Utflykt till den andra verkligheten

22 april 2009 22:47 | Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Från påsk och in i oktober bor vi permanent i vårt sommarhus. Men utflykterna till den andra verkligheten, den med alla sammanträdena, blir ändå många. I början av veckan var Birgitta i Lund och i Uppsala, medan jag vistades ensam i Öregrund. I förmiddags tog Birgitta bussen till Öregrund, men då hade jag redan åkt in till Uppsala, och så småningom fortsatte jag till Stockholm.

Nackdelen med att behöva åka in till stan för ett sammanträde, som börjar klockan 09.00, är att jag då måste åka med en buss som går strax före 07.00 och alltså stiga upp 05.30 för att hinna raka mig, duscha, äta frukost och åtminstone hinna ögna morgontidningarna.

Det som kallade mig till Uppsala denna tidiga timme var ett sammanträde med kulturnämndens bidragsutskott: vi diskuterar där de ansökningar om bidrag kulturnämnden har fått in från aktörer i det fria kulturlivet. Sammanlagt hade det kommit in 41 nya ansökningar, som rör aktiviteter hösten 2009, och vi kunde snabbt konstatera, att det fanns mycket lite pengar kvar efter den fördelning vi tidigare har gjort för aktiviteter under våren, delvis också under hösten. Få av de sökande kan alltså få bidrag, och de bidrag vi kan ge är dessutom mycket mindre än de som de sökande begär.

Självklart kommer vi aldrig någonsin att kunna ge alla allt det de vill ha – och jag tänker nu inte bara på kvalitetsaspekterna – men en av mina slutsatser av arbetet i det här beredningsutskottet är, att anslagen till det fria kulturlivet måste höjas rejält.

Jag skulle därefter vidare till Stockholm och passade därför på att äta lunch i Uppsala, innan tåget gick. Det fick bli på Hijazz, dels för att restaurangen ligger i centralstationsbyggnaden, dels för att jag hade läst i UNT, att den här restaurangen med sin meny från östra medelhavsregionen efter Kungsgrillens sorgliga stängning nu har börjat erbjuda sina lunchgäster svensk husmanskost. Så min lunch blev isterband, stuvad potatis och rödbetor. Min slutsats med adress till SD blir: invandrarna hotar inte det svenska matkulturarvet.

Det som förde mig till Stockholm var ett möte med (S)-veteranföreningen Onsdagsklubben, som numera håller sina möten i bottenvåningen på Sveavägen 68, min gamla arbetsplats. Som vanligt träffade jag en mängd personer som jag känner, gamla arbetskamrater, journalistkolleger, pensionerade politiker, personliga vänner. Före sammanträdet fikade jag tillsammans med Anna-Greta Leijon, nyligen invald i Onsdagsklubbens styrelse, blev bland annat påmind om att hon efter midsommar fyller 70. Hela mitt gamla ungdomsgäng är där nu. Birgitta och jag har redan för länge sen passerat 70-årsgränsen. Björn Kumm fyllde 70 förra året. Hans O Sjöström är alldeles strax där han också. Det intressanta med den här åldersförändringen är att åtminstone ganska många av oss efter alla dessa år har bibehållit vår ungdoms röda radikalism.

Jag är ju så gammal att jag under mina 34 år på partiexpeditionen (S) har lärt känna och arbetat under ett halvt dussin partisekreterare: Sten Andersson, Bo Toresson, Leif Linde, Mona Sahlin, Ingela Thalén och Lars Stjernkvist. Dessutom lärde jag personligen känna Marita Ulvskog långt innan hon blev partisekreterare.

Men nu har socialdemokratin till slut fått en partisekreterare, Ibrahim Baylan, som jag inte känner närmare. Det var ett av skälen till att jag hade tagit mig till Onsdagsklubbens möte; han var nämligen dagens inbjudna talare.

Hans lågmälda och personligt hållna inledning (om sin turkiska bakgrund, skälen till att familjen gav sig i väg till Sverige och så rosorna till den svenska offentliga och fria sjukvård som gav en fattig invandrarpojke med hjärtfel ett nytt liv) var mycket sympatisk. Om han också besitter den analysförmåga och den organisationsförmåga som fordras av andremannen i det socialdemokratiska partiet återstår att se. Det senare ska inte ses som misstro från min sida, bara som att jag här, i detta sammanhang, inte fick ut tillräckligt mycket av vad Ibrahim Baylan förmår i dessa frågor – (S)-veteranerna i Onsdagsklubben är nämligen själva mer av agitatorer och partiapotekare än av frågeställare. Därmed inte sagt att deras råd var dåliga.

5 kommentarer

  1. ”Björn Kumm fyllde 70 förra året. Hans O Sjöström är alldelse strax där han också. Det intressanta med den här åldersförändringen är att åtminstone ganska många av oss efter alla dessa år har bibehållit vår ungdoms röda radikalism.”

    –Den röda radikalismen tvättas inte så lätt bort. Men hur är det med vedebörande kamraters ”nykterism” då? Många av dem fanns väl samlade på det helnyktra studenthemmet Arken i Uppsala och/eller var aktiva i SSUH. Här har väl avfallet från de gamla idealen varit stort? Jag intresserar mig för frågan, då jag mycket umgås med nykterister. Men deras ”avhållsamhet” är inte byggd på rationella argument utan på kulturella, religiösa (Islam). Det tycks mig fungera som ett starkare skydd mot avhopp och verkar heller inte ta intryck från omgivningen.

    Comment by Anders Thunberg — 2009 04 25 18:59 #

  2. Till Anders Thunberg: Många av dem avföll redan i relativt unga år från nykterismen. Men den politiska radikalismen har de stått fast vid.

    Comment by Enn Kokk — 2009 04 25 19:54 #

  3. Till Enn Kokk: Jag var inte riktigt uppdaterad vad gäller syndaregistret. Men nu vet jag: Avfallet skedde tidigt.

    Comment by Anders Thunberg — 2009 04 25 22:33 #

  4. Det är alldeles riktigt: syndafallet skedde tidigt, i mitt fall i USA. Kanske upphörde då det starka, lutherskt betonade trycket hemifrån och från kamraterna i SSUH. Dock tillämpar jag periodisk avhållsamhet och gjorde det särskilt under ett och ett halvt år på 70-talet när jag drabbats av hepatit och hade gult skimrande ögon. Mer intressant är väl den politiska radikalism som vi inte tycks vilja avhålla oss från, oavsett om den bedrivits inom eller utanför partiet. Där har jag inte märkt några dramatiska avhopp, och själv har jag inte fått det minsta lilla erbjudande om att byta sida.

    Comment by Björn Kumm — 2009 04 26 10:17 #

  5. Jo,
    jag har hoppat av det mesta,Missionsförbundet, Svenska Kyrkan, SSUH och Arken, akademiska studier. Aftonbladet, mitt första äktenskap, SAP, SKP, TV, you name it.Det mesta av detta skedde i relativt unga år. Numera sitter jag som sympatisör till jordens fördömda (trälar uti alla stater som det heter i den svenska översättningen) samtidigt som jag tillhör den mest gynnade generationen i världshistorien. Det finns en klyvning i detta, men hur skulle man anständigtvis kunna förhålla sig annorlunda? Hur det hänger ihop med helnykterheten med helnykterhet att göra beriper jag inte. Är det svårare att vara antiimperialist om man dricker vin än om man dricker vatten?
    Hans O, snart 70.

    Comment by Hans O — 2009 04 26 22:42 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^