En suveränt bra blues-CD med Ramblin’ Jack Elliott

27 april 2009 17:13 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Elliott Charles Adnopoz, född 1931, är mer känd under sitt artistnamn, Ramblin’ Jack Elliott – epitetet ”Ramblin'” lär han förresten ha fått av Odettas mamma. Som folksångare är han bland annat känd för att ha gjort sig till vapendragare för och uttolkare av den alltför tidigt bortgångne Woody Guthrie och hans sånger, också – vilket hänger samman med det föregående – för att ha spelat en mycket viktig roll för den unge Bob Dylan.

Det märkliga är att han nu, vid snart 78 års ålder, har åstadkommit en av sina allra bästa skivor, ”A Stranger Here” (ANTI- 7005-2, 2009). På den har han dessutom spelat in tio sånger, som inte kan sägas höra hemma inom de genrer han vanligtvis har rört sig i – här sjunger och spelar han blues, i huvudsak countryblues-låtar från den amerikanska depressionseran.

Det senare betyder inte att de här sångerna har samma slags bakgrund som, säg, Woody Guthries ”Dust bowl ballads”. Men mänskligt elände finns det också i de här texterna, till exempel i den allra första låten:

Rising High Water Blues

Text och musik: Blind Lemon Jefferson

Backwater rising, Southern peoples can’t make no time
I said, backwater rising, Southern peoples can’t make no time
And I can’t get no hearing from that Memphis girl of mine

Water in Arkansas, people screaming in Tennessee
Oh, people screaming in Tennessee
If I don’t leave Memphis, backwater spill all over poor me

People, since its raining, it has been for nights and days
People, since its raining, has been for nights and days
Thousands people stands on the hill, looking down were they used to stay

Children stand there screaming: mama, we ain’t got no home
Oh, mama we ain’t got no home
Papa says to the children, ”Backwater left us all alone”

Backwater rising, come in my windows and door
The backwater rising, come in my windows and door
I leave with a prayer in my heart, backwater won’t rise no more

Och så fort man har börjat lyssna på den här låten är man fast: Här spelas tung, gungig blues, vars rytm framhävs av piano, bas och trummor.

Just musiken hör till det som gör den här CDn så hörvärd. Producenten, Joe Henry, har satt samman ett band som, förutom Ramblin’ Jack Elliott, sång och akustisk gitarr, består av David Piltch, ståbas, Jay Bellerose, trummor och percussion, Keefus Ciancia, piano och keyboards, och så ytterligare några som förtjänar ett särskilt omnämnande: mulitiinstrumentalisten Greg Leisz, akustisk gitarr, mandolin, mandola, dobro och Weissenborn, David Hidalgo, akustisk gitarr och dragspel, samt Van Dyke Parks, piano och vibrafon. Det här gänget åstadkommer i låt efter låt överraskande men sköna klanger av ett slag som man inte väntar sig på en skiva med traditionellt bluesmaterial. Lyssna till exempel på David Hidalgos dragspel i Leroy Carrs ”How Long Blues”, det kanske allra bästa spåret på CDn, eller på Van Dyke Parks’ skitsnygga spel i den avslutande ”Please Remember Me” av Walter Davis.

Några andra mycket hörvärda spår är Reverend Gary Davis’ ”Death Don’t Have No Mercy” och Tampa Reds ”New Stranger Blues”. Men också Lonnie Johnsons ”Rambler’s Blues” med sin inledande tunga basgång och ”Richland Women Blues” av Mississippi John Hurt har blivit bra på den här skivan.

Egentligen innehåller den ingenting som jag skulle ha velat vara utan.

Den text jag inledningsvis citerade är inte representativ i den meningen att allt material på CDn skulle ha ett socialt eller rent av politiskt perspektiv. Självfallet finns här material, som textmässigt hör hemma i bluestraditionalismen. Men jag vill ge ytterligare ett exempel på att också bluestexter kan ha ett socialt perspektiv:

New Stranger Blues

Text och musik: Tampa Red

I’m a stranger here, just blowed in your town,
I’m a stranger here, just blowed in your town,
Just because I’m a stranger everybody wants to dog me around,
Lord, I wonder do my good gal know I’m here?
Lord, wonder do my good gal know I’m here,
Well, if she do she sure don’t seem to care.
I wonder how can some people dog a poor stranger so,
I wonder how can some people dog a poor stranger so,
They should remember they gonna reap what they sow.
I would stay up North but there’s nothing here that I can do,
I would stay up North but there’s nothing here that I can do,
But hang around this corner and sing the poor stranger blues.
Mama, I am going back south if I wear ninety nine pair of shoes,
Mama, I am going back south if I wear ninety nine pair of shoes,
Then I know I’ll be welcome and I won’t have the stranger’s blues.