 dollar (cirka 546.000 kronor) delas alltså ut för insatser i Olof Palmes anda. Motiveringen till att ge årets pris till Carsten Jensen är följande:

”I en tid då solidaritet och medmänsklighet sätts under tryck är behovet av modiga, aktiva och envetna försvarare av människovärdet som störst.

Carsten Jensen har vid sidan om sitt framgångrika författarskap varit en både kompromisslös och kunnig försvarare av alla människors lika värde. I ord och handling har han tagit ställning för de utsattas position i det egna samhället och i världen.

Carsten Jensens engagemang för förföljda och förtryckta har fört honom till krigets Balkan, Burma och Afghanistan, liksom till kyrkor och torg i sitt eget hemland där han försvarat asylsökande flyktingars mänskliga rättigheter.

Carsten Jensen riktar ljuset mot vår självtillräcklighet och trångsynthet. Han bjuder oss att stå upp för humanism, förnuft och framtidstro.”

Carsten Jensens kritiserade i sitt tacktal uttryckligen den inriktning flykting- och invandringspolitiken i Danmark har fått under intryck av Pia Kjaersgaards valframgångar, och i det efterföljande estradsamtalet, som leddes av Luciano Astudillo, kritiserade han både de regerande borgerliga partierna och Socialdemokratiet för deras anpasslighet; det framgick att han inte hade särskilt höga tankar om dansk socialdemokrati efter Svend Auken.

Det här betyder ingalunda att prisceremonin kom att få en ensidig udd mot Danmark. De båda svenska deltagarna i estradsamtalet, Anna-Lena Lodenius och Mustafa Can, synade självkritiskt också svenska attityder i de här frågorna.

Programmet, som leddes av Palmefondens ordförande Pierre Schori och som också innehöll ett par sånger av och med Ane Bruun, fortsatte sedan med mingel i sammanbindningsbanan – prisutdelningen skedde i Riksdagens andrakammarsal.

Vi hade redan tidigare hälsat på Lisbet Palme och hennes och Olofs söner, och nu fick vi tillfälle att träffa många gamla bekanta från vår aktiva tid i partiet.

Den här prisutdelningen, i fredags kringgärdad av pinande vinterväder och trasslande kommunikationer, samlar väldigt många människor som man faktiskt väldigt gärna vill träffa igen. Hela ceremonin är ett starkt vittnesbörd om att det politiska arvet efter Olof Palme, trots att man ibland kan ha sina tvivel, fortfarande lever.

Priset till just Carsten Jensen var i sig ett vittnesbörd om att arvet efter Palme fortfarande lever i socialdemokratin.