På distriktskongress med Mona Sahlin

Uppsala läns socialdemokratiska partidistrikts årskongress var i år förlagd till Gimo. I egenskap av partiveteraner var Birgitta och jag som vanligt inbjudna som gäster och vi hälsades vänligt välkomna av distriktsordföranden, Thomas Östros. Birgitta var också uppe i talarstolen: hon är ordförande i partidistriktets jubileumskommitté och presenterade kommitténs resultat, bland annat en jubileumsskrift. Jubileet äger rum mitt i den kommande riksdags-, landstings- och kommunvalrörelsen.

Dagens huvudperson var dock Mona Sahlin, och då tänker jag inte bara på hennes roll som partistyrelsens inbjudna gästtalare. Vid kaffet, innan kongressen formellt inleddes, var det givna samtalsämnet de dramatiska gallupsiffror Expressen presenterade: Moderaterna störst med 35,5 procent (+ 9,0) mot 30,9 procent (- 8,6) för Socialdemokraterna. Övertag för allianspartierna, dock med både Kristdemokraterna (3,8 procent) och Centerpartiet (3,4 procent) under spärren. Sverigedemokraterna med 4,2 procent in i ett drömläge, vågmästarens.

Jag har tillräckligt lång erfarenhet av politiken och dess kastvindar för att inte gripas av panik av detta. Min bedömning är att demoskopmätningen i Expressen alldeles säkert speglar en reaktion som finns bland väljarna och en trend, men att den inte behöver vara korrekt och framför allt inte bestående i olika enskildheter.

Mot den här bakgrunden var det naturligtvis extra spännande att få ta del av partiordförandens kongresstal: hur skulle hon tackla morgonens stora politiska nyhet?

Min bedömning är att hon skötte sig så utmärkt man kan i en sådan här situation:
1) Hon gick till offensiv, till frontalattack mot olika inslag i alliansregeringens politik.
2) Hon avvisade stenhårt att socialdemokratin, någonsin eller i något tänkbart läge, skulle kunna tänka sig att hämta stöd från Sverigedemokraterna.
3) Hon pekade på den olycksaliga roll AMF-sjabblet har haft också för socialdemokratin och ansåg att Wanja Lundby-Wedin borde lämna AMFs styrelse.

Det sista är, med tanke på LOs centrala betydelse för socialdemokratin, inte utan risker, men nu tycks ju LO och dess ordförande ha dragit samma slutsats. Återstår att se hur det här slår. Att partiordföranden bidrar till att förmå LO-ordföranden, som ju också är en av de viktigaste ledamöterna i partiets VU, till ett sådant här steg hör ju inte till vanligheterna inom arbetarrörelsen. Och inte så att jag försvarar AMFs bonusavtal – verkligen inte! – men eftersom jag känner Wanja Lundby-Wedin som en hygglig människa, hoppas jag att den här volten ändar med att hon kommer ned på fötterna igen.

Bäst är det ju om man slipper inre slitningar och konflikter. Själv befinner jag mig numera i politikens periferi, är mest en iakttagare, men tycker att det inte känns helt galet att åter igen ha en normal relation till den partiordförande jag inte förordade. Mona och jag hälsade på varann som förr i världen, och Birgitta och jag satt också vid det bord där hon satt under kongressinledningen. De inrikespolitiska anfall hon gjorde mot högerregeringen applåderade jag, utan hymmel och mer än gärna.

För övrigt är det mitt intryck också från den här distriktskongressen, att socialdemokratin i fråga efter fråga om än lite för långsamt håller på att hitta tillbaka till den historiska vänsterkurs, som genom årtiondena har burit partiet till dess framgångar. Min gamla förening Laboremus – åter dessa unga som jag känner samhörighet med – hade till exempel lämnat in en motion om en sammanhållen grundskola och gymnasieskola, och Uppsala arbetarekommun hade ställt sig bakom motionen. Distriktsstyrelsen hade även den ställt sig bakom flertalet av att-satserna, däribland att friskolorna ska fråntas rätten att göra ekonomisk vinst, men ville inte säga ja till första att-satsen, där man krävde kommunalt veto eller någon liknande ekonomisk fördelningsmetod för att omöjliggöra etablering av friskolor som det egentligen inte finns något substantiellt behov av. Efter sedvanliga förhandlingar i lunchpausen lotsade man på den punkten fram en kompromiss, som inte var lika radikal (och som inte skulle få Miljöpartiet att gå i taket), men min politiska näsa säger mig, att om frågan hade gått direkt till omröstning, hade laboremiterna och deras sekundanter Kjell Johansson och Peter Gustavsson vunnit voteringen.

Det händer positiva saker inom socialdemokratin. Hoppas att den turbulenta situation partiet just nu befinner sig i inte ändrar på den saken.

Giganter från öst

”Giganter från öst” var temat för torsdagskvällens konsert med Uppsala kammarorkester i Musikens hus. Vi inledde kvällen med mat ännu längre österifrån, på thaikrogen Amazing Thai snett över gatan. Där frågade vi nyfiket servitrisen om det thailändska vin, som stod upptaget i vinlistan, men hon visste inte ens att det fanns där, långt mindre hur det smakade. Så vi tog något annat.

Konserten började också med något helt annat än den östliga musik som utlovades i temat för kvällens konsert, ett uruppförande av uppsalatonsättaren Åke Erikssons (född 1937) ”Playing Area”. Vår nyfikenhet för det här beställningsverket hade väckts genom en presentationsartikel i Upsala Nya Tidning dagen före, och vi blev inte besvikna. Verket var mycket omväxlande när det gällde klangfärger och rytm och innehöll till och med ett moment av improvisation.

Kvällens höjdpunkt var dock enligt min mening Jean Sibelius’ (1865-1957) ”Violinkonsert d-moll” opus 47 från 1903-1904. Den enligt professionella bedömare, inte minst musiker, mycket svårspelade solostämman på violin hanterade solisten Klara Hallgren suveränt. Men också orkestern, under ledning av Paul Mägi, bidrog till att helheten blev så fin.

I pausen träffade vi konserthuschefen, Magnus Bäckström, som myste över det som redan då såg ut att bli en av säsongens höjdpunkter.

Och inte heller programdelen efter pausen, Dmitrij Sjostakovitjs (1906-1975) ”Symfoni nummer 1” opus 10 (1926), fick oss att ändra uppfattning. Det här är ett verk fullt av överraskningar, allt från marschliknande inslag till slut som lurar åhörarens öron.

Det här var en konsert, värd att applådera. Och vi applåderade.