Spöket på Canterville hemsöker oss igen

Oscar Wilde (1854-1900) är en författare som jag av och till har läst genom livet. När jag i mycket unga år först läste hans ”Spöket på Canterville” (”The Canterville Ghost”, först utgiven 1887), visste jag ingenting om författaren, allra minst hans homosexualitet, landsflykt och mycket tidiga död.

Nej, på den tiden lockades jag att läsa allt jag kom över: indianböcker, Jan Fridegård, kärleksnoveller i Hemmets Veckotidning, Fjodor Dostojevskij, Alibi-magasinet och så alltså ”Spöket på Canterville”, inköpt i Nilssons kiosk i Juniskär.

”Spöket på Canterville” läste jag som en spökhistoria, kanske inte precis skriven för pojkar i min ringa ålder – men vad brydde jag, en litterär allätare, mig om det!

Mitt då inköpta exemplar försvann, vart vet jag inte, men 1972 hittade jag ”Spöket på Canterville” igen, nu som en av tre berättesler av Oscar Wilde i pocketurvalet ”Lord Arthur Saviles brott och andra berättelser” (Prisma, 1962, översättning Gösta Åberg).

Nu har jag fått ”Spöket på Canterville” igen, den här gången av Birgitta, i ny översättning av Rune Olausson (Rabén & Sjögren, 2009, kongenialt illustrerad av Maria Nilsson Thore). Att den är utgiven på KFs ungdomsbokförlag är ett vittnesbörd om att den, nu liksom när jag var mycket ung, med behållning kan läsas också av unga läsare. Detta gäller för övrigt många av de böcker, som förr gick under beteckningen ungdomsklassiker – frågan är bara varför Rabén & Sjögren har lagt ner sin separata och förnämliga serie för sådana. Oscar Wildes ”Spöket på Canterville” kunde mycket väl ha platsat i en sådan serie.

Men ursprungligen var den, av författaren själv, knappast tänkt som en ungdomsbok. Visserligen har den bland sina figurer ett ungt tvillingpar som utsätter det stackars spöket på Canterville för mängder av råa hyss. Men historien är skriven med ironisk distans, ett förhållningssätt som knappast är utmärkande för just mycket unga läsare. Rolig är den i alla fall, snarare än hemsk. Dock beskrivs där hemskheter, som kanske inte gör en man i min ålder uppskakad men som måhända får det att ila längs ryggraden på yngre läsare.

Litterärt är den en studie i skillnaderna mellan brittiskt och amerikanskt kynne. Det hemsökta slottet Canterville inköps nämligen av den amerikanske ambassadören i Storbritannien Hiram B Otis med familj. Och medlemmarna i den låter sig inte uppskakas av det spöke, som nu under 400 år har skrämt generation efter generation av dem som har bott i slottet.

De amerikanska nyinflyttades, särskilt tvillingpojkarnas, coola attityd till spöket och alla deras motdrag mot ”Den huvudlöse hertigen” och andra hemska gestalter han antar leder till slut till att spöket totalt tappar geisten.

Så långt kunde det vara lite av ett farsartat pojkboksäventyr, men Wilde ger sin spökhistoria ett allvarligare slut. Den femtonåriga dottern i familjen Otis, Virginia, ser hela tragedin i spökets 400-åriga historia som spöke, och hennes insikt och böner för honom får honom – förstås kanske också på grund av alla de påfrestningar han utsätts för av medlemmar i familjen Otis – till slut att begära försoning och låta sig ledas till gravens vila.

För egen del är jag kanske inte så imponead av den här mer seriösa delen av handlingen, men jag gläds, nu när jag läser om boken, desto mer åt den eleganta lekfullheten i skildringen av kampen mellan spöket och familjen, som för oss dit.