Bellman i Uppsala

Lars Hedberg samarbetade jag ofta med förr i världen: Tillsammans gjorde vi ABF-kurser åt Socialdemokraterna runt omkring i Uppsala län. Med mig som introduktör och med Lars på gitarr lärde vi partivänner att sjunga gamla och nya arbetarsånger och andra politiska sånger. Ett sådant sångprogram resulterade till och med i ett kassettband, insjunget av Lars och utgivet av ABF i Uppsala län 1982, ”Allihop, allihop!”.

Under senare år har vi bara stött på varann med ytterst ojämna intervall och oftast långa uppehåll. Men så i höstas fick jag ett trevligt livstecken från Lars: en gemensam vän förmedlade en CD med honom till mig, ”Bellman i Uppsala. Ack! ack! lustiga tider” (Nature Always Wins NAWCD011, 2008).

”Bellman i Uppsala” är naturligtvis att ta i. Visst sjungs Bellman i studentsammanhang. Ett exempel är måltidssången ”Så lunka vi så småningom”, Fredmans sång nummer 21, och den finns förstås med på den här skivan. Men egentligen har bara en av sångerna på CDn direkt anknytning till Uppsala, ”Movitz skulle bli student”, Fredmans sång nummer 28. Movitz’ studier vid universitetet bli dock, liksom Bellmans egna, mycket kortvariga. Men det är i alla fall kul att få höra den här lite udda sången.

Lars Hedberg har annars med ganska många kända epistlar och sånger ur Carl Michael Bellmans repertoar och tar därmed en risk, eftersom han sjunger i en lite äldre bellmantradition. För det är klart att när han sjunger ”Nå skrufva fiolen”, Fredmans epistel nummer 2, så är det svårt för en bellmanälskare och berllmansamlare att inte minnas Fred Åkerströms insjungning. I andra fall, till exempel i ”Märk hur vår skugga”, Fredmans epistel nummer 81, har han att tävla med Cornelis Vreeswijk. Fler sådana exempel kunde ges – märk dock att Lars Hedbergs versioner för den skull inte ska avfärdas som dåliga; vad jag talar om är att några svenska bellmantolkare har gjort konstnärligt djärva och absolut nyskapande versioner av de här bellmantitlarna.

Vad också Lars Hedberg förmår åstadkomma märks tydligast där även han vågar avvika från den gängse bellmanmallen. Han spelar själv utmärkt gitarr (lyssna till exempel på inledningen till ”Fader Bergström, stäm up och klinga”, Fredmans epistel nummer 63), och andra musiker med andra instrument har med god känsla lagts in beroende på musikens karaktär. Men på CDns andra låt, ”Ach vad för en usel koja”, Fredmans epistel nummer 34, till Movitz när elden var lös i hans Quarter uti Kolmätargränden, finns i den ackompanjerande musiken en avvikande ton av klezmermusik, som plötsligt gör det hela musikaliskt intressant. Och jo, när jag kollar, ser jag att man bland de mesverkande musikerna hittar klezmerbandet ”Den flygande bokrullen”.

Redan den gör att jag med glädje fogar den här CDn till min ganska stora bellmansamling.