Om det politiska livet i syrenblomningens tid

27 maj 2009 17:23 | Mat & dryck, Musik, Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 9 kommentarer

Just nu är försommaren som ljuvligast här ute i havsbandet. Syrenerna har lila blomklasar i håret. Förgätmigejerna är himmelskt ljusblå. Det doftar jord och liljekonvalj. Jag är Kung Liljekonvalj av Dungen, men jag förgiftar ingen, härskar bara över mina rabatter vars forna skönhet jag nu långsamt återerövrar. Senast har jag rensat hälften av övre delen av mitt stenparti, den övre del som inte innehåller knölklocka.

I går var jag tvungen att lämna det här paradiset, tog bussen in till Uppsala för att delta i ett sammanträde med kulturnämndens arkivutskott. Mot slutet av sammanträdet diskuterade vi, jag och två moderater, i ganska stor samstämmighet problemet med att offentligt finansierad verksamhet växelvis åker ut ur och in i den gemensamma sektorn. Ingen tycks riktigt ha förutsett konsekvenserna av det här, till exempel att avgångsbetyg inte obligatoriskt lagras i ett och samma arkiv – om de nu lagras alls. Jan Björklund, som annars vill framstå som så handlingskraftig, har hittills inte fått ändan ur vagnen i den här frågan.

Efter detta sammanträde skulle jag vidare till Stockholm men hann slinka in på Musikörat och hämta ut en beställd CD samt köpa en annan som jag gärna ville ha.

Den senare var Tore Bergers ”I huset långt på landet”. Den förra var en samlingsskiva, ”Classical Protest Songs from Smithsonian Folkways”, med artister som Big Bill Broonzy, Guy Carawan, Sis Cunningham. Barbara Dane, Champion Jack Dupree, Woody Guthrie, Janis Ian, Peter La Farge, Leadbelly, Phil Ochs, Peggy Seeger och Pete Seeger. Jag kommer att lyssna och sen skriva mer.

På Uppsala C träffade jag Birgitta – vi var båda bjudna till avskedsmottagning i musikens tecken på Norges ambassad: ambassadören, Odd Fosseidbråten, har gjort sitt i Stockholm och återvänder nu, på självaste svenska nationaldagen, till nytt värv hemmavid.

Inte bara Birgitta, när hon var minister och sen Riksdagens talman, har haft ett nära samarbete med norska politiker, både partivänner och andra. Jag var under många år de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare och lärde under alla mina besök i Norge, vid nordiska socialdemokratiska partiledar- och partisekreterarmöten samt under Nordiska rådets sessioner känna främst naturligtvis Arbeiderpartiets toppskikt men också många andra norska politiker av olika kulörer.

Det här har gjort att Birgitta och jag med jämna mellanrum har fått personliga inbjudningar till middagar och andra arrangemang på norska ambassaden samt till konserter arrangerade av ambassaden.

Det här har i sin tur lett till att vi båda har lärt känna Odd Fosseidbråten, dessutom blivit övertygade om att vårt grannland knappast kunde ha fått en bättre ambassadör i Stockholm. I avskedspresent gav vi honom en bok, i vilken vi båda har lagt ner en del av vår politiska själ, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”.

Vi tog buss från Sergels torg till norska ambassaden, och vid hållplatsen därefter fick vi sällskap av Anna-Greta Leijon samt Mats och Elisabeth Hellström, ungdomsvänner till oss från vår gemensamma tid i Socialdemokratiska studentförbundet. De skulle förstås till samma ställe.

Bland dem som samlades på norska ambassaden fanns många kända människor ur svensk politiskt liv och kulturliv, och då tänker jag inte bara på sådana som i likhet med Grynet Molvig hade alldeles speciella skäl att närvara. Jag väljer här att bara nämna några som vi personligen känner: Lisbet Palme, Owe Thörnqvist och Berit Gullberg – det senare paret brukar vi möta på hedersupplänningsmiddagarna på Uppsala slott, detta för att både Owe och Birgitta är så kallade hedersupplänningar – och så Nordiska museets styresman Christina Mattsson med make, konstnären Michael Söderlundh; Birgitta har varit ordförande i Nordiska museets nämnd (styrelse).

Den musikaliska delen av kvällen hade Camilla Lundberg som konferencier, men det var inte hennes make, Janos Solyom, som spelade; han satt bland oss i publiken.

Konserten fick, eftersom en medverkande hade blivit sjuk, inte den start som var planerad men blev ändå en njutning för örat. En som gjorde stort intryck på oss var blott 16-åriga pianisten Maria Verbaite, som med teknisk bravur och stor inlevelse spelade första satsen i Frantz Liszts ”Ungersk rapsodi, opus 65 i g-moll”.

Sen övertogs pianot av Staffan Scheja, och tillsammans med honom men också solo spelade den norske violinvirtuosen Arve Tellefsen. Vi fick höra Wilhelm Stenhammar men framför allt verk av norska kompositörer: Johan Svendsen, Arne Nordheim, Ole Bull och, förstås, Edvard Grieg.

Efter konserten, när det var dags för lite bubbel, frågade jag Camilla Lundberg om det kunde vara så som jag anade av namnet, att unga Maria Verbaite var litauiska, vilket hon bekräftade. Camilla tog oss då med till Maria och presenterade oss, och vi berömde henne för hennes fina spel, berättade också att vi hade förstått att hon var litauiska. När hennes mor sen kom och anslöt berättade vi vidare att vi båda hade varit i Litauen under frigörelsekampen och att vi kände en mängd litauiska politiker.

Det ena gav det andra och när vi hade sagt att vi snart måste bryta upp för att hinna med uppsalatåget, fick vi genast ett erbjudande om att få bilskjuts till Uppsala, där det visade sig att också våra nyfunna vänner bodde. Så vi hann både äta av det delikata smörgåsbordet och prata med många innan vi måste ge oss av.

Pappan i familjen var till och med beredd att skjutsa oss ända till Öregrund, om vi skulle missa sista bussen. Men det gick bra; vi hann. Så strax före 01.00 på natten var vi i säng i sommarhuset i Öregrund.

Det gjorde att vi sov lite längre än vanligt i morse, och jag gav upp planerna på att också i dag ta mig till Stockholm, den här gången för ett möte i Onsdagsklubben, förlagt till Stockholms stadsteater och med Benny Fredriksson som gästtalare. Jag hade, som både flitig teaterbesökare och kulturpolitiker, gärna velat vara med där. Men man kan ju inte alltid få allt, när man väljer att bo i Öregrund. Fast tidigt i morgon bitti bär det av igen, nu till ett sammanträde med kulturnämnden i Uppsala.

Efter lunch i dag gick vi tillsammans till Biblioteket här i Öregrund, där man kan förhandsrösta i EU-valet. Jag tillstår att mina känslor för EU, som det har utvecklats, har förblivit svala, men jag skulle inte drömma om att avstå från att rösta. Också den ideologiska hemvisten sitter i, så det gällde att noga välja vem man skulle ge sin röst, givetvis då inte till någon som inte inser faran med att EU utvecklas ytterligare i federalistisk riktning.

Den här gången fanns det två, till och med hyggligt placerade EU-kristiska kandidater att välja emellan på den socialdemokratiska valsedeln. Dels Marita Ulvskog, som står på första plats, dels Anna Hedh, som jag och mina likasinnade från en placering längst ner på valsedeln i förra valet röstade rakt in i EU-parlamentet.

Då Marita, som jag också gillar, eftersom hon står på första plats med stor sannolikhet ändå kommer in i EU-parlamentet, gav jag också den här gången min röst åt Anna Hedh. Två EU-skeptiker i den svenska socialdemokratiska gruppen är bättre än en.

På hemvägen från röstningen var jag inne i blomsterhandeln och köpte en stor, fin Fjärilslavendel att sätta i mitt restaurerade stenparti. Den blommar i blålila, i ton med syrenerna.

I detta finns ingen politisk färgsymbolik. Den är vacker helt enkelt, som Werner Aspenström skulle ha sagt.