Melodikrysset nummer 49 2009
5 december 2009 11:52 | Film, Mat & dryck, Musik, Ur dagboken | 14 kommentarerDagens melodikryss var inte alltför svårt, även om där förekom ett och annat som inte riktigt är min bag. Molly Sandén var till exempel med i årets melodifestival utan att sätta några djupare spår hos mig, och det vi hörde i dag, ”Kärlek”, får mig väl heller inte att rusa till skivaffären.
Frida kommer jag vagt i håg från 2008 års melodifestival. Var det inte hon som hade ett så energiskt framförande i ”Upp och hoppa”?
Friends deltog i 2001 års upplaga, men deras ”Lyssna till ditt hjärta” kommer jag åtminstone hyggligt väl i håg, också att Nina Irhammar Inhammar och Kim Kärnfalk var de båda sångerskorna i gruppen.
Fast inte kommer några av de här artisterna och låtarna i närheten av ABBA och ”Waterloo”, som ju vann Eurovision Song Contest 1974. Den här vinnarlåten kan man omedelbart identifiera även om den som här sjöngs på portugisiska.
I förra Melodikrysset hade Anders Eldeman med en fråga om en melodi av Lasse Dahlqvist och en annan om en Ada som inte var hans. Även i dag fanns det en Ada med i krysset, men i dag förekom hon däremot i en Lasse Dahlqvist-melodi, ”Kom lella vän ska vi segla”.
Ur den äldre svenska schlagerrepertoaren kom också ”Regntunga skyar”, som Alice Babs 1941 sjöng i filmen med samma namn ”Swing It Magistern”, regisserad av Hasse Ekman. Melodimakarna hette Thore Ehrling och Eskil Eckert-Lundin.
Stor, på Svensktoppen 1973, blev också ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar” som framfördes av Schytts och skrevs av Rune Wallebom.
Sen är det väl bara en svensk artist kvar att skriva om, Zarah Leander, alt när det gäller röstläget. I dag hörde vi henne i ”Viljasången” ur operetten ”Glada änkan” (1905) av Franz Lehár plus Victor Léon och Leo Stein.
Därifrån är inte steget långt till musikalernas värld. I dag fick vi höra musik ur två sådana.
Dels fick vi höra ”Summertime” ur ”Porgy and Bess” från 1935. Musiken skrevs av George Gershwin och texten av DuBose Hayward.
Dels fick vi höra ”Don’t Cry For Me, Argentina” ur ”Evita” från 1978. Upphovsmännen var Andrew Lloyd Webber och Tim Rice.
Jag uppfattade först inte riktigt frågan, där ”I Will Always Love You” av Dolly Parton utgjorde illustrationen. Jag blev därför lite förvirrad av att det inte var Dolly som sjöng – i stället hörde vi den här låten med Whitney Houston.
Och så kan vi väl avsluta dagens redovisning med något som jag gillar, musikaliska överraskningar. Vi hörde Verdis ”Fångarnas kör” men ändå inte. Här löd titeln ”Song For Liberty”, och hon som sjöng var Nana Mouskouri.
Sent i eftermiddag blir det för min del säkert mer av musikaliska överraskningar, genreöverskridningar med mera. Jag och Birgitta ska på ODs Caprice i universitetsaulan här i Uppsala. Och det kommer mera! Efter Capricen ska vi gå på Stor-OD på Uppsala slott, en middag med musikalisk inramning och många spirituella tal. Det hela slutar med dans till storband fram på nattkröken.
* * *
På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.
14 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Hej Enn, Kul blogg du har, jag gillar dina personliga reflextioner. Jag har bloggat om melodikrysset på nätet och om dig här: http://blogg.vk.se/Ingelahjulforsberg/2009/12/05/melodikrysset-pa-natet-148329
Comment by Ingela — 2009 12 05 12:33 #
Hej Enn. Nina hette Inhammar (inte Irhammar) och heter numera Allard enligt Wikipedia.
M V H Andreas Cronsell
Comment by Andreas — 2009 12 05 12:54 #
Till Andreas Cronsell: Där ser man – man ska inte lita på sitt bräckliga minne. Jag rättar.
Comment by Enn Kokk — 2009 12 05 12:59 #
Och det var ju Hasse Ekman som skrivit texten till regntunga skyar, för att förtydliga ditt svar på denna punkt.
Comment by Gunnar Bergquist — 2009 12 05 13:25 #
Till Gunnar Bergquist: Jag hade med det i mina anteckningar men glömde att ta med det i redovisningen. Tack för påpekandet!
Comment by Enn Kokk — 2009 12 05 13:32 #
Hej. Nog är väl Porgy and Bess en opera och inte en musical.
Comment by Gunnar Westman — 2009 12 05 18:45 #
Hej
Var inte regntunga skyar med i filmen ”swing it magistern” ?
Comment by Annika Borg — 2009 12 05 19:32 #
Alltid lika roligt att läsa dina poetiska svar på krysset.
Vi hälsar trevlig advent ifrån byn
Comment by Mepen med familj — 2009 12 05 19:43 #
Porgy and Bess betecknades som ”American folk opera” av upphovsmännen. Och handlingen bärs i originalversionen fram mestadels genom (sjungen) recitativ, inte genom talad dialog. Så nog är det en opera.
Comment by Magnus Andersson — 2009 12 06 1:15 #
Till Annika Borg: Du har alldeles rätt – jag skrev fel.
Comment by Enn Kokk — 2009 12 06 1:29 #
Till Gunnar Westman och Magnus Andersson: I viss mening har ni rätt. Men jag skulle ändå, på grund av dess musikaliska uttryck, se den som närbesläktad med musikalgenren.
Comment by Enn Kokk — 2009 12 06 1:36 #
Om Porgy and Bess är opera eller musikal har det diskuterats i många sammanhang. Men jag tror inte att det är meningsfullt att försöka klassificera musikdramatiska verk som antingen opera, operett eller musikal. Gränserna mellan genrerna är i högsta grad flytande, och det finns inga bestämda kriterier för vad som är vad. Jag skulle förstås bestämt säga att Grease är en musikal och Ragnarök en opera. Men hur vet man egentligen det?
Är det förekomsten av talad dialog som avgör om det är opera eller musikal? Ofta är en musikal talteater med sångnummer inlagda, men det finns å ena sidan musikaler som är genomkomponerade (Jesus Christ Superstar, som i och för sig kallas ”rockopera”, Evita, Les Misérables, Sondheims Sweeney Todd, Rent m.fl.) och å andra sidan operor med talade partier (t.ex. Trollflöjten) eller helt talad dialog (Carmen). Porgy and Bess är i originalversion raffinerat genomkomponerad, men har oftast framförts med talad dialog i stället.
Är det motivvalet som avgör? Förpassar den sjaskiga miljön i Porgy and Bess, med mord, dobbel, kokainrus och möjlighet till prostitutionskarriär i storstaden, automatiskt verket till den lättare musikalgenren? Opera måste kanske hålla sig till att behandla högre ting? Nej — otukt, våld, mord, puckelryggar och andra krymplingar, kurtisaner, spel och droger får närmast betraktas som standardingredienser i den klassiska operan. Och förlagor till flera musikaler, som nobelpristagaren T. S. Eliots kattdikter, Romeo och Julia eller Nya testamentets evangelier, torde i litterär kvalitet överträffa många av bakgrundshistorierna till 1800-talets operalibretton.
Är det musikens karaktär som är avgörande? Kanske. Det är troligare att man nynnar på några av teaterkvällens melodier när man går hem från Kiss Me, Kate eller My Fair Lady än från Alban Bergs Wozzeck. (Gershwin beundrade f.ö. Alban Berg, besökte Berg i Wien, och hade ett partitur till Wozzeck i sin ägo.) Och Sing-along-Sound-of-Music har blivit en succé i flera länder, men någon Sing-along-Ring-des-Nibelungen torde man inte få se på bio. Men borde Carmen räknas som något annat än opera därför att Bizet råkade vara skicklig på att komponera tilltalande och lättillgängliga melodier? Porgy and Bess innehåller välskrivna melodier i populärmusikaliska idiom, men lyssnar man till hela verket sjunget av skolade operasångare, med stor orkester och kör, är inte musikens lättillgänglighet det första som slår en. Graden av musikaliskt raffinemang varierar kraftigt mellan olika musikaler, och Bernsteins och Sondheims (och Gershwins!) arrangemang och användning av musikaliska motiv kan väl mäta sig med de klassiska operornas.
Förvisso har Gershwin lyckats förena drag från jazz, blues, spirituals och annan amerikansk folklig musik med den västerländska orkestermusikens stil i Porgy and Bess, men verket som helhet ger inte intrycket av en populärmusikalisk föreställning utan har en konstmusikalisk, operamässigt komplex form. Inte minst är det den genomkomponerade formen och bruket av ledmotiv för personer, platser och företeelser (det finns minsann ett kokain-ledmotiv!), ofta skickligt kontrapunktiskt använda, som ger det intrycket.
Det är vanligt att man, som Enn, betecknar Porgy and Bess som musikal. Egentligen spelar det väl ingen roll vilken etikett man sätter på verket, men med musikalbeteckningen är det ändå lätt att man hänför det till den lättare genren. Gershwin var förstås främst populärmusikkompositör, men Porgy and Bess skiljer sig mycket från hans vanliga hitlåtar; jag känner inte till Gershwins övriga orkesterverk så väl att jag kan säga hur Porgy and Bess förhåller sig till dem.
Varför är vi benägna att betrakta Porgy and Bess som musikal, trots att formen är rätt utpräglat operamässig och skiljer sig från de flesta musikaler? Jag tror att det finns flera bakgrundsförklaringar till den saken.
<b<• Melodierna är mest kända som jazz/blues/rocknummer.
Många av sångerna/ariorna/motiven i Porgy and Bess har så stora melodiska kvaliteter att de har blivit delar av standardrepertoaren i jazz, blues och rock. (Man kan nämna ”Summertime”, ”It Ain’t Necessarily So”, ”I Loves You, Porgy”, ”My Man’s Gone Now”, ”I Got Plenty o’ Nuttin’”, ”A Woman Is a Sometime Thing”, ”Bess, You Is My Woman Now”, ”O Lawd, I’m on My Way”.) De har framförts och spelats in av många artister, med de idiom som gäller för de musikstilarna. (Enbart ”Summertime” lär finnas i mer än 17 500 inspelningar.) Och det är i de populärmusikaliska formerna som de flesta känner till sångerna. Utgår man från sångerna är det nära till hands att man uppfattar scenföreställningen som en rad sångnummer med tal emellan, fastän sångerna tvärtom i högsta grad är musikaliskt och tematiskt integrerade delar av en större helhet. De lysande enskilda sångerna skymmer så att säga verket.
• Operan har oftast uppförts i musikalform.
Redan efter urpremiären 1935 gjorde Gershwin omfattande strykningar i det långa (4 timmar inkl. pauser) verket. George Gershwin dog 1937. Till uppsättningen 1942 kortades föreställningen ned ytterligare, och det mesta av recitativen ersattes med talad dialog, så att man i princip fick talteater interfolierad med sångnummer — med andra ord något som närmast motsvarar vad man brukar kalla musikal. Och det är mest i olika kraftigt förkortade former Porgy and Bess har satts upp under åren. Det gäller även den väl ganska misslyckade (och numera indragna) filmen från 1959, som kanske är den version av Porgy and Bess som de flesta har haft möjlighet att bekanta sig med. (Man gör förstås strykningar i de flesta sceniska verk när man spelar dem, men i det här fallet tycker jag att strykningarna och bearbetningarna ger verket en avsevärt annorlunda karaktär.) Den fullständiga operan som scenproduktion har bara satts upp ett fåtal gånger, för första gången så sent som 1976. Och det har bara gjorts tre skivinspelningar av Gershwins fullständiga partitur.
• Kultur framförd av afroamerikaner anses alltid vara populärkultur.
Porgy and Bess utspelar sig i afroamerikansk miljö, och huvudrollerna har vanligen gestaltats av afroamerikaner (Ira Gershwin har t.o.m. stipulerat att så måste ske, när verket framförs på scen i USA). Jag är rädd att schablonuppfattningar om afroamerikansk kultur har påverkat uppfattningen om Porgy and Bess — det spelar ingen roll hur välutbildade och kvalificerade operasångarna är; kultur som framförs av afroamerikaner betraktas per definition som populärkultur. Därmed blir Porgy and Bess ett populärmusikaliskt verk, och då betecknar man det som musikal i stället för opera.
(Och då går jag inte in på den 70-åriga diskussionen om huruvida Porgy and Bess och dess förlagor är rasistiska och sprider en fördomsfull bild av afroamerikaner och deras livsstil.)
Sammanfattningsvis: Jag tycker inte att det har någon betydelse hur man väljer att formellt klassificera musikteaterstycken. Men Porgy and Bess har nog under sin 74-åriga existens av olika skäl lidit av att vara mer komplex och raffinerad än sitt rykte.
Comment by Magnus Andersson — 2009 12 10 13:21 #
Till Magnus Andersson: Magnus, du är fantastisk! Den här kommentaren slår nog allt som hittills har flutit in som kommentarer på min blogg, och då syftar jag inte på textlängden.
Inte heller har jag egentligen något att invända. Min egen genreplacering var mer spontan och instinktiv, hade mest med det musikaliska tilltalet att göra.
Tack förresten för CDna med ”Porgy and Bess” och Povel Ramel & Louise Hoffsten. Jag ska verkligen lyssna ordentlligt på dem när jag får mer tid och ro.
Comment by Enn Kokk — 2009 12 10 16:15 #
Tack för det vänliga omdömet! Jag sätter stort värde på den folkbildande ambition som jag uppfattar att bloggen har, och vill gärna bidra i den mån jag kan.
Comment by Magnus Andersson — 2009 12 23 0:53 #