Äntligen en klok analys – läs Peter Gustavsson. Och ta lärdom av Ísland!

På S-bloggar pågår en rätt spretig debatt om orsakerna till opinionsraset för Socialdemokraterna och för Mona Sahlin.

Äntligen har det nu kommit också en klok analys, skriven av Peter Gustavsson. Peter har skrivit en artikel, ”Sahlin gick med i Palme – vem går med i Mona Sahlin?”, på Newsmill och länkar dit från sin egen blogg. Jag lägger här en länk direkt till artikeln.

Märk att Peters debattartikel, trots den provokativa rubriken och trots att han nämner några misstag som vår partiledare har gjort, inte främst är riktad mot Mona Sahlin som person.

I stället menar han att socialdemokratins opinionsras mest har att göra med att partiet inte tillräckligt tydligt har stått upp för sina egna idéer:

”Socialdemokraternas största problem idag är att vi är för rädda för att vara just socialdemokrater. Under tjugo-trettio års tid har våra idéer angripits och trängts tillbaka av en framgångsrik global högervåg. Många socialdemokratiska politiker har nästan skämts för sina egna värderingar, och accepterat väldigt mycket av privatiseringar och nedskärningar. Detta har bidragit till ett ökat politikerförakt och ett minskat medborgerligt deltagande, eftersom skillnaderna mellan de politiska partierna osynliggjorts. Idag, när bristerna hos den oreglerade kapitalismen uppenbarats för alla och envar, borde vi kunna lägga av oss denna självpåtagna tvångströja och börja vara stolta sossar.”

De som tror att en ytterligare utslätning av socialdemokratins politiska kurs kommer att rädda oss ur dagens elände är, milt talat, ute och cyklar.

Våra isländska partivänner, Samfylkingin, har – trots att Socialdemokraterna, fram till dess att krisen sprängde regeringen, ingick i en koalition med högern, valets stora förlorare – blivit Íslands största parti och tillsammans med de röd-gröna, Vinstrihreyfingin – grænt framboð, ett parti som står Vänsterpartiet närmare än Miljöpartiet, banat väg för en vänsterregering, som har egen majoritet i Alþingi (Alltinget, Íslands riksdag). Denna historiska framgång vanns genom att de båda vänsterpartierna så tydligt formulerade ett samlat vänsteralternativ till högern och de spekulerande finansvalparna i det isländska näringslivet. Medan svensk socialdemokrati har lyckats demobilisera stora delar av sin väljarkår, har de isländska socialdemokraterna och deras förbundna knutit an till den folkliga vrede, som nu har fört vänsterblocket till makten.

Att Samfylkingin, Socialdemokraterna, trots att partiet satt i den förra regeringen, har lyckats med detta har att göra med att det i sina led har en märklig ledargestalt, Jóhanna Sigurðardóttir, som fick bli statsminister redan när den förra regeringen föll. Hon har alltid haft radikala vänsteråsikter, är feminist (drog en gång stora delar av det feministiska partiet Kvénnalistinn (Kvinnolistan) till socialdemokratin), lever till och med i ett lesbiskt förhållande. Men hon är enormt populär i Ísland – väljarna, även de som inte är socialdemokrater, litar på att hon inte viker från sina radikala ståndpunkter ens när det blåser.

Jag träffade henne upprepade gånger på den tiden då jag var de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. På den tiden pågick en långvarig maktkamp om den isländska socialdemokratins politiska och ideologiska profil, och Jóhanna slogs alltid för en radikalisering av partiet (då med namnet Jafnaðarflokkur, Jämlikhetspartiet). Som svensk gäst på en av dessa kongresser hade jag försetts med en kongressvärd (översättare, informationsgivare med mera), som hade bott i Sverige och talade svenska.

En gång när Jóhannas falang trots hårt motstånd vann voteringen i en viktig socialpolitisk fråga, kunde min isländske kongressvärd inte bärga sig: Han hoppade högt upp i luften av glädje och skrek med hög röst på svenska:

– Där vann Socialdemokraterna!