På middag hos nye landshövdingen i Västmanland

Min hustru hade, när hon var först energiminister, sen miljö- och energiminister, sist miljöminister, en förmåga att rekrytera dugliga och också trevliga medarbetare. Några av dem har därefter jobbat som generaldirektörer; en av hennes statssekreterare, Rolf Annerberg, rekryterades av Margot Wallström till Bryssel för att bistå henne i arbetet som miljökommissionär.

Det intressanta med det här gänget av kunniga och kreativa tjänstemän är att de fortfarande efter alla dessa år håller kontakt sinsemellan och med sin gamla minister. Det brukar bli åtminstone någon gemensam middag per år, hemma hos någon i gänget. Jag känner dem också ganska väl efter att bland annat ha deltagit som medföljande på ett antal resor utomlands. Längst har jag känt Rolf (och även hans hustru Monica) Annerberg. Först så här post festum har jag lärt känna Håkan och Kerstin Heden – Håkan kom till departementet så pass sent att jag aldrig hann lära känna honom den vägen.

Även om kittet i den här församlingen är Birgittas och männens jobbgemenskap, har hustrurna och jag alltid ingått i den självklara umgängeskretsen. Också Monica arbetade på departementet redan innan hon och Rolf gifte sig. Både de och Kjell Jansson och hans hustru Ulla Svedjelid har hälsat på oss i Öregrund, och vi har ett par mycket vackra teckningar av Ullas hand inramade på väggen.

Värdpar vid lördagskvällens middag var Ingrid och Ingemar Skogö och platsen deras villa i Älvsjö. Vi trakterades med en mycket god middag, och mot slutet, när stämningen och ljudnivån var hög, vände jag mig till värdinnan och konstaterade att det västmanländska köket för mig var en angenäm nyhet – men varför var inte Västerås utan bara en massa franska orter utsatta på kartan på flaskan framför oss?

Det här måste kanske förklaras: Ingemar Skogö är tillträdande landshövding i Västerås.

Det skämtades glatt över det här middagsbordet, och samtalet verkade ta vid ungefär där det hade avslutats så sent som föregående dag. Naturligtvis pratade vi politik också, men dessa samtal refererar jag icke, eftersom mina samtalspartners var oförvitliga och ständigt objektiva byråkrater.

Hur som helst, plötsligt var klockan över 23.00 och Birgitta och jag måste hinna med sista förbindelsen hem till Uppsala.