Marianne Selberg går i pension

Snart är det inte många kvar på 68an, Socialdemokratiska partistyrelsen, av mina gamla arbetskamrater där. I fredags var jag på avskedsmottagning för Marianne Selberg, som visserligen under senare år har varit placerad på LO men som även där har arbetat med för partiet (S) och fackföreningsrörelsen gemensamma förhandlingsfrågor.

Marianne började på partistyrelsen samma år som jag, 1968, och vi var till och med under en period placerade på samma våning, på sjuan. Hon var då sekreterare åt Rolf Theorin, alltså kontorist, men avancerade så småningom till personalsekreterare, vilket senare är en funktionärstjänst.

Hon är en långvägare, jobbade före anställningen på partistyrelsen på Stockholms arbetarekommun, ett av många exempel på rörelsemänniskor som har kommit långt utan att någonsin ha fått någon högre utbildning. Jag har inga data, men jag tror att jag vågar hävda, att på dagens partiexpedition praktiskt taget alla har minst studentexamen, ofta också någon form av (ibland avbruten) akademisk utbildning.

Jag fick brev om Mariannes avskedsmottagning och reste gärna hela vägen från Öregrund för att vara med om den, hade också en presentbok med mig. Och det var roligt att se att jag verkligen inte var ensam: kön med uppvaktande från olika mellanstationer i Mariannes arbete i rörelsens tjänst var enorm. Jag hann både i kön och senare prata med mängder av arbetskamrater till både mig och Marianne plus andra som jag känner från andra grenar av rörelsen, ingen nämnd och ingen glömd.

Jo, jag ska nämna en, Åsa Larsson, som nu har en tjänst under partisekreteraren lik den jag en gång hade – men vi är fler som delar på uppgifterna nu, berättade Åsa. Och så sa hon att mina gamla språkregler för partiexpeditionen fortfarande aktivt används, om än på ett par punkter något förändrade.

Med Marianne själv hann jag inte prata så mycket, detta eftersom jag hade en lång kö bakom mig också. Men vi ventilerade i alla fall några minnen om just tiden tillsammans där uppe på sjuan.

Till Mariannes karaktärsdrag hör att hon är så ordentlig – det är väl den egenskapen som har fört henne så långt. Ni vet den där som noggrant räknar in alla deltagarna på bussen, när den ska avgå. (Marianne gjorde det vid en ombudsmannaresa till Aten.)

Någon gång har jag tyckt att det där har gått för långt. Jag minns ett tillfälle, jag tror det var inför ett stort och jämnt partijubileum, som personalen på 68an var samlad för genomgång ute på förbundsskolan Bommersvik. Marianne hade räknat ut allt som skulle göras, bevakas och förflyttas hit eller dit – till slut räknade hon också upp vilka av oss som skulle bära ut ett antal stolar.

Uppstod så frågan om ytterligare någon uppgift behövde preciseras. Varvid jag räckte upp handen och hojtade:

– Jag kan åta mig att bära ut Marianne Selberg!

Annars verkligen inget ont mellan oss. Ha det bra efter pensioneringen, Marianne!