Proggposters, Jan Hammarlund och Tjia Torpe

29 april 2009 17:33 | Konst & museum, Musik, Politik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Vi hade fått inbjudan till Nordiska museets vernissage för utställningen av proggposters. Birgitta har varit ordförande för Nordiska museets nämnd (styrelse), och museets styresman, Christina Mattsson, vet att jag under de röda sextio- och sjuttiotalen gav ut sångböcker och recenserade proggbolagens skivutgivning.

Jo, det är sant. I Aktuellt i politiken (s) skrev jag, ofta uppskattande, ibland kritiskt, om proggmusik, och jag har fortfarande en mycket stor samling plattor från proggbolagen.

På ett av de senare, MNW i Vaxholm, jobbade Tjia Torpe. Jag kände henne inte då men blev senare, när hon var kulturborgarråd (S) i Stockholm, bekant med henne, har också pratat med henne om MNW och proggeran. Nu hade hon fått äran att hålla invigningstalet vid öppnandet av proggaffischutställningen, och hon berättade, mot slutet med tårar i ögonen, om den där tiden när alla dessa unga – musiker, sångare, festivaldeltagare, skivköpare – trodde på musikens makt.

Utöver Tjia medverkade Jan Hammarlund med ett par sånger. Han är en av dem från den där tiden som har stått fast vid sina gamla radikala ideal. Han hör till de proggartister jag skrev om i Aktuellt i politiken (s) – mina recensioner finns ovan under Kulturspegeln, Musik, Hammarlund, Jan. Jag kände honom inte personligen på den där tiden, men senare har vi blivit vänner; han sjöng, som kompis, inte betald artist, vid min och Birgittas gemensamma 70-årsfest.

När vi anlände till Nordiska museet, var Jan en av de första vi stötte på. Vi hälsade hjärtligt, och Birgitta fick en stor kram.

Också Tjia kom och pratade med oss, påminde mig bland annat om ett samtal vi under en gemensam väns födelsedagsfest hade om MNW-tiden.

Över huvud taget blev den här vernissagen ett kärt återseende med sextio- och sjuttiotalsvänstern. Vid ett tillfälle hörde jag någon bakom mig tala om Göran Therborn och tidskriften Zenit, och när jag vände mig om, såg jag, att det var Lars Anell. Lars var väl sosse redan då, men många andra hörde till konkurrerande vänsterrörelser. Flertalet har vid det här laget – som Göran Rosenberg, som kom fram och hälsade på mig och Birgitta – lämnat KFML/SKP och de andra kommunistiska bokstavspartierna. Är de i dag något annat än socialdemokrater, några dess värre även borgerliga, är de, som Jan Hammarlund, vänsterpartister.

När det gäller proggmusikerna, gårdagens huvudpersoner, hade jag ett problem som jag säkert inte var ensam om: både jag och de har blivit så gamla, att jag inte längre känner igen dem. ”Alla är här”, försäkrade Christina Mattsson, när jag frågade, och så bekräftade hon att det var Tore Berger från Blå tåget, som jag hade sett gå förbi mig.

Mot slutet kom en liten gråhårig farbror fram till mig och Birgitta, men honom kände jag faktiskt igen. Det var Finn Zetterholm, som jag en gång i världen hade ett omfattande samarbete med om hans LP med Joe Hill på svenska: han fick, innan boken var publicerad, tillgång till texterna i min ”Joe Hills sånger”, som utkom 1969, och jag skrev sen en text om Joe Hill plus sångintroduktioner till hans LP. Vi har också träffats i andra sammanhang, till exempel när han var i Öregrund och deltog i inspelningen av Lars Molins ”Baddjävlar”. Vi hann både prata om Joe Hill-LPn och om var min och Birgittas jättesamling med politisk musik (skivor och sångböcker) borde hamna, när vi går ur tiden.

Affischutställningen då?

Gå och se den – den pågår till 4 oktober.

Den är en charmerande blandning av amatörism och professionalism, så karaktäristisk för den här röda eran. Både till form och till innehåll, även politiskt innehåll.

I det senare avseendet speglar den tidens käpphästar, allt från kineskommunisternas ”Låt hundra blommor blomma” och ”För en folkets kultur” till KFML(r)s mer brutala kampbudskap. Solidariteten med Vietnams folk finns givetvis med också på de här i huvudsak musikrörelseanknutna affischerna.

Detta slags broar mellan musik och politik var så typiska för tiden. Jag hittade affischer för ”Rock Against Racism” (Lasse Tennander, Peps Blodsband med flera), för ”Mullvadsoperan” (det handlade om en husockupation), för ”Rock mot atomkraft”. för Fria Proteaterns ”Typerna och draken” (om Dagens Nyheter) samt förstås för tidens vänsterbetonade kvinnorörelse.

Mycket är givetvis främst reklam för musikarrangemang, till exempel Gärdesfesten 1971 och konserter med enskilda artister och band. Men man ska alltså ha klart för sig, att en mycket stor del av tidens aktivister ansåg, att musik och politik hörde ihop.

Formmässigt spänner de här affischerna över ett stort fält, från KFML(r)s som sagt ganska fyrkantiga affischer till sådana som, likt Hansson & Karlsson-affischen från 1967, är psykedeliska. Allt är verkligen inte stor konst, men bland formgivarna hittar man namn som Channa Bankier, Carl Johan de Geer, Helena Henschen, Kjartan Slettemark, Christer Temptander och Anna-Clara Tidholm.

Jag hittade till exempel Carl Johan de Geers berömda vapenvägraraffisch med texten
Vägra värnplikt
– mörda
– mördas.

Den som har samlat de flesta av de här afficherna är Håkan Agnsäter, på den tiden det begav sig i bandet Solen skiner. Han intervjuades vid öppnandet av Christina Mattsson. Er som inte har möjlighet att ta er till utställningen på Nordiska museet vill jag tipsa om att han har lagt ut sin samling på www.proggposters.se.