Allt var mycket nyss och ganska länge sedan

Allt var mycket nyss,
och ganska länge sedan.

Minnena bleks
som gamla albumbilder.

Andra blöder vid beröring.

Så skrev Birger Norman i ”Dikter i Lunde”, som ingick i den reviderade upplagan av hans bok ”Ådalen 31” (Rabén & Sjögren, 1981).

Jag frågar de ungdomar jag möter i ABFs lokaler i Folkets hus i Gävle, arbetslösa medlemmar i Metall, vad de vet om ådalstragedin 1931 och får mycket skiftande svar. Några har läst lite om den i skolan. Någon har sett Bo Widerbergs film, någon annan en kortare filmframställning. Men jag förstår att flertalet inte har några djupare kunskaper om vad som hände då och varför.

När jag sen slutar min föreläsning, ser alla allvarliga och tagna ut. Frågan uppstår förstås om det skulle kunna hända igen, och jag tvingas – liksom Birger Norman i slutet av sin bok – att konstatera, att även om det förefaller osannolikt, kan man aldrig vara säker. En av killarna jag har talat för påminner om vad som hände i samband med göteborgskravallerna här om året.

Ådalshändelserna blir begripliga mot bakgrund av ekonomiska och sociala och politiska skeenden, som jag ska återkomma till. Men ändå fanns där också en slumpfaktor som starkt bidrog till katastrofen.

Ådalen blev inte politiskt rött med det samma; August Palm hade inga stora framgångar där, när han var uppe och agiterade för socialdemokrati och fackföreningsrörelse. Men när först sågverken och sen massaindustrin växte och det därmed bildades ett allt större industriproletariat, fick de radikala idéerna fäste där uppe. Efter den stora kraftmätningen under storstrejken 1909 växte syndikalistiska SAC i styrka, och när Socialdemokratiska vänsterpartiet bildades revolutionsåret 1917, var ångermanlandsdistriktet ett av de två partidistrikt som lämnade socialdemokratin för det nya partiet. I Gudmundrå kommunalfullmäktige fick man därmed 25 vänstersocialister, medan de fortsatt brantingtrogna var tre. Den utflykten blev i och för sig inte så långvarig: Ivar Vennerström återvände relativt snart till sitt gamla parti och med honom också större delen av partidistriktet. Vi kan ta Gudmundrå som exempel igen. Inom Gudmundrå – på den tiden allt från Kramfors municipalsamhäller längs ådalen över Frånö ner mot Lunde, alla orter som figurerar i ådalshändelserna 1931 – fanns i fullmäktige 1930 25 socialdemokrater, fem sillénkommunister (moskvatrogna, kominternanslutna), tre kilbomskommunister (många av dessa kom senare tillbaka till socialdemokratin; partiledaren Nils Flyg och några med honom samarbetade med nazisterna), tre frisinnade, två bondeförbundare och två högermän. Kommunisterna var i och för sig relativt sett starkare inom fackföreningsrörelsen, men redan de här siffrorna indikerar, att man inte kan avfärda de händelser som ägde rum i maj 1931 som blott och bart kommunistisk konspiration.

Den nöd och förtvivlan som drabbade Ådalens arbetarbefolning slog blint över partigränserna. Många familjer, ofta med flera barn, levde i ett rum och kök i dragiga och lyhörda baracklängor. Maten var knapp; kände man någon som för en billig penning kunde tillhandahålla potatis, kunde man skatta sig lycklig. Lönen var låg, och inte minst under det begynnande 1930-talets ekonomiska kris, den som svepte över hela världen och även drabbade Ådalens exportberoende näringar, försökte arbetsgivarna sänka lönerna. AK-arbeten – makadamknackning och annat sådant – inrättades för de arbetslösa och ersättningen sattes lägre än lägsta grovarbetarlön.

Det var den sena, kalla våren.
Det var den grå och bittra tiden.

Stenknackardagar, kastvedshyggen.
Dikesgrävning, AK-köer, fattigvårdens matlapp.

Kala träd, grå dikesrenar
när 1 Maj var inne.

Det var en maj med tomma redder
under snålblåst från den stora världen.

Vid horisonten en skyggande häst.
Skuggan över Europa.

Det var den bittert gråa våren.

(Norman)

1920-talet var både politiskt och när det gällde styrkemätningarna på arbetsmarknaden en labil tid. Arbetarrörelsen hade visserligen vunnit kampen om den allmänna rösträtten men var ännu inte tillräckligt stark – minoritetsregeringarna avlöste varann. På arbetsmarknaden rådde fullt krig: De ofta små fackliga organisationerna startade mängder av strejker och möttes med lockouter – de senare kunde sedan mötas med sympatistrejker på helt andra håll.

Ett sådant händelseförlopp fanns i upptakten till det som skulle bli ådalstragedin. Gerhard Versteegh var direktör för Marmaverken, som alls inte låg i Ådalen utan lite längre söderut. Men han ägde samtidigt Graningeverken i Ångermanland – pappersmassefabrikerna i Utansjö och Sandviken (det senare alltså inte Sandviken i Gästrikland), och arbetarna där började den 29 januari 1931 sympatistrejka med kamraterna i Marmaverken.

När strejken drog ut på tiden, tog Versteegh det ödesdigra steget att inkalla strejkbrytare, som skulle kunna lasta den producerade pappersmassan. Fartyget Milos kom med en last av strejkbrytare. Nyheten fanns att läsa i socialdemokratiska Nya Norrland, som också skrev en skarp ledarkommentar och annonserade ett protestmöte i regi av Lunde transportarbetarförening.

Ett anonymt flygblad med kalleles till massdemonstration mot strejkbrytarna spreds också, av sillénkommunisterna skulle det visa sig.

Någonstans vred maktens nävar åt sin press
mot livets låga villkor.

Det kom en båt,
men den gav ingen glädje.

Det kom ett tåg till Härnösand.
Dess frakt var bryteri.

Det kom ett tåg från andra hållet.
Det kom män och vapen.

(Norman)

Demonstrationståget gick denna första dag till Sandviken. Demonstranterna lyckades ta sig in genom en sidogrind in på området, där lastning pågick. De flesta strejkbrytarna lyckades komma undan med en annan båt, men Milos blev kvar med sex av dem kvar i lastutrymmet. Där blev de misshandlade och sen vinschade upp på däck; därefter fördes fyra av dem – två lyckades smita – av demonstranterna till torget i Kramfors.

Övriga strejkbrytare fortsatte med sin båt till Lunde, där det också skulle ske lastning.

Det var där allting dagen därpå skulle gå riktigt över styr.

Landsfogden, som fanns på plats, beslöt i samråd med landshövdingen att inkalla militär från Sollefteå, 40 infanterister från I 21 och 20 beridna från T 3. Det rörde sig inte om inkallade utan om officerare och andra stamanställda under ledning av kapten Nils Mesterton. Redan den här första kvällen skedde sammanstötningar med bland annat stenkastning över det plank, som avskärmade hamnområdet.

Så blev det 14 maj, Kristi Himmelfärdsdag.

Arbetarna samlades först i Frånö Folkets hus, sen i folkparken där, eftersom de blev så många. Mötet var nog ingen höjdare formellt sett. Det leddes av folk från Transport men man beslöt om strejk i hela området på grund av strejkbrytarna. Pappers och Sågverks var ju egentligen mycket mer berörda än Transport, och de fackliga förhandlingarna måste alltså fullföljas; man måste ta mer preciserade beslut, vilket gjorde att många av de fackliga ledarna – bland dem även kommunister – aldrig kom med, när den otåliga folkmassan startade sin demonstration med riktning Lunde. Typiskt nog för det improvisatoriska draget i den här demonstrationen var att man just inte hade med några fanor eller banderoller – bland de få fanns en för den socialdemokratiska ungdomsklubben, SDUK.

Men det var härligt väder; deltagarna demonstrerade med liv och lust:

Den sena våren brast en dag för sol och värme.
Det gick ett mänskotåg från Folkets park i Frånö.

(Norman)

Planen var enkel. När man kom in i Lunde, skulle man gå östra vägen förbi Folkets hus och sen, efter att ha passerat Westmans gård och Johanssons handelsbod, gå längs planket, bakom vilket de förhatliga strejkbrytarna fanns. Sen skulle man åter svänga upp på västra vägen; man skulle alltså gå som i en ögla och komma tillbaka upp på vägen mot Frånö.

Det var bara det att kapten Mesterton hade beslutat spärra av vägen med en ryttarpatrull redan innan demonstrationståget hade hunnit ned till Westmans gård. Skjutklara kulsprutor fanns också uppställda.

Ryttarna hade laddat med lösa skott innan de skarpa skotten skulle ta vid, så förhoppningen var nog att kunna skrämma tåget till stopp. Men på en kort stund – kanske inte mer än någon minut – gick allting åt helvete.

Landsfogden hade gått för att tala i telefon med landshövdingen och hade, fast för sent, fått lov att lova tåget att avhysa strejkbrytarna. En fana skrämde omkull en av hästarna, och när massan trängde på, påknuffad av alla som kom bakom, övergick snart de lösa skotten till skarpa. Rikoschetter och riktade skott träffade planlöst människor i demonstrationståget, och dessutom träffades en ung flicka, som inte hade deltagit i demonstrationen utan var där med två tjekompisar, av något som kan ha varit kulor från en tappad (!) kulspruta. Facit: fyra döda demonstranter plus en dödad åskådare (Eira Söderberg) samt fem skadade demonstranter.

Det påstås att striden avblåstes av en jazztrumpetare, som gick med i demonstrationståget. Scenen stelnade i fasa; men nu var allting för sent:

Tiotusen mänskor gick mot Lunde.
Några kom aldrig tillbaka.

I Lunde fanns gevären och kulsprutan.
Makten var långt borta.

Makten bor i slutna rum.
Människor är nära i det som sker.

Ett tåg av människor gick till Lunde.
Några kom aldrig hem igen.

(Norman)

I den efterföljande tidningsrapporteringen i lokal borgerlig press hävades det att också demonstranterna skulle ha varit beväpnade och skjutit. Det var inte sant; noggranna undersökningar efteråt har inte kunnat visa att demonstranterna använde skjutvapen.

För det som hände i Ådalen 13-14 maj 1931 undersöktes noga, bland annat av en statlig kommission. Det blev också rättssak av det som hände. Några av de inblandade militärerna fick korta, knappast kännbara straff, och landshövdingen och landsfogden förpassades åt sidan. Några av aktivisterna på arbetarsidan dömdes för upplopp och misshandel, en av dem till två och ett halvt års straffarbete.

Men viktigare var att ådalshändelserna på sätt och vis kom att bilda upptakten till en ny era.

Socialdemokratins koalitionsuppgörelse med Bondeförbundet öppnade för både sociala reformer och arbetslöshetsbekämpning. Redan 1932 års socialdemokratiska partikongress drog upp riktlinjerna för en ny social arbetslöshetsbekämpningspoilitik, och arbetslösheten sjönk. I januari 1934 var antalet arbetslösa fortfarande 171.540 men hade i september sjunkit till 78.918. På hösten 1935 var siffran nere i 41.190.

I andrakammarvalet 1932 hade socialdemokraterna fått 41,7 procent av rösterna. I 1936 års val fick man 45,7 procent.

Också de arbetsmarknadskonflikter, som hade slitit sönder Sverige – konflikten i Ådalen är bara ett exempel – fick en ände med det förkättrade Saltsjöbadsavtalet 1938.

* * *

Men i Ådalen rådde sorgen länge än.

Dagen då våren kom
blev given åt mörkret.

Markernas glädje
blev människans smärta.

I tystnaden efter de dödande
skotten blev solljuset fjärran.

Ofattbar gick solen sin gång.
Vad ville oss våren?

– – –

Den stegrande hästen.
Hästen i sken över världen!
Stöveln slängande herrelös i bygeln,
ty herren av våld
är en slav.

Solen! Och blodet.
Blodet i sanden
på vägen mot älven.

Blodet på vägen i Lunde.
Blodet i Spanien.
Mörkret över Europa.

Stöveln som slänger och slår
i världens vind.

– – –

Stöveltider, bittervårar.
Världens snåla vind är kvar.

Allt var mycket nyss,
och ganska länge sedan.

Några kom aldrig hem.
De bor i våra hjärtan.

Minnet som blöder vid beröring
är en levande puls.

Människovärme, majdag
led oss ut ur världens köld.

(Norman)

* * *

Birger Normans ”Dikter i Lunde”, som han egentligen skrev som en lyrisk-musikalisk svit tillsammans med Ralph Nordlander, är mycket fin; texten är här hämtad ur hans bok ”Ådalen 31″.

Men ådalshändelserna har också, mycket tidigare, satt ett numera klassiskt avtryck i svensk poesi, Erik Blombergs ”Gravskrift”. Dödsskjutningarna ägde rum den 14 maj 1931. Blombergs dikt publicerades 17 maj i tidningen Social-Demokraten, därefter också i diktsamlingen ”Nattens ögon”, 1943:

Gravskrift

Av Erik Blomberg

Här vilar
en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad
av okända kulor.

Brottet var hunger.

Glöm honom aldrig.

Det är ju roligt med detta envisa förtroende, men ska man avgå först med döden?

På väg ut på en av dessa evinnerliga promenader, nu närmast föranledda av hjärtinfarkten nyligen, träffar jag på gatan Kerstin Holmberg, som bor i ett grannhus och liksom jag är aktiv i Svartbäckens socialdemokratiska förening. Hon berättar att hon just har skickat mejl till mig: föreningen har åter igen nominerat mig till kulturnämnden.

Jag säger att jag är lite förvånad, eftersom jag till en annan styrelseledamot nu för rätt länge sen har meddelat, att jag inte önskar bli omnominerad. Jag är snart 73 år och ännu inte så senildement att jag inte kan räkna ut vad jag kommer att bli, innan nästa mandatperiod är över. När jag meddelade mitt beslut sa jag också att det väl nu var hög tid för yngre krafter att ta över.

Det här verkar alltså inte ha gått fram till styrelsen i föreningen, eller så agerar den enligt den gamla kutym enligt vilken nomineringsbesluten inte är något som de nominerade ska lägga sig i: har man fått sina kamraters förtroende, får man kämpa på, om nödvändigt tills man avgår med döden.

Nå, jag tror att jag ska kontakta arbetarekommunen och meddela den mitt eget beslut också.

Men annars tänker jag inte lägga av. I morgon åker jag till Gävle och berättar för ungdomar om Ådalen 31.

OD, Martin Fröst och Svante Henryson – vilken Caprice!

Jag har varit på ganska många av ODs Capricer, och den ena har aldrig varit den andra lik. Inget program annonseras ut i förväg, så det musikaliska innehållet blir varje gång en överraskning. Programsättningen utmärks dessutom av lekfullt insatta nycker: högt och lågt blandas, och de genrer som förekommer hålls inte alltid rena. Och eftersom en mycket stor del av publiken – sammanlagt flera fullsatta universitetsaulor – är brett musikkunnig, blir gensvaret från salongen överväldigande.

Det gällde i hög grad publiken vid den föreställning jag och Birgitta hade skaffat biljetter till, lördagens andra. När vi i slutet stod upp och applåderade vilt, var det verkligen djupt känt. Omkring oss satt många inbitna OD-fans ur Uppsalas offentlighet; framför oss satt till exempel förre OD-dirigenten Robert Sund. Men OD, och inte minst Capricerna, är så bra att de drar också långväga sakkunnig publik. Ett par rader framför oss satt Benny Andersson.

OD var, under ledning av sin nya chefdirigent Cecilia Rydinger Alin, bättre än på länge – de som till äventyrs trodde att den anrika manskören OD inte skulle kunna ledas av en kvinnlig dirigent måste alla vid det här laget ha tvingats tänka om. Hennes ledarskap är både elegant och exakt. Musikaliskt stöd hade kören som vanligt av Trio X. De nummer som framfördes spände mellan allt möjligt man kan tänka sig: klassiska OD-nummer, Anders Hillborgs vaggvisa och, mot slutet, Charlie Chaplins ”Smile”.

Men jag tror att ODisterna förlåter mig, om jag den här gången särskilt framhåller kvällens instrumentalsolister.

En av kvällens verkliga musikaliska överraskningar var att klarinettisten Martin Fröst fanns bland de medverkande. Den här unge mannen (född 1970) är redan en världsstjärna på sitt instrument. Birgitta och jag har tidigare hört honom både live – i Konserthuset i Stockholm – och på CD, och jag kan bara säga att han även den här gången var suverän. Ska jag välja ut något särskilt, vill jag nämna hans fantastiska samspel med OD i Mozarts klarinettkonsert – det var för övrigt Robert Sund som hade arrangerat det här stycket, så att allt utom en klarinettstämma görs av mänskliga röster.

Vi var och hälsade på Martin Fröst efteråt, i samband med middagen på slottet, berömde honom och berättade också att vi som svärson har en gammal skolkamrat till honom från Sollefteå.

Jag kan ganska mycket om många slags musik, men jag ska ärligt tillstå att jag dittills hade sumpat kvällens andra instrumentalsolist, Svante Henryson. Han är cellist, kontrabasist och elbasist, komponerar också – men jag vill genast säga att det stycke han hade komponerat för sig plus OD inte imponerade på mig. Det gjorde däremot hans spel – vilken musikant! Han rör sig till synes helt obehindrat mellan genrerna, i hans fall jazz, klassiskt och hårdrock. Han har spelat både med Oslo Filharmoniske Orkester och med storheter som Elvis Costello, Yngwie Malmsten och Anne Sofie von Otter. Jag älskar gränsöverskridare, särskilt när de är så bra som Svante Henryson.

För muntligt (och i någon mån sångligt) spex hade OD lånat in lundensaren Johan Wester. Ett och annat av det han gjorde var bra, men jag tror att uppsalapubliken nog hade problem både med hans skånska och hans väl långa inslag. Det här framstod som desto tydligare, när man hade tagit del av ODs egna och dessutom skickligt koreograferade och mycket roliga spexinslag. Ni kan inte ana vad man kan göra i gränslandet mellan nutida dans och kameler.

Under lördagskvällen var det sedan, för dem som kunde få biljett och dessutom var beredda att betala ytterligare för det, Stor-OD i rikssalen på Uppsala slott. Redan det faktum att OD-sångare ur alla generationer med sina respektive plus kvällens gästartister deltar gör det här till en mycket speciell middag. Den här middagens musikaliska inramning är redan den värd varje krona det kostar att delta. Och hedersordföranden Hans Dalborgs middagstal är en show som kan tävla med själva Capricen, i vart fall om vi håller oss till spiritualitet. Konkurrensen om biljetterna är hård, men eftersom min hustru är så kallad moster i OD, får vi speciell förhandsinbjudan – märk dock att det alltså inte handlar om några gratisbiljetter.

För middagsaviften får man sådant som tartar på tonfisk och rökt lax med löjrom och olivtoast samt rosastekt älgfilé med murkelsås, örtstekt mandelpotatis och lingongelé. Jag som är diabetiker hoppade däremot över efterrätten, chokladkaka med mangosås och kaffedroppar – damen som satt mitt emot mig förbarmade sig dock över mig och gav mig sin kiwiskiva, så att jag fick två sådana i efterrätt.

OD-middagarna är trevliga också på det sättet att man sitter med sin egen fru eller man. Men naturligtvis pratade jag under kvällens lopp också med damen till vänster om mig, Ulrika von Ehrenheim, och tvärs över bordet, Fanny Sachs. Men jag fick så småningom också god kontakt snett över bordet med Robert von Bahr, musikproducent och direktör för skivbolaget BIS, ett förnämligt bolag i den så hårt drabbade skivbranschen – Robert sa stolt att han faktiskt hade klarat krisen utan att avskeda någon. Som så ofta uppstår det mer än ytlig kontakt om man har något reellt att prata om, och jag tror att Robert plötsligt förstod att jag kunde en del om komponister, musiker och dirigenter, också själv hade träffat sådana som Eri Klas och Vlastslav Rostropovich. Sen tror jag att han tyckte det var kul att jag hade varit inblandad i skivutgivning, bland annat på salig a disc, som gav ut allt möjligt intressant alltifrån Cornelis Vreeswijk, Allan Edwall och Monica Törnell till Bohuslav Martinů.

Vid kaffet och cognacen satt jag bredvid Cecilia Wikström och pratade bland annat om hennes nya liv i Bryssel och om min hjärtinfarkt nyligen. Hon verkade bli imponerad av antalet läsare på min blogg – just nu ligger genomsnittet på över 1.200 per dygn – och bad genast att få webbadressen. Mina läsare finns ju lite var stans i landet, men att jag läses också i Uppsala fick jag bevis på också under Stor-OD. Inte mindre än tre ODister kom fram och frågade vad jag tyckte om årets Caprice och vad jag skulle komma att skriva om den.

Ja, som väl har framgått tycker jag att 2009 års upplaga, trots några små invändningar, var en av de bästa Capricer jag har varit på.

Kvällen avslutades sen med dans till storband. Efter några varv på dansgolvet med Birgitta och ett samtal med min gamle estniske vän Jüri-Karl Seim och hans hustru Anu Krabo – Jüri-Karl och jag jobbade tillsammans för att återupprätta det socialdemokratiska partiet i Estland; Jüri-Karl har till och med bott och arbetat i Tallinn – blev det dags för ODs traditionella nattliga serenad.

Men efter den tog vi gamla taxi hem.

Melodikrysset nummer 49 2009

Dagens melodikryss var inte alltför svårt, även om där förekom ett och annat som inte riktigt är min bag. Molly Sandén var till exempel med i årets melodifestival utan att sätta några djupare spår hos mig, och det vi hörde i dag, ”Kärlek”, får mig väl heller inte att rusa till skivaffären.

Frida kommer jag vagt i håg från 2008 års melodifestival. Var det inte hon som hade ett så energiskt framförande i ”Upp och hoppa”?

Friends deltog i 2001 års upplaga, men deras ”Lyssna till ditt hjärta” kommer jag åtminstone hyggligt väl i håg, också att Nina Irhammar Inhammar och Kim Kärnfalk var de båda sångerskorna i gruppen.

Fast inte kommer några av de här artisterna och låtarna i närheten av ABBA och ”Waterloo”, som ju vann Eurovision Song Contest 1974. Den här vinnarlåten kan man omedelbart identifiera även om den som här sjöngs på portugisiska.

I förra Melodikrysset hade Anders Eldeman med en fråga om en melodi av Lasse Dahlqvist och en annan om en Ada som inte var hans. Även i dag fanns det en Ada med i krysset, men i dag förekom hon däremot i en Lasse Dahlqvist-melodi, ”Kom lella vän ska vi segla”.

Ur den äldre svenska schlagerrepertoaren kom också ”Regntunga skyar”, som Alice Babs 1941 sjöng i filmen med samma namn ”Swing It Magistern”, regisserad av Hasse Ekman. Melodimakarna hette Thore Ehrling och Eskil Eckert-Lundin.

Stor, på Svensktoppen 1973, blev också ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar” som framfördes av Schytts och skrevs av Rune Wallebom.

Sen är det väl bara en svensk artist kvar att skriva om, Zarah Leander, alt när det gäller röstläget. I dag hörde vi henne i ”Viljasången” ur operetten ”Glada änkan” (1905) av Franz Lehár plus Victor Léon och Leo Stein.

Därifrån är inte steget långt till musikalernas värld. I dag fick vi höra musik ur två sådana.

Dels fick vi höra ”Summertime” ur ”Porgy and Bess” från 1935. Musiken skrevs av George Gershwin och texten av DuBose Hayward.

Dels fick vi höra ”Don’t Cry For Me, Argentina” ur ”Evita” från 1978. Upphovsmännen var Andrew Lloyd Webber och Tim Rice.

Jag uppfattade först inte riktigt frågan, där ”I Will Always Love You” av Dolly Parton utgjorde illustrationen. Jag blev därför lite förvirrad av att det inte var Dolly som sjöng – i stället hörde vi den här låten med Whitney Houston.

Och så kan vi väl avsluta dagens redovisning med något som jag gillar, musikaliska överraskningar. Vi hörde Verdis ”Fångarnas kör” men ändå inte. Här löd titeln ”Song For Liberty”, och hon som sjöng var Nana Mouskouri.

Sent i eftermiddag blir det för min del säkert mer av musikaliska överraskningar, genreöverskridningar med mera. Jag och Birgitta ska på ODs Caprice i universitetsaulan här i Uppsala. Och det kommer mera! Efter Capricen ska vi gå på Stor-OD på Uppsala slott, en middag med musikalisk inramning och många spirituella tal. Det hela slutar med dans till storband fram på nattkröken.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Arto Verne eller Jules Paasilinna

Om det inte vore så att Lordi med ”Hard Rock Hallelujah” gav Finland segern i Eurovision Song Contest först 2006, kunde man ha trott att det här bandet hade inspirerat Arto Paasilinna att skriva om hårdrockbandet Black Shottons i ”Fabrikör Liljeroos luftskepp” (översättning Camilla Frostell, Brombergs, 2009). Men nu är det så att originalboken, ”Liikemies Liljeroosin ilmalaivat”, utkom redan 2003 – fast ett embryo till Lordi existerade faktiskt då.

Bokens olycksaliga hårdrocksband råkar på drift med fabrikör Liljeroos’ luftskepp Slättens goda fe, som har funktionen av reklamballong, och därefter börjar en av den här bokens vidlyftiga och strapatsrika resor, som i första vändan går över Ryssland och Tibet till Nepal.

In, som räddare, kopplar fabrikör Liljeroos nyanställde, den före detta kommundirektören Hemmi Elstelä, då ett gäng turkiska luftakrobater under ledning av Skutari Örvesti, men även om några av de turkiska akrobaterna lyckas ta sig ombord på luftskeppet, misslyckas räddningsexpeditionen åtminstone i första vändan. Så i Nepal blir det ett långt uppehåll med anskaffande av ny ballonggas, möte med en förrymd norkoreansk spiondykare, bergsklättring, en lufthängande kamel och annat smått och gott på programmet.

Det är som en berättelse av Jules Verne, tänker man – fast utan det gravallvar som utmärker hans långresor ovan, under och på jorden.

Dock finns det mycket Jules Verne också över den andra halvan av handlingen, den där Hemmi Elstelä assisterad av ett otal andra personer hemma i Finland bygger ett ännu större luftskepp, Mimmi från Muhos, avsett att bli ett fältsjukhus att användas vid jordbävningar. De detaljerade beskrivningarna av tillvägagångssätt och material för nämligen tankarna just till till den teknikfixerade Verne.

Kärleken, som ju ofta spelar en stor roll i Arto Paasilinnas romaner, finns med på ett hörn även här men i dämpad form. Den fullkomligt våldsamma aktivitet Hemmi Elstelä visar på helt andra fält får sin förklaring i de maniska perioderna i hans manodepressivitet.

Alla märkliga personer, händelser och sammanträffanden i den här boken – fler än man på rimligt utrymme kan redogöra för – kan dock bara förklaras av att författaren är Arto Paasilinna. Med det har jag också sagt att boken i vissa stycken är mer än lovligt skröneartad.

Men slutet blir lyckligt: Det nya luftskeppet/fältsjukhuset räddar vid en gigantisk jordbävningskatastrof i Centralasien mängder av människor och möts i katastrofområdet av det försvunna luftskeppet och dess besättning. Dess förinnan har Hemmi hunnit gifta sig med sin Milla, och paret väntar barn. Man kan väl instämma i Millas omdöme om Hemmi, samtidigt bokens slutmening: – Jag gillar dig fast du är tokig.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 14 2009:

”Det som glöms bort i debatten är att det var sossarna som i början av 2000-talet bestämde att även vi fattigpensionärer skulle betala skatt på våra små pensioner. Man ska inte kasta glas i stenhus, tycker hon.”

Nordvästra Skånes Tidningar

”Vinprovare spottade inte i glassen”

Rubrik i Nerikes Allehanda

Muminvärlden – om farligheter och trygghet

Tove Janssons (1914-2001) barnböcker kom jag att först läsa i tonåren och då av en slump, men eftersom jag aldrig har brytt mig om åldersbestämningar för böcker, tog jag henne genast till mitt hjärta. Under mina första studentår i Uppsala skaffade jag mig sen hennes då utkomna muminböcker, också de i serieform (delvis ritade av hennes bror Lars), och sen dess har hon varit en ständig följeslagare. Våra tre barn i ganska olika åldrar har givetvis fått hennes böcker lästa för sig.

* * *

Inom mig bär jag en märkvärdig trygghet, märkvärdig mot bakgrund av de krigsupplevelser och det flyktingskap jag också bär med mig. Om detta berättade jag i ett julkåseri i Aktuellt i politiken (s) nummer 21 1980 (8 december):

DET
HÄNDER

…att jag känner själsfrändskap med Tove Jansson. (Jag har just läst om de fyra muminböcker AWE/Gebers har återutgivit: ”Farlig midsommar”, ”Pappan och havet”, ”Muminpappans memoarer” och ”Sent i november”.) I hennes muminvärld finns en blandning av trygghet och frihet, som jag starkt förbinder med min egen barndom. Tvärs igenom dramatiska barndomsår – två ockupationer i krigets Estland, flykten i öppen båt över isigt vinterhav, uppehållet i Finland och rotslåendet i ett helt nytt land under mycket knappa ekonomiska villkor – lyckades våra föräldrar ge oss barn en sorts mumintrygghet. Som Lars Linder skrev i Expressen apropå Tove Jansson-utställningen i Nationalmuseum: En mycket representativ scen i hennes författarskap är muminfamiljen kring ett milt ljussken i en hotande eller mörk omgivning. Den blommande, idylliska Mumindalen hotas av översvämningar, kometer och andra naturkatastrofer, men dess inbyggare lever inneslutna i sin egen trygghet.

Och har man Mumindalens trygghet inombords har man också frihet! Man kan göra äventyrliga utflykter ut i den omgivande, farliga världen.

* Inte minst jularna i barndomen minns jag som värme och gemenskap.

Det har inget med materiell trygghet att göra – vi var med alla tänkbara mått fattiga.

Så låt oss inte håna julen bara för att vi har synpunkter på julkrämarnas verksamhet. Julen kan missbrukas. Men den kan också brukas, till att sprida ljus och trygghet.

Att det här till stora delar handlar om vad enskilda föräldrar förmedlar till enskilda barn är heller inget fel. Det finns yttre faktorer som vi inte kan påverka, men vi kan aldrig springa från vårt alldeles egna ansvar.

* Felet med den borgerliga tryggheten – till jul och annars – är att den gör halt där.

Till dem som ändå inte förstår vill jag anbefalla slutkapitlet ”Granen” i en annan Tove Jansson-bok, ”Det osynliga barnet”, till läsning. Till småknytten som försiktigt avvaktar ute i mörkret runt julgranen och paketen säger Mumintrollet:

– Varsågod, det är ert alltsammans.

Hjärtans god jul på er allihop! Mumin-jul.

Enn Kokk

* * *

Nå, det här var en personlig utvikning. Det var om muminvärlden det här skulle handla.

Tove Janssons bilderböcker har försvunnit ur bokhyllorna med barnen, men här om dan fick jag av Birgitta tre av klassikerna i nyutgåvor från Alfabeta.

Den första av dem, ”Hur gick det sen?”, kom ursprungligen ut redan 1952 och har sen nyutgivits gång på gång. Den har blivit en av Tove Janssons mest älskade böcker, läst av generation efter generation. I sitt slag är den ett mästerverk: Titthålen i bilderna, där något på nästa bild kan anas men där ända fram till slutet en ny överraskning och ett nytt titthål väntar, är suveräna detaljer, men också annat i bilderna, som möjligheten för barnet att någonstans hitta den försvunna lilla My, gör läsningen till ett äventyr. Och så består texten av regelbunden, rytmisk och rimmad vers, där man snart kan få barnet man läser för att själv fylla i det andra rimordet av två.

Och apropå äventyr: på bilduppslag efter bilduppslag finns alla farligheterna: den svarta skogen, de jättelika bummelstenarna, färden rakt igenom Hemulens dammsugare, stormen vid en ensam strand, hattifnattarna som luktar bränt av åska. Men sen kommer våra vänner hem till mumindalsidyllen där mamman sitter och rensar vinbär i pappans hatt.

Slutet är helt suveränt. Idyllen med muminhuset bland rosorna och mamman med sin handväska bryts av ett ack!!!:
när mjölken skulle hällas ur
så satt den fast, för den var sur!!

Men ingen kan, som Tove Jansson, balansera även denna minikatastrof:
Men Muminmamman sa med kraft:
vi dricker hädanefter saft!!!!!

* * *

Om en äventyrlig vandring handlar också ”Vem ska trösta knyttet?” från 1960, men här ligger fokus på de rädslor ett ensamt knytt tvingas möta och till slut lyckas betvinga. Till formen är även den här boken en rimsaga, och också här kan naturen och de som bor i den verka skrämmande, åtminstone om man är ett litet knytt: den dimmiga skogen, mårrans hemska tjut mellan bergen och annat sådant. Dock är det uppenbart att Tove Jansson här i bild och text egentligen visar upp det rädslans utanförskap som är en effekt av att knyttet själv inte vågar knyta kontakt med dem han möter, vare sig vi nu talar om mumriken, hemulen eller homsorna.

Det som får knyttet att både repa mod och bryta sitt utanförskap är ett flaskpostbrev från en som är ännu räddare än han själv, skruttet. Så han räddar skruttet genom att göra något han aldrig skulle ha vågat tidigare: utför en arg krigsdans och sätter tänderna i mårrans kalla svans, och se, mårran springer till skogs.

Och nu, på en blommande äng i sommarmånens sken, övervinner knyttet sin blygsel och sin ensamhet och vinner sitt skrutt. Det är lättare att vara två än att leva ensam:

nu tröstar vi varandea och är aldrig rädda mer!

* * *

”Den farliga resan” (1977) skiljer sig i vissa avseenden från de tidigare nämnda böckerna, men också den handlar om rädslor och farligheter. Fast den skiljer sig från dem i ett viktigt avseende: dess huvudperson, Susanna, är en helt vanlig tjej, som i bokens början ligger på en sommaräng tillsammans med sin katt.

När Susanna lägger bort sina glasögon, får hon i stället på sig ett par nya av ett märkvärdigt slag: katten förvandlas till ett hemskt, stort odjur, och när Susanna flyr till skogs är landskapet plötsligt förvandlat, och på sin fortsatta väg möter hon figurer som vi känner från Tove Janssons muminvärld: Hemulen, Tofslan och Vifslan, Sniff, Snusmumriken och flera andra. Susanna genomkorsar på sitt oväntade äventyr många skrämmande och hotfulla miljöer, och även Mårran skymtar mitt i en snöstorm (trots att vi ju vet att det är sommar).

En ballong för till slut Susanna och hennes följeslagare, dem hon har mött på vägen, till den blommande Mumindalen, där Mumintrollet, Snorkfröken, Muminpappan, Muminmamman och lilla My, ja även Susannas katt som nu är helt normal, välkomnar dem. Susanna hälsar och niger, men hur hänger nu egentligen verklighet och dikt ihop? Vilken av de här världarna är egentligen den riktiga? ”Den lilla My förklarade: Den där är inte klok, / hon ser ju ut som nånting ur en fånig bilderbok!”

Repliken kommer genast, från en av figurerna i Tove Janssons sagovärld:

”Vifslan sade: Tröstsla dej
för Myslan är en stollsla.
Hejsla Homsla! Mymsla, hej!
Hej hejsla mumintrollsla.”

Och Susanna då? Så här slutar boken:

Hon fick aldrig reda på
om allting var på riktigt,
men såvitt man kan förstå
så är det inte viktigt.

Häftig blues med Louise Hoffsten

Jag har följt Louise Hoffsten allt sedan hon började ge ut skivor, och även om hennes plattor har växlat i inriktning och kvalitet, håller jag henne för att vara en av Sveriges allra bästa nutida sångerskor, framför allt bluessångerskor.

Jag har förstås också läst hennes självbiografiska bok ”Blues” (Bokförlaget DN, 1998) och känner till hennes ibland svåra kamp mot sin MS och är därför glad över att hon på nya CDn ”På andra sidan Vättern” (Courtstone Music/Border Music BLCD35, 2009) i ”Jag vet” lyckas göra rockig blues av en sjukhusvistelse.

”På andra sidan Vättern” är väsentligen en bluesskiva, på svenska, och som sådan i vissa stycken unikt bra. Den öppnar häftigt med ”Kände mig så vilsen” med text av Louise Hoffsten och musik av Leif Larsson. Den och flera andra låtar handlar, som så ofta är fallet inom bluesgenren, om relationer, och ”Kände mig så vilsen” lyckas också undvika genrens mycket vanliga schabloner.

Den visar att Louise kan skriva bra texter själv, men Peter LeMarcs medverkan som medförfattare till flera av texterna har i flera fall också den gjort, att bra låtar även textmässigt har blivit mycket bra. Ett exempel är den balladartade ”Förlåt”; ytterligare ett är ”Komposten” och de likaledes balladartade ”Mellan noll och ingenting” och ”Jag tror på dig och mig”.

Ytterligare en låt på den här skivan som jag faller för är ”Du är historia” med musik med häftig puls av Leif Larsson och text av Louise Hoffsten och Peter LeMarc.

Faller gör jag också för Louise Hoffsten själv. När jag hör henne göra ”Hemma i kväll”, ett stycke skitbra dansmusik av samma trio och på bilder i skivhäftet ser henne med svart herrhatt på sin blonda kalufs, får jag lust att bjuda upp henne.