Kjell Eriksson sätter punkt

Tio böcker har det blivit om Ann Lindell vid uppsalapolisen, Kjell Erikssons ganska alldagliga hjältinna. När Eriksson nu sätter punkt, får vi, efter ett långt uppehåll, se henne återvända till Gräsö, den här gången till gamla Violas sjuksäng och sen till hennes begravning. Men med Edvard, som hon svek och sen många gånger har längtat efter, blir det inget, trots att han numera är den som vill.

Annars spelar Ann Lindell själv, och över huvud taget polisen, bara en bakgrundsroll i den avslutande boken om Ann Lindell, ”Öppen grav” (Ordfront, 2009). En intressant sak med den här boken är att den, trots att den kallas ”kriminalroman”, blir det först på slutet. Snarare är den ett exempel på uppvisning av det slags akademiska borgerlighet, i det här fallet i Kåbo i Uppsala, som man mer förknippar med författare som Gösta Gustaf-Jansson och Olle Hedberg än med Kjell Eriksson, som ju i grunden är en arbetarförfattare.

Jo, klassföraktet och klasshatet finns där också, med familjen von Ohler på den ena sidan av scenen, systrarna Anna, Greta och Agnes – i tur och ordning hushållerskor hos von Ohlers – från Gräsö å den andra. De agerande är få, utöver professor Bertram von Ohler, som just har fått nobelpriset i medicin, hans dotter Birgitta och hennes partner Liisa och så några akademiska grannar och konkurrenter. Och så finns där på granntomten den mystiske Karsten Haller, trädgårdsanläggare liksom författaren själv. Vem är han, och varför hatar han Bertram von Ohler?

”Öppen grav” är, för att knyta an till medicinarspråk, en ganska otäck dissekering av borgerligheten när den är som sämst, klassföraktande, självrådig, girig, och tro nu inte att Kjell Eriksson har åstadkommit en nidbild; en och annan våldtäkt på tjänsteflickor och en och annan påtvingad abort har nog förekommit i fler fina familjer än familjen von Ohler. Som jag redan har antytt, knyter Kjell Eriksson skickligt an till den tradition av att skildra perverterad borgerlighet som har funnits hos betydligt mer borgerliga författare än vad han är.

Mycket länge skriver Eriksson i den här romanen i den traditionen utan att ”Öppen grav” ens känns som en kriminalroman. Och som i flera av Erikssons tidigare böcker får vi gradvis, genom de agerande själva, inte genom en polisundersökning, reda på allt mer om figurerna i romanen och deras motiv för att göra det ena efter det andra. När sen urladdningen kommer, mördas till och med en helt annan person än den man i början av handlingen tror ska mördas. Den vane deckarläsaren snos också på sina förväntningar om att man ska hitta liket och gripa mördaren – i vart fall fram till ett annat, antytt slut i bokens epilog.

Middagsouvertyr och sen saga, svit och symfoni

Min förkylning släppte lagom till den hjärtkontroll jag hade kallats till på Akademiska. Resultaten av alla prover – även av dem jag tog på Vårdcentralen under midvinterbesöket i Öregrund – var fina, men jag passade förstås på att fråga läkaren om mina nattliga andningsbesvär. Han ville ogärna tro att de förorsakades av den kolesterolsänkande medicin jag skulle ta till natten, men jag fick lov att prova med att i stället ta den här tabletten på morgonen. Och se: de senaste nätterna har jag kunnat sova utan problem.

Med allt detta som bakgrund föreföll det inte helt fel att gå ut och äta en bätte middag som upptakt till torsdagskvällens konsert i Musikens hus. Vi hade läst om en ny och prisad restaurnag, Villa Anna, och beslöt oss för att pröva den,

Villa Anna, med adress Odinslund 3, ligger lite avsides, men vi letade oss dit, lite på känn. Det handlar om ett pyttelitet hotell med en ganska liten restaurangdel, vilket senare kompenseras med hög kvalitet och tillhörande höga priser. Miljön och bemötandet är trevliga och maten väl värd att pröva, så jag hoppas verkligen att fler hittar dit än vad som var fallet denna tidiga torsdagskväll.

Vi valde att bara äta huvudrätt men fick dess förinnan också torkade, salta rödbetsflarn och sen en liten hummersoppa. Vi hade valt fågel från Jenny på Hagby gård, vilket var lika med ungtupp och knaperstekt anklår med sås av röda och gula betor, bruna och vita bönor i hårdost från Eskesta och mörk anksky. Det här var mycket gott; jag ber att få tacka både Villa Anna och Birgitta som bjöd.

Från Odinslund vandrade vi sen, längs måttligt snöröjda trottoarer, till Musikens hus.

Kvällens konsert med Uppsala kammarorkester hade som tema ”Saga, svit och symfoni” och leddes, kompetent och lyhört, av en gästdirigent, tysken Roland Kluttig.

Programmet började med en konsertouvertyr, nummer 4, opus 32, till ”Sagan om den sköna Melusina” av Felix Mendelsohn (1809-1847). Den saga som berättas handlar om en kvinna vars underkropp varje lördag förvandlas till en sjöjungfrus stjärtparti, och musiken sägs därför innehålla böljande vågrörelser. Själv har jag svårt för det här slaget av tolkningar av musik – men vacker var musiken hur som helst.

Nästa kompositör var Béla Bartók (1881-1945), med Svit nummer 2 för liten orkester, opus 4. Det här är ett ungdomsverk, skrivet 1905-1907 i det övergångsskede då Bartók började ta upp element ur ungersk folkmusik i sina kompositioner. Femtonsskalan i den avslutande fjärde satsen har hämtat inspiration från transsylvanisk folkmusik; Transsylvanien med en stor ungersk befolkning var ju på den tiden en del av Ungern. Den här musiken innehåller både ovanliga och ljuvligt vackra klanger.

Efter pausen fick vi höra ytterligare en ouvertyr, nu till Gioacchino Rossinis (1792-1868) opera ”Italienskan i Alger”, skriven när Rossini var blott 21 år gammal. Jag har aldrig tidigare hört den här operan, men jag fångades genast av musikens variation och dramatik.

Konserten avslutades med Franz Schuberts (1797-1828) Symfoni nummer 3 i D-dur. Efter en långsam inledning följer tre satser som andas en lätt sinnesstämning. Schuberts musik har i den här symfonin en mycket ljus ton.