Bob Dylan knyter åter an till sin ungdoms musik

Bob Dylan överraskade redan på sin CD från 2006, ”Time Out of Mind”, med att knyta an till sin tidiga ungdoms musik. Nu gör han samma sak igen, på CDn ”Together Through Life” (Columbia 88697516972, 2009).

Må vara att David Hidalgos dragspel i till exempel ”This Dream Of You” har smak av tex-mex, men det dominerande intrycket av musiken på skivan är foxtrot och tidig rock från 1950-talet. Den här musiken är mycket dansant – tro en som var med under det nämnda årtiondet.

”Forgotten Heart” skulle det sålunda gå att dansa gammaldags pardans efter. ”Life Is Hard” låter som min ungdoms foxtrot, med Dylan som manlig refrängsångare. ”I Feel a Change Comin’ On” smakar foxtrot av lite jazzigare slag. ”It’s All Good”, med snyggt dragspel, har ett stråk av boogie woogie. ”Shake Shake Mama” är 50-talsrock – det hörs ju redan på titeln – och så även ”Jolene” – och den inledande ”Beyond There Lies Nothin’”, åter igen med Hidalgos dragspel, är hörvärd rockmusik av gammalt märke även den.

Ett för Dylan ovanligt inslag på den här CDn är att i alla låtar utom en har texten skrivits av Dylan tillsammans med Robert Hunter, känd för sina texter för Greatful Dead.

När det gäller musiken anger skivmappen Willie Dixon som upphovsman till en låt, ”My Wife’s Home Town”, som här framförs på det där sättet som utmärker skivan, blandningen av foxtrot och femtiotalsrock – och så hör vi förstås åter igen Hidalgos dragspel. (Det är samme Hidalgo, från Los Lobos, som jag skrev om när jag recenserade Ramblin’ Jack Elliotts nya bluesskiva.)

Fast när alla andra låtar tillskrivs Dylan, bör man – vet vi av erfarenhet – vara på sin vakt. Frasen ”If you ever go to Houston”, här en låttitel, förekommer ordagrant i ”Midnight Special”, som brukar krediteras Leadbelly men egentligen är en låt som har bearbetats av denne. Och jag är säker på att jag skulle hitta fler stölder, om jag orkade leta.

Det här säger jag inte för att anmärka. ”Together Through Life” är ändå en så pass bra platta och präglad av Dylans personlighet.

* * *

En fingervisning om att min lyssning, med Dylans musiklyssnande i ungdomsåren som bakgrund till musiken på CDn, är rätt är det faktum, att vi som medföljande bonusskiva får ett entimmeslångt program ur hans radioserie ”Theme Time Radio Hour”, där han väljer och pratar om skivorna han spelar. Programmet har den här gången temat ”Friends & Neighbours”, och de skivor Dylan väljer är oftast mycket äldre än ”Neighbours” med The Rolling Stones, som alltså också är med i det här programmet. I övrigt hör vi till exempel Hank Williams, Little Walter, Howlin’ Wolf, Carole King och Sister Rosetta Tharpe samt dessutom en rad artister och låtar, som vittnar om att Dylan är en musikalisk allätare, som ibland – liksom jag själv – älskar också undermålig musik.

* * *

Vidare får man på köpet ytterligare ett stycke dylaniana, ”The Lost Interview” med Roy Silver.

Silver var Dylans förste manager, när Dylan hade kommit till New York och försökte slå sig in i musikbranschen, i The Village och annorstädes. En dag kom Dylan upp till Silver och spelade upp en ny låt han hade gjort, ”Blowin’ In the Wind”. Silver berättar i den här intervjun hur han blev alldeles hänförd, sa till Dylan, att den här måste vi spela in. Silver, lika fattig som Dylan, lånade lite pengar på en närbelägen tvättinrättning och spelade in en demo av ”Blowin’ In the Wind”, och så fort han sen hade spelat upp den för CBS, sa man där, att det här var en låt för Peter, Paul and Mary.

Där började Bob Dylans klättring uppåt, men Silver fick lämna ifrån sig sitt fynd till mer penningstarka krafter. Fast som plåster på såren fick han 10.000 dollar, en förmögenhet på den tiden.