Proggposters, Jan Hammarlund och Tjia Torpe
29 april 2009 17:33 | Konst & museum, Musik, Politik, Ur dagboken | 8 kommentarerVi hade fått inbjudan till Nordiska museets vernissage för utställningen av proggposters. Birgitta har varit ordförande för Nordiska museets nämnd (styrelse), och museets styresman, Christina Mattsson, vet att jag under de röda sextio- och sjuttiotalen gav ut sångböcker och recenserade proggbolagens skivutgivning.
Jo, det är sant. I Aktuellt i politiken (s) skrev jag, ofta uppskattande, ibland kritiskt, om proggmusik, och jag har fortfarande en mycket stor samling plattor från proggbolagen.
På ett av de senare, MNW i Vaxholm, jobbade Tjia Torpe. Jag kände henne inte då men blev senare, när hon var kulturborgarråd (S) i Stockholm, bekant med henne, har också pratat med henne om MNW och proggeran. Nu hade hon fått äran att hålla invigningstalet vid öppnandet av proggaffischutställningen, och hon berättade, mot slutet med tårar i ögonen, om den där tiden när alla dessa unga – musiker, sångare, festivaldeltagare, skivköpare – trodde på musikens makt.
Utöver Tjia medverkade Jan Hammarlund med ett par sånger. Han är en av dem från den där tiden som har stått fast vid sina gamla radikala ideal. Han hör till de proggartister jag skrev om i Aktuellt i politiken (s) – mina recensioner finns ovan under Kulturspegeln, Musik, Hammarlund, Jan. Jag kände honom inte personligen på den där tiden, men senare har vi blivit vänner; han sjöng, som kompis, inte betald artist, vid min och Birgittas gemensamma 70-årsfest.
När vi anlände till Nordiska museet, var Jan en av de första vi stötte på. Vi hälsade hjärtligt, och Birgitta fick en stor kram.
Också Tjia kom och pratade med oss, påminde mig bland annat om ett samtal vi under en gemensam väns födelsedagsfest hade om MNW-tiden.
Över huvud taget blev den här vernissagen ett kärt återseende med sextio- och sjuttiotalsvänstern. Vid ett tillfälle hörde jag någon bakom mig tala om Göran Therborn och tidskriften Zenit, och när jag vände mig om, såg jag, att det var Lars Anell. Lars var väl sosse redan då, men många andra hörde till konkurrerande vänsterrörelser. Flertalet har vid det här laget – som Göran Rosenberg, som kom fram och hälsade på mig och Birgitta – lämnat KFML/SKP och de andra kommunistiska bokstavspartierna. Är de i dag något annat än socialdemokrater, några dess värre även borgerliga, är de, som Jan Hammarlund, vänsterpartister.
När det gäller proggmusikerna, gårdagens huvudpersoner, hade jag ett problem som jag säkert inte var ensam om: både jag och de har blivit så gamla, att jag inte längre känner igen dem. ”Alla är här”, försäkrade Christina Mattsson, när jag frågade, och så bekräftade hon att det var Tore Berger från Blå tåget, som jag hade sett gå förbi mig.
Mot slutet kom en liten gråhårig farbror fram till mig och Birgitta, men honom kände jag faktiskt igen. Det var Finn Zetterholm, som jag en gång i världen hade ett omfattande samarbete med om hans LP med Joe Hill på svenska: han fick, innan boken var publicerad, tillgång till texterna i min ”Joe Hills sånger”, som utkom 1969, och jag skrev sen en text om Joe Hill plus sångintroduktioner till hans LP. Vi har också träffats i andra sammanhang, till exempel när han var i Öregrund och deltog i inspelningen av Lars Molins ”Baddjävlar”. Vi hann både prata om Joe Hill-LPn och om var min och Birgittas jättesamling med politisk musik (skivor och sångböcker) borde hamna, när vi går ur tiden.
Affischutställningen då?
Gå och se den – den pågår till 4 oktober.
Den är en charmerande blandning av amatörism och professionalism, så karaktäristisk för den här röda eran. Både till form och till innehåll, även politiskt innehåll.
I det senare avseendet speglar den tidens käpphästar, allt från kineskommunisternas ”Låt hundra blommor blomma” och ”För en folkets kultur” till KFML(r)s mer brutala kampbudskap. Solidariteten med Vietnams folk finns givetvis med också på de här i huvudsak musikrörelseanknutna affischerna.
Detta slags broar mellan musik och politik var så typiska för tiden. Jag hittade affischer för ”Rock Against Racism” (Lasse Tennander, Peps Blodsband med flera), för ”Mullvadsoperan” (det handlade om en husockupation), för ”Rock mot atomkraft”. för Fria Proteaterns ”Typerna och draken” (om Dagens Nyheter) samt förstås för tidens vänsterbetonade kvinnorörelse.
Mycket är givetvis främst reklam för musikarrangemang, till exempel Gärdesfesten 1971 och konserter med enskilda artister och band. Men man ska alltså ha klart för sig, att en mycket stor del av tidens aktivister ansåg, att musik och politik hörde ihop.
Formmässigt spänner de här affischerna över ett stort fält, från KFML(r)s som sagt ganska fyrkantiga affischer till sådana som, likt Hansson & Karlsson-affischen från 1967, är psykedeliska. Allt är verkligen inte stor konst, men bland formgivarna hittar man namn som Channa Bankier, Carl Johan de Geer, Helena Henschen, Kjartan Slettemark, Christer Temptander och Anna-Clara Tidholm.
Jag hittade till exempel Carl Johan de Geers berömda vapenvägraraffisch med texten
Vägra värnplikt
– mörda
– mördas.
Den som har samlat de flesta av de här afficherna är Håkan Agnsäter, på den tiden det begav sig i bandet Solen skiner. Han intervjuades vid öppnandet av Christina Mattsson. Er som inte har möjlighet att ta er till utställningen på Nordiska museet vill jag tipsa om att han har lagt ut sin samling på www.proggposters.se.
8 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Det trista Enn & Birgitta var att dåtidens socialdemokrater tyvärr inte förstod att ”alternativ-rörelsen” på 60-70-talet egentligen anknöt till den tidigare arbetarörelsens bästa och mest värdefulla traditioner: självorganiseringen, skapandet av en egen kultur, solidariteten i en vidare bemärkelse (inte enbart i den egna nationen)… allt fanns där. Vår moderna historia kunde ha sett annorlunda ut om man inom (s) hade förstått vilken kraft som man stötte ifrån sig…Det går naturligtvis att argumentera och komma med användningen att det var mycket av konstigheter, omöjliga hugskott och ”orealistiska” idéer som fördes fram… men var det inte också fallet, när den tidiga arbetarrörelsens formerade sig gemtemot sina dåtida motståndare…?
Nu står vi i ett läge där (s) tyvärr verka sakna just det som skulle kunna verka mobliserande, framåtblickande lösningar, framtidsvisioner..
Comment by Anders Thunberg — 2009 04 29 21:28 #
Till Anders Thunberg: Få inom socialdemokratin har, mer än jag, sysslat med sextio- och sjuttiotalsvänsterns olika sidor. När det gäller just proggvänstern, ämnet för utställningen på Nordiska museet, skrev jag spaltmeter efter spaltmeter om plattor och annat relevant och på ett sådant sätt att jag vann respekt bland dess företrädare, detta trots att det ibland fanns politiska motsättningar med i bilden. Jag har också, så här efteråt, fått uppskattande kommentarer från folk som på den tiden ingick i musikrörelsen.
Comment by Enn Kokk — 2009 04 29 22:34 #
Till Enn Kokk: ”politiska motsättningar” ja. Det var inte dina skriverier i Aktuellt i Politiken jag syftade på… tvärtom: snarare dess
unika hållning. Jag har en tid djupdykt i 20- och 30-talets ”politiska motsättningar” på vänstersidan. Har då inte kunnat undgå att göra iakttagelsen att dåtidens ”politiska motsättningar” spelade en oerhörd positiv roll för socialdemokratisk reformpolitik, eftersom dessa inte verkade exkluderande. Inom Clarté t ex fanns det en erhörd vildvuxen flora av nya idéer och systemöverskridande tankar, och som i många fall fördes fram av ”partiillojala” , men som kom att
att förvandlas till officiell (s)- politik, eftersom det
just var ”alternativ” till den beprövade politikens misslyckande. Man kände helt enkelt ett behov av att finna nya lösningar.
Ett exempel fram 6o-talet kan föras fram som kontrast: XX lämnade (s)- partiet, eftersom hon ständigt fick höra att det inte passade sig att vara socialdemokrat och samtidigt tillhöra den allmänt feministiska organisationen Grupp 8. Det kan låta som en fabel i dag -men det är tyvärr en sann historia och är någon intresserad av XX:s konkreta erfarenheter kan jag nog ordna en personlig kontakt, t ex bjuda in till en gemensam middag. Det är genom att se tillbaka vi kan lära oss hur vi ska vidare och inte återupprepa gamla misstag.
Comment by Anders Thunberg — 2009 04 29 23:48 #
Till Anders Thunberg: Också socialdemokratin radikaliserades kraftigt under den här tiden – jag var själv med om att programfästa den här kursändringen: var med i sekretariatet för Alva Myrdals jämlikhetsgrupp (du intervjuade mig om resultatet) och var huvudsekreterare i programkommissionen, när 1975 års partiprogram, Olof Palmes program, kom till.
Det fanns säkert en socialdemokratisk beröringsskräck i fall som Grupp 8; å andra sidan bildades det ju också bokstavsvänsterpartier, vars politiska linje omöjliggjorde samarbete. Jag kan tiden bättre än de flesta, har skrivit småskrifter och en hel bok om några av dessa partier.
Vad du inte ska glömma bort är att misstron fanns också på den andra kanten. Jag ska berätta en belysande historia från proggmusiksfären. Jag inte bara recenserade proggbolagens skivor utan kom också att sitta med i utgivningsrådet för det skivbolag, a disc, som Brevskolan med stöd av de stora arbetarrörelseorganisationerna bildade. a disc lanserade Allan Edwall och gav ut skivor skivor med till exempel Cornelis Vreeswijk och Ann-Kristin Hedmark. a disc ansökte om att få sluta avtal med proggbolagens stora försäljnings- och distributionskanal gent emot skivhandeln, SAMdistribution (MNW, Silence med flera bolag distribuerades genom SAM), men frågan föll på att SAMdistribution ville förhandsgranska skivorna och bara ta dem som godkändes…
Den bristande skivhandelsdistributionen bidrog för övrigt till a discs allt för tidiga död.
Comment by Enn Kokk — 2009 04 30 8:28 #
Det var den ”lille gråhårige farbrorn” som verkligen fick mig att tänka till. För mig fortsätter Finn Zetterholm att vara en attraktiv medelålders man…
Tror att jag måste blogga om det här någon gång snart.
En annan gråhårig man fyller nittio idag. Pete Seeger är still going strong, och lär sjunga och spela in fortfarande.
http://culturewitch.wordpress.com/2009/05/03/pete-seeger-is-90/
Comment by Ann Giles — 2009 05 03 12:27 #
Till Ann Giles: Pete Seeger har jag Sveriges förmodligen största skivsamling med. Du hittar artiklar om honom och om den amerikanska sångvänstern ovan under Kulturspegeln, Musik.
Dagens Svenska Dagbladet har en understreckare om honom, och själv har jag skrivit en stor artikel om honom för Flamman.
Comment by Enn Kokk — 2009 05 03 12:36 #
Wow! Roligt att se att vi har fler gemensamma intressen.
Min blogg var ju bara kort, för jag upplever det som om engelsmännen är mindre inne på sådan musik. Tyckte bara att dagen inte skulle slinka förbi obemärkt.
Har du en länk till Flamman? Skulle gärna läsa vad du skrev, men hittade bara din tidigare blogg om det.
Comment by Ann Giles — 2009 05 03 14:52 #
Till Ann Giles: Seegerartikeln är ännu inte publicerad.
Comment by Enn Kokk — 2009 05 03 15:16 #