Slottet passar inte som konsthall – bygg ett Konstens hus!

16 april 2009 19:02 | Konst & museum, Politik | 6 kommentarer

Lars Lambert och P O Sporrong argumenterar i Upsala Nya Tidning den 15 april 2009 för att Uppsala äntligen måste få ett nytt konstmuseum. Inte i någon ny variant på Uppsala slott – deras artikel heter ”Slottet passar inte som konsthall” – och inte i ett nytt provisorium, placerat i någon tillgänglig lokal, utan ett nybyggt, ändamålsenligt, arkitektoniskt vackert och centralt beläget Konstens hus. Förebilden är förstås vårt vackra och akustiskt mycket väl fungerande Musikens hus, Uppsalas eget konserthus.

Skribenterna övertolkar en smula kulturnämndens beslut att utreda alla de tre alternativ som nämns ovan. Att göra så hör till kommunal kutym – även jag som utan förbehåll är för nybyggnadslinjen ställde mig bakom det beslutet i kulturnämnden. Men jag måste ge dem rätt i att det för närvarande inte finns någon hållbar majoritet för att genast sätta ner foten och förorda nybyggnadslinjen.

I mitt eget parti, Socialdemokraterna, finns förvisso kulturpolitiskt engagerade människor som förordar nybyggnad. Andra är försiktiga, förmodligen brända av Musikens hus-bygget, som med all sannolikhet bidrog till att i förra valet välta den (S)-ledda majoriteten, där för övrigt Vänsterpartiet var för Musikens hus, medan Miljöpartiet var emot. Majoriteten för Musikens hus bildades den gången med hjälp av Folkpartiet – övriga borgerliga partier var emot Musikens hus.

I fallet Konstens hus är det svårare att få till en blocköverskridande majoritet, som vågar föra projektet i hamn. Ordförande i kulturnämnden är folkpartisten och före detta kulturministern Jan-Erik Wikström, som förvisso i många frågor är beredd att samarbeta med oss i vänsterblocket om en progressiv kulturpolitik. Men i den här frågan är han den före detta landshövdingen på Uppsala slott, han som i många sammanhang har argumenterat för att konstmuseet bör ligga i just slottet.

Och det är just placeringen uppe i Vasaborgen, belägen högst uppe på en med uppsaliensiska och mänskliga mått svårforcerad höjd och avskild från stans pulserande centrum, som är problemet, skälet till att konstmuseet i landets fjärde stad har en besöksfrekvens markant under museernas i klart mindre städer. Museichefen Elisabeth Fagerstedt, vars fögderi somliga skyller på, kan säkert ha sina sidor, men det är rena verklighetsflykten att inte inse, att museets placering uppe i slottet är det ojämförligt största problemet.

Somliga uppsalapolitiker förordar likafullt – på grund av rädsla för att debatten om Musikens hus kan upprepas, på grund av kommunalekonomiska skäl, på grund av bristande insikt eller vad det nu kan vara – alternativet att stanna kvar på slottet, dock med ombyggnad och utvidgning av lokalerna. De bortser då från dels avstånds- och höjdaspekten, det vill säga att slottet aldrig kommer att kunna fungera som mötesplats i det stadsrum där människorna rör sig, dels att lokalerna i en kulturmärkt byggnad, där man inte får riva väggar och ta upp nya fönster, aldrig, säger aldrig, kan fungera på det lockande sätt lokaler i ett modernt och ändamålsenligt museum skulle fungera.

Från dem som förordar det uppsnofsade slottsalternativet har jag också hört idéer som är rent nonsens: det gamla arkitektförslaget att ha entré och vissa utrymmen längst nere i Slottsbacken och sen därifrån leda en rulltrappa upp till lokalerna uppe i slottet, tanken att förse slottet med en ny, inglasad tillbyggnad och annat liknande. Åtminstone vi som i kulturnämnden ständigt fattar beslut i kulturminnesfrågor borde ju veta att den sortens ingrepp i en kulturminnesskyddad miljö, som dessutom inte ens ägs av staden, på sin höjd är önskedrömmar, om än farliga sådana.

För att vinna tid, i avvaktan på att man har hittat en lämplig och tillräckligt stor tomt nere i centrum, anordnat arkitekttävling efter premisser som har fastställts i en seriös utredning samt säkrat både politisk majoritet och finansiering, är det förvisso bättre att museet tills vidare finns kvar i slottet än att det hamnar i ett nytt provisorium.

Men målet måste vara att Uppsala får också det Konstens hus, som Socialdemokraterna var modiga nog att plädera för redan i början av 1970-talet. Ett hus som i skönhet kan tävla både med vårt eget Musikens hus och med det nya konstmuseet i till exempel det betydligt mindre Kalmar.

Märk att det inte är någon ko på isen – gör inget konkret förrän vi är ur den ekonomiska krisen! Låt oss ta god tid på oss för att lägga fast, vad ett nytt konstmuseum måste kunna inrymma och vilka krav detta ställer på lokalerna. Redan nu vet vi att det nya konstmuseet mer ändamålsenligt och kontinuerligt måste kunna exponera sådant som finns i dess ägo, till exempel upplandssamlingen, konst av enskilda uppländska konstnärer som Bruno Liljefors, Upsala Ekeby-samlingen och affischsamlingen, dessutom också Uppsala universitets stora konstsamling. Till det kommer behovet av lokaler för inlånade temautställningar med både äldre och nyare konst.

Utsikten att få nya utrymmen även för fler permanenta exponeringar borde förstås också få till följd att man inventerade vilka övriga betydande konstnärer med anknytning till Uppsala man borde skaffa fler verk av och ställa ut. Olle Hellström är ett givet namn. Det faktum att Bror Hjorth har ett eget museum borde ju heller inte hindra, att han fick ett eget rum även på Uppsala konstmuseum.

Och naturligtvis måste man inte begränsa sig till Uppsala och Uppland. Av Anders Wall har jag hört att han äger en stor Carl Kylberg-samling, som han eventuellt vore beredd att ställa ut i ett nytt konstmuseum. Jag har inte sett hans samling och kan alltså inte bedöma värdet av den, känner inte heller till villkoren för en överlåtelse, men ett alert museum i en så stor stad som Uppsala bör naturligtvis undersöka alla möjligheter att vidga sina samlingar. Ytterligare en idé: Uppsala och Uppland är som bekant ett mycket författartätt område, så det vore verkligen på sin plats att börja bygga upp en stor porträttsamling av författare som har bott och verkat i vår stad och vårt län, kanske också kompletterad med konst som har varit i deras ägo, ofta gåvor från konstnärsvänner. Porträttsamlingen bör sedan kompletteras med textskyltar på hus, där författarna i fråga har bott, samt en författarrundvandringsguide i tryck och på nätet.

Det finns också möjligheter att ge sig in på helt nya områden, till exempel komplettera affischsamlingen med en samling av politiska cartoons. Varför inte skapa en seriesamling, som säkert skulle kunna dra en stor, yngre publik till museet?

Vidare: ett nytt konstmuseum skulle kunna härbärgera och visa de dockor den nu döde dockteaterkonstnären Vojo Stankovski vid Totemteatern 1990 donerade till Uppsala stad (och som stadens kulturförvaltning i obegripligt oförstånd har varit nära att ge bort).

Både serierna och dockorna leder vidare till att man, om man tänker nytt och djärvt, borde tänka genreöverskridande. Kulturnämnden utreder till exempel just nu, hur staden skulle kunna hedra minnet av Ingmar Bergman, och tanken att kärnan i detta skulle kunna vara ett bergmanrum i konstmuseet känns inte främmande för mig i alla fall.

Till det kommer utrymmen som är självklara i alla moderna museer med många besökare; jag citerar på den punkten Lars Lambert och P O Sporrong: ”konstbibliotek, arkiv, lokaler för skapande verksamhet, restaurang/cafeteria och en välsorterad museishop”. Till det vill jag själv lägga till rum för film, föredrag, debatter och konstcirklar.

Lars Lamberts och P O Sporrongs debattartikel i UNT hittar du här.