Lasse Werner Uncut

23 april 2009 20:42 | Musik, Ur dagboken | 10 kommentarer

Smoke Gets In Your Eyes

av Jacques Werup, 1983
(till Lasse Werner med tack för hans valspråk ”Lev länge, dö ung”)

Värme kräver förbränning.
Själv satte jag eld på min egen kropp.
Röken stack i ögonen. Men det blev en vana.
Det brann hastigt, det stod ett lätt gnistregn om mig.

På mornarna liknade jag ett förkolnat vedträ.
Jag satte fyr igen på det lilla som fanns kvar.

Kvarterets folk – läkare – tjänstemän –
såg friska och sorgsna ut. No swing, inte en blå ton.
I promise: no soul! De frös och hade bläckröster.
De liknade förvuxna dvärgar. De skötte sina täppor
och undvek mig. De vågade inte se på mig, fyllbulten,
slarvern, som kom hem i gryningen när de gick till jobbet.

De var rädda för att känna igen sig i mig!
Jag påminde dem om närheten till källaren, om döden.
Men jag påminde dem också om deras förlorade ungdom,
och deras längtan bort, ut, om respektlösheten, friheten, yeh man!

Numera liknar jag det allra sista vedträet,
den spröda askpelaren som blivit kvar för vintern
i jordens mest övergivna sommarstuga.

Kroppen är slut. Det drar. Det viner
och blir frostblommor på toalettspegeln.
Jag har inget mer att elda med.
Men frihet, my friends, är att sakna något att värna om.
Jag slår inte ens vakt om musiken, mitt enda tillgodohavande.
Jag lyssnar mest till mellanrummen mellan tonerna.
Knappt femtio, men uråldrig. Ensam gubbe,
skör som ett kinesiskt porslinsägg.
Jag är askan efter femtio års ständig eld.
Jag är den pyrande askan efter mitt eget liv.
Smoke gets in my eyes, det är en vacker begravningssång,
den har pågått hela mitt liv. En jordfästningsmusik,
fan så mycket mindre patetisk än de flestas
enda lilla fuga av Bach!

Smoke gets in my eyes

För denna vackra sång var självförbränningen nödvändig.

* * *

Bloggen slår broar mellan människor som aldrig har träffats.

Jag skriver ju mycket om musik, ibland också om jazz. När jag här förleden skrev om Dizzy Gillespie, fick jag en kommentar från Mats Werner, bror till jazzpianisten och kompositören Lars Werner (1934-1992).

Mats undrade bland annat om jag hade hört hans bror, och jag svarade, att det hade jag men att jag tyvärr ägde bara en skiva med honom, LPn ”Lasse Werner & hans vän Christer Boustedt” (Bellatrix 702, 1979). Detta ledde till fortsatt kontakt med Mats, som bland annat skickade en CD med i huvudsak outgivet material till mig. Fast numera kan man ju själv tillverka CD som icke desto mindre ser ut som professionellt utgivna CD-utgåvor. Den här har således mycket pricksäkert porträttomslag signerat Carina Werner och titeln ”Vakna – förste, siste! Lasse Werner – uncut”. CDn gjordes till julen 2002, för familj och vänner, men på mitt exemplar har Mats lagt till några spår från tidigare utgivna skivor.

Lars Olof Werner, som Lasse egentligen hette, var en mycket kreativ ande, komponerade både för piano och för mer sammansatta sättningar. Som pianist förenade han känsla för musiken med den där perfekta tekniken, som hos en pianist ser ut att sitta i fingertopparna. Han var en gränsöverskridare: skrev mycket musik för teatrar och medverkade själv på scen, skrev också filmmusik och medverkade dessutom i Vilgot SjömansLyckliga skitar” från 1970.

Som man kan ana av Jacques Werups dikt, brann han häftigt och slocknade tidigt. Enligt den text som finns på brorsan Mats Werners blogg, ”Bror min – en lycklig skit”, levde Lasse ett självförbrännande liv:

”Tack vare en dödlig skräck för injektionsnålar hade Lasse klarat sig från det hårda knarket som alltför tidigt tog död på många av hans jämnåriga och vänner, men mycket sprit och under en period kraftigt bruk av LSD satte sina spår i personlighet och hälsa. Han utsatte sina vänner för stort lidande och själv fick han diabetes som tvingade honom att acceptera också de hatade nålarna. Till slut drabbades han av en kraftig coma under fyra dagar vid midsommar 1978 som höll på att ända hans liv. Ingen trodde han överhuvudtaget skulle vakna upp. Än mindre att han skulle kunna lämna sjukhussängen. Men han lärde sig tala och gå på nytt och efter ett år satt han i en egen lägenhet och efter ytterligare ett år gav han hemtjänsten kicken och försjönk i sin fåtölj med en cigarett i näven, en bok i knät och grammofonen på nära håll. Blommorna i fönstret självdog och förtorkade. Dammet lägrade sig och Lasse blev en riktigt lycklig skit!”

Lasse kom till och med tillbaka som musiker – ett slags jazzmusikens Victor Borge, beskriver brorsan Mats det – men i februari 1992 dog han äntligen, för att travestera Piraten.

På svenska blir det spektaklet som följer pålandsvind

Av Gunnar Möllerstedt med anledning av Lasses död 1992

Idag klarnar sjödistriktet
inte regelbundet men från hotet
mellan gin och tonic
och därför dricker jag

I dag är hastigheten
som gråmassa bunden i synfälten
och jag skall inte nämna namnen
därför att jag super

Men ett vattenstånd vid ämnesomsättningen
måste jag kartografera:
London med ituklippta seglationer
Därför blev jag pianist

Kryddsläktet reglerar annars sin avkomma
inte rotfäst utan från klaviaturens saltade
inre och i mitten ett sprak av syner
i all den vithet som rymmer:
lila, rosa, gin och bubbel

Där beskådar jag hur de andras
livräddningsförsök
hoppar mellan hoten
i vita rocken
nyssknuten om
fingrarnas bakrus
idag bara tangerande vågfärgens rund:
As summer falls
winter springs

* * *

Lasses sista, i stort sett outgivna studioinspelning gjordes redan 1978, bara tre veckor före den där diabetescoman jag redan har berättat om. Jag citerar Mats Werner:

”Den 1 juni 1978 hade radio- och skivproducenten Lasse Westin bokat Lasses favoritflygel i en Malmöstudio. Flygeln hade den där ‘spikiga’ pitchen som Lasse alltid gillat.

Med Lasse i studion var Maj Sjöwall” – Lasses sista stora kärlek – ”och hennes son Teets samt Lasse Westin som publik. Det blev en inspelning som i ett nötskal ger hela Lasses musikaliska väsen. Från Peterson-Berger till Vakna – förste, siste.”

Med på den CD jag har fått är Lasses mellansnack och kommentarer, ibland verbala inpass mitt i spelet. Dessutom envisas han med att ibland sjunga till sitt pianospel, detta trots att han själv i ”Ambrosia” urskuldar sig: ”fast jag är ingen sångare”.

När han ska introducera ”Ambrosia”, vänder han sig till sin lilla publik och förklarar att man ”måste inte vara dödstyst”; ”man ska höra att det är människor inblandade”. Musiken, vackert bluesig, interfolieras sen med allt från ”Ur svenska hjärtans djup en gång”, ”Flamma stolt mot dunkla skyar” och ”Du gamla, du fria” till sådant som smakar Beppe och Monica Z.

Just ”Ambrosia” finns utgiven på det som kom att bli hans sista skiva, den från 1979. Resten av materialet finns outgivet på hans skivbolag, Dragon, och jag kan ju förstå att den mer städade jazzvärlden kliar sina huvuden men tycker ändå att fler än jag och Lasses närmaste borde få ta del av det som mer än mycket annat illustrerar Mats Werners tes om Lasses släktskap med Victor Borge.

Sångnumren, som ”Tea For One”, är, trots att Lasse har rätt om sin sångförmåga, ändå intressanta – ”Till Babs Gonzales” med sin ibland lite falska bopsång och prat emellan är ett annat kul exempel.

I andra fall, som i ”I Can’t Get Started”, börjar han med ett långt, talat intro, men sen spelar han samlat och koncentrerat.

Och det inledande långa stycket ”Vakna – förste, siste”, där det spikiga pianot kommer mycket till sin rätt, är revolterande musik, kraftfull och samtidigt finstämd. Det här är så bra att skivbolaget borde acceptera en och annan suck samt lite prat och harklingar på bandet.

Den utmärkta ”Can’t Help Loving That Man” väcker min nyfikenhet till liv: hör jag ”Falling In Love Again”, en gång en stor hit med Marlene Dietrich?

Den här privatutgåvan saknar nämligen uppgifter om eventuella originalkompositörer och om inlån i det som här har blivit Lasses musik.

I fallet ”Lilleman” är jag dock som gammal schlagerlyssnare ganska säker. Visst hette den i original ”Lilleman ska sova”.

Och i fallet ”Sommarsång”, här på grund av bandbyte uppdelad i två avdelningar med snack emellan, rör det sig ju helt uppenbart om Wilhelm Peterson-Bergers komposition, bearbetad till vackert klingande jazz med lugn andhämtning.

De tillägg Mats Werner har gjort på mitt CD-exemplar, alla hämtade från tidigare utgivna skivor, är naturligtvis i teknisk mening bättre än soloupptagningen från 1978.

Ljudbilden blir också fylligare, när man som i ”Living Up To Life” (från ”Bombastica”, 1959-1960), får höra hela The Werner-Rosengren Swedish Jazz Quartet.

Från ”Lasse Werner och hans vänner” har Mats hämtat den utmärkta ”Ballad för tenorsaxofon”, ”Till Idres” (det vill säga Sulieman) och så ”Vals för Nannie” (det vill säga Porres, förresten 70 år på valborgsmässoafton).

Ett kul bonusspår är också ”Faithful Forever”, en tjugotalslåt som var mamma Werners favorit – här hör vi den med Lasse på piano, Janne Carlsson på trummor och Gösta Wälivaara på bas.

Ja, det var väl allt, folks.

Tack, Mats!

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^