Om de levande döda

Jag läser Laura Ridings (1901-1991) ”De dödas liv” (översättning Jonas Ellerström och Håkan Bravinger, Ellerströms Lilla serien, 2008, i original ”The Life of the Dead”, 1933) fascinerad, men också fascinerad av det faktum att jag ofta inte lyckas tränga in i tankarna bakom orden. Alltså söker jag på nätet recensioner av boken, men de få jag hittar ger mig inte särskilt mycket vägledning. Det jag hittar kretsar i stor utsträckning kring saker som finns utanför den text jag är intresserad av att tränga in i, sådant som för övrigt också återfinns i Jonas Ellerströms långa efterord.

Jag läser om hennes amerikanska bakgrund och samliv med den engelske författaren Robert Graves, det som utvecklades till ett ménage à trois, senare quatre, vistelsen på Mallorca, Ridings självmordsförsök samt om att hon slutade skriva poesi för att i stället ägna sig åt språkfilosofi. Både Ellerström och andra prövar tanken att de återkommande figurerna i den här diktsviten – Romanzel, Mortjoy, Unidor, Amulette – skulle kunna tänkas vara pseudonymer för verkliga personer, men för mig som läsare ger detta inga nycklar som öppnar för nya slag av läsningar av ”De dödas liv”.

Däremot pekar flera av dem vars kommentarer jag har läst på att det finns en användbar nyckel redan i den allra första dikten, ”Det förtorkade hjärtat”: Den här diktsviten handlar inte om den verkliga döden utan om det tillstånd av död människorna – åtminstone många av oss – lever i redan innan de har gått hädan.

Massor av ord, fraser och diktrader styrker den här tolkningen: ”Över de dödas kroppar, / över de dödas alltför levande hjärnor / råder den okända gudinnan, döden själv.” – – – ”Döden skrämmer honom inte. ’Mer! Mer!’ ropar han.” – – – ”de döda förmår i ringa grad uttrycka / exakta lidelser eller kalla sin längtan vid dess rätta namn.” – – – Och så de avslutande raderna:

”Så bultar i falsk uppriktighet ett förtorkat hjärta som en gång var hjärta,
som älskar att vara hjärta även om det är dött,
även om det bara är Dödens muntra upphetsning,
även om det bara är hjärtat hos en lekfull drottning
som i sin omfångsrika låtsasklädnad simulerar
ett hjärta likt en värld på drift, ett levande hjärta,
ett blodomlopp av människor som tycks vara en levande värld
som likt henne tycks vara evig.”

Stämningen i diktsviten tolkas kongenialt i bild av John Aldridge, vars illustrationer ter sig som surrealistiska bearbetningar av Brueghel-tavlor.

Med detta har jag fångat grundstämningen och grundbudskapet i ”De dödas liv”. Men jag har också en känsla av att Laura Ridings poesi ibland är allt för mångordig, ibland mångtydig på ett sätt som gör den svår att tolka mer exakt.

Polska från Polska

Warsaw Village Band (i Polen Kapela ze wsi Warszawa) spelar musik i polsk folkton, med influenser från andra musiktraditioner spetsad till världsmusik. Jag har hittills bara hört deras senaste CD, ”Infinity” (Jaro Medien, distribution Bonnier Amigo, 2008), men den lockar avgjort till mer lyssning.

I gruppen ingår Maja Kleszkz, sång och cello, Magdalena Sobczak, sång och cimbalom (ungerskt hackbräde), Wojtek Krzak, fiol, hurdy-gurdy (positiv), nyckelharpa och mungiga, Maciej Szajkowski och Pjotr Glinarski, olika slags trummor, den senare också percussion, och så Ewa Walecka, fiol; den senare ersätter just nu den föräldralediga Sylwia Swiatkowska, fiol, suka (fingernagelfiol) och sång, som dock är den som medverkar på skivan.

Dessutom medverkar, på ”1.5h”, sångaren och violinisten Tomasz Kukurba från klezmerbandet Kroke. Rolig att lyssna på i ”Ship Funk” och i ”Little Baby Blues” är Sylwia Swiatkowska på fingernagelfiol, suka.

Det jag slås av när jag hör de första låtarna är dels att Maja Kleszcz’ cello spelar en så central roll, dels att de sjungande kvinnorna låter så lika finska Värttinä (vilket är menat som beröm).

Förvisso ligger det en air av polsk folkton över det här bandet, även om det självt numera skapar musiken. Men som överallt annars i det som med ett vitt begrepp kallas världsmusik tar de också till sig influenser från helt andra håll. Deras blues, mycket hörvärd, är redan nämnd. ”Circle No. 1” har lånat drag av indisk raga. Och så finns här en låt av särskilt intresse för svensk publik, ”Polska fran Polska”. Denna ”polska” från Polen (Polska) är en kujawiak-danslåt, som verkligen, särskilt som en svensk nyckelharpa används i den, låter som en svensk polska.

Lyssna också gärna på ”Polka story” med sina trumsoloinslag.

De byggde folkhemmet

Stora delar av industristaden Uppsala är ett minne blott: Nymans verkstäder, Slotts, Hästens skofabrik, Gahns, Uppsala kappfabrik, Pharmacia… Minnet av dessa företag och många andra vårdas av Uppsala Industriminnesförening, i vilken folk från både näringslivet och fackföreningsrörelsen (plus andra intresserade) är medlemmar. Industriminnesföreningen har med kommunalt stöd, kanaliserat via kulturnämnden, fått stora och ändamålsenliga utställnings- och sammanträdeslokaler i det före detta Nymans verkstäder, med adress Salagatan 16 A, i realiteten med ingång från S:t Olofsgatan.

I går kväll var Birgitta och jag där för invigningen av en ny, stor utställning om folkhemmets byggmästare i Uppsala. Många var där, de flesta dess värre liksom vi lika gamla som folkhemmet. Den här utställningen och de övriga i lokalerna borde många unga människor se för att förstå sin stad och dess historia.

En av de drivande krafterna i industriminnesföreningen är förra kommunalrådet (C) Roland Agius, och han hade lagom till öppnandet också lyckats färdigställa skriften ”Folkhemmets byggmästare i Uppsala”, vars bild- och textmaterial delvis är identiskt med det man hittar på utställningsskärmarna.

Den epok både utställningen och skriften främst skildrar är den från slutet av 1920-talet – märk att Per Albin Hansson höll sitt berömda folkhemstal 1928 – till mitten av 1950-talet. Vi talar alltså om den tid som var innan de kommunala allmännyttiga bostadsföretagen blev dominerande, tiden också före miljonprogrammet. Det var under den nämnda perioden bostäderna byggdes av enskilda byggmästare, några av dem namnkunniga även utanför sin egen hemort; Anders Diös är ett exempel. Men tidsavgränsningen har inte gjorts slaviskt: I både utställningen och skriften finns det till exempel en bild på det hus vi bor i, på Idrottsgatan 12, byggt av Gottfrid Lindgren i mitten av 1960-talet. (Vi har bott här sen huset blev inflyttningsklart, och man ser för övrigt våra fönster – till köket och vardagsrummet – till höger om porten.)

Mycket av det som byggdes under den skildrade epoken byggdes med god kvalitet och finns alltså kvar. Senare, under miljonprogramsepoken, när man – helt begripligt – snabbt ville bygga bort bostadsbristen, hände det oftare, att man använde sig av material och metoder, som senare gav upphov till fel.

Flera av de här klassiska byggmästarna var egensinniga personer, några av dem också med facklig bakgrund. Ett exempel på det senare är före detta timmermannen och fackföreningsordföranden Kalle Johansson (bland annat fackligt aktiv under storstrejken), gemenligen kallad ”Tysta Kalle”.

Bilden av dem som byggde folkhemmet skulle förstås inte vara fullständig, om man inte lät också byggnadsarbetarna komma till tals. Så sker också: vi ser bilder av byggarbetslag, byggbodar och byggarbetsplatser. Detta avsnitt i utställningen och boken kallas ”Folkhemmets byggnadsarbetare”.

Bor ni i Uppsala eller har vägarna förbi, besök gärna detta vårt eget ”Arbetets museum”! Kolla föreningens hemsida.

Den vackraste visan om kärleken

I senaste Melodikrysset spelades en sång som jag har ett personligt förhållande till:

Den vackraste visan om kärleken

Text: Ture Nerman, 1916
Musik: Lille Bror Söderlundh, 1939

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig parisstudent.

Den skulle ha lyst över länderna
och bringat en vår på knä,
och en värld skulle tryckt till sitt hjärta
en ny, en ny Musset.

Han skulle ha vandrat längs kajerna
med en blåögd liten Lucile
och diktat violer och kyssar
nu en natt i april.

Men den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den begrovs i en massgrav i Flandern
med en fattig parisstudent.

Ture Nermans fina text publicerade jag, tillsammans med den kongeniala musiken av Lille Bror Söderlundh, i fredsviseavsnittet i min sångbok från 1970, “Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma). Den som vill läsa mer om tonsättaren rekommenderar jag Christina Mattssons bok “Lille Bror Söderlundh. Tonsättare och viskompositör” (Atlantis, 2000). Mitt eget exemplar har jag fått av Christina, som för övrigt är gift med en son till Lille Bror.

Ture Nerman (1886-1969) var en av de mest färgstarka personligheterna i arbetarrörelsen. Några persondata: fil kand i Uppsala (där han var aktiv i socialdemokratiska Laboremus) 1908, redaktionssekreterare på Nya Samhället (S) i Sundsvall 1909 och dess redaktör 1910-1915, redaktör för Politiken 1916-1917 och för antinazistiska Trots allt! 1930-1945, riksdagsman 1931-1937 för Socialistiska partiet och 1946-1953 för Socialdemokraterna; Nerman var 1917 med om att grunda Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, och var fram till 1929 verksam i dess efterföljare, Sveriges kommunistiska parti, men tillhörde 1929-1937 det kilbomskommunistiska Socialistiska partiet. Från 1939 och fram till sin död 1969 var han åter medlem i Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Dessutom var han verksam som författare, publicerade sig både skönlitterärt och politiskt och i form av en omfattande kulturhistorisk publicistik med anknytning till arbetarrörelsen. Mycket av det Ture Nerman har sagt och gjort är omstritt, men till det som kommer att leva vidare hör avgjort hans visor, Joe Hill-tolkningarna, kampsångerna och inte minst ”Den vackraste visan”.

Ture Nerman skrev sin ”Den vackraste visan om kärleken” 1916 som en reaktion på första världkriget (1914-1918), men dikten tonsattes långt senare. För den vackra melodin stod tonsättaren och viskompositören Lille Bror Söderlundh (1912-1957) – i tryck presenterades tonsättningen tillsammans med Ture Nermans text först i vissamlingen ”När skönheten kom till byn” (1939), senare också i ”Den vackraste visan och 23 andra visor” (1977). Redan 1939 sjöngs den in på skiva av Lille Bror Söderlundh.

”Den vackraste visan” finns insjungen av Monica Nielsen på hennes och Björn Arahbs LP ”Björn Arahb och Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (a disc BS 790109, 1979), som ger en fullödig bild av Ture Nerman som visdiktare. Jag har själv skrivit mapptexten till den här skivan.

Sången finns också inspelad på den musikaliskt betydligt tristare LPn ”Den vackraste visan” (Marilla MALP-1011, 1978) med Ing-Britt Siber och Lars Ekamn samt Einar Nilsson på piano. Musiken är i det här fallet skriven av Einar Nerman.

Arbetarrörelsen som bildnings- och kulturrörelse

Ofta saknar jag den gamla tidens arbetarrörelse, den som inte bara var en politisk rörelse i enkel mening utan också en bildnings- och kulturrörelse. Inte så att den delen skulle vara totalt utplånad; inom ABF finns fortfarande verksamheter, till och med vitala sådana, som utgör en fortsättning på det jag syftar på. Men fordom fanns det en bredd i bildnings- och kuturverksamheten, en folkrörelsekultur som genomsyrade hela rörelsen, från organisationslivet till tidningsutgivningen.

Gamla Folket i Bild fanns, och senare förde Aktuellt i politiken (s) FiB-traditionen vidare: publicerade noveller, lyrik, recensioner, författarporträtt och annat sådant. Mycket stoff av liknande slag fanns också i fackförbundspressen. Arbetarrörelsen drev två egna bokförlag, Tiden och Prisma, och KF ytterligare ett, Rabén & Sjögren. ABF drev stora Forum med ett både imponerande och brett kulturinnehåll. Brevskolan startade ett rörelseägt skivbolag.

Man kan jämföra med dagens i det här avseendet innehållsligt påvra Aktuellt i politiken. Man kan också erinra sig att LO har skrotat sina kulturpolitiska ambitioner och att den sista anrika rörelseskolan, Brunnsvik, hotas av nedläggning.

Jag fick ett brev i dag, ja en hel paketförsändelse som innehöll ett brev. Brevskrivaren, Arne Lönnquist, läser min blogg och ville påminna mig om att han 1979, när den legendariske brunnsviksrektorn Alf Ahlberg hade dött, fick in en liten minnestext i Aktuellt i politiken (s).

Arne Lönnquist från Kungälv, själv född 1930, hade mött Alf Ahlberg (född 1892) under sin tid på Brunnsvik:

”Under tiden som rektor vid Brunnsvik och folkbildare i många år har Alf betytt oerhört mycket för många människor. Inte minst för många av oss fattiga arbetarungdomar som kom till Brunnsvik. Där öppnades ’nya himlar och en ny jord’. Alf med sin personliga utstrålning och vishet var en av många lärare som skapade entusiasm som satte goda spår för livet. Vi minns honom med mycket stor tacksamhet.”

Arne bifogade till detta en dikt, ”En värld eller ingen”, som också publicerades.

Jag har vid upprepade tillfällen berättat om hur Aktuellt i politiken (s) under mina år som chefredaktör publicerade noveller och lyrik av framstående författare. Men tidningen redigerades som en folkrörelsetidning med brett innehåll, och det var en både intressant och tidssymptomatisk upplevelse att ständigt få ta emot en ström av manus – berättelser, minnen, dikter – skrivna av människor som kanske inte skulle ha kunnat forcera de spärrar som lektörerna på de stora förlagen utgjorde, men som ändå var värda en publicering i lite mer anspråkslös form: prosa under vinjetten ”X X berättar”, lyriska försök på plockavdelningen Apropå.

Arne Lönnquist har skickat mig den på eget förlag 2006 utgivna ”Skärvor ur tiden” med underrubriken ”Dikter Prosadikter 1980-2005”. Den innehåller aforistiska dikter, naturlyriska skisser, minnesbilder och en hel del annat, sådant som de stora förlagen ännu mindre skulle ge ut nu när deras lyrikutgivning kraftigt har bantats ner. Men en Aktuellt i politiken (s), som den redigerades på min tid, hade säkert publicerat ett och annat av det här på Apropå-sidan.

Bland det Arne skickade till mig i dag fanns också synopsis till en radiopjäs om Ulrich Herz (1913-2001). Jag misstänker att få i dag vet vem han var, men jag minns honom som en flitig debattör i gamla Stockholms-Tidningen, och jag har ett par böcker av honom i bokhyllan: ”Välfärdens förhistoria. Från Aristoteles till Marx” (Rabén & Sjögren, 1961) och så antologin ”Kooperativa klassiker. Dokument ur den svenska konsumentkooperationens idéhistoria” (Rabén & Sjögren, 1974).

Ulrich, kallad Uli, var av svensk härkomst men var född i Chemnitz i Tyskland, senare student i Wien. Han var en svuren motståndare till den nazifiering bland annat utbildningsväsendet i Tyskland och Österrike genomgick i början av 1930-talet, dessutom pacifist. 1934 lyckades han därför ta sig över till Sverige (Uppsala, ganska snart Stockholm) för studier. Han verkade också vid Birkagårdens folkhögskola. Vårvintern 1940 hämtades han, utan att det fanns någon rimlig anledning, av polis och internerades på Smedsbo i Kopparbergs län; Smedsbo blev ett läger för politiskt tvivelaktiga utlänningar. Där fick han sitta fram till halvårsskiftet 1942, då han släpptes fri efter det att ABFs studierektor Gunnar Hirdman hade intervenerat till hans förmån. Sextio år efter frihetsberövandet fick han ett senkommet men ändå välkommet erkännande, när han ur Anna Lindhs hand fick ta emot Illis Quorum.

Jag kan inte bedöma om Arne Lönnquists både inressanta och stringenta synopsis kunde utvecklas till en bra radiopjäs, men jag frågar mig var de media finns, där han alternativt kunde berätta den här historien.

Hur som helst har jag från honom fått ett kapitel ur hans bok från 1992, ”Ur min levnad”, där äldre människor berättar sitt livs historia. Det här kaptilet övertygar mig om att det bor en god lyssnare och berättare i Arne Lönnquist.

Det kapitlel han har skickat över i kopia handlar om en landsmaninna till mig, Vaike Toomla, gift Nordenhäll, född 1926 på Ösel (på estniska Saaremaa). Hon kom i oktober 1944, arton år gammal, som båtflykting till Slite på Gotland. Om den här damen får man veta att hon gifte sig med en svensk SSUare och deltog i det legendariska skarpnäckslägret, att hon under hela sitt liv här i Sverige har varit aktiv i ett mycket brett spektrum av folkrörelser, att hon både har demonstrerat för fred och deltagit i måndagsmötena för Baltikums frigörelse. Men allra mest blev jag gripen av den delen av hennes berättelse, som handlar om uppväxtåren på Ösel/Saaremaa fram till flykten till Sverige: Det är helt uppenbart att hon, liksom många andra ester, också lyckades se ockupationssoldaterna – ryssar så väl som tyskar – som medmänniskor. Hennes berättelse om hur hon och hennes syster på väg hem från kvällsmjölkningen tillsammans med en kaukasier från den ryska sidan och en österrikare från den tyska bakom en stor sten söker skydd undan de pågående striderna och delar mjölken med de båda soldaterna är hjärtevärmande.

Och så avslutningsvis tillbaka till utgångspunkten: Varför har arbetarrörelsen i dag inga tidningar som kan publicera den här sortens berättelser och inte bara ha rapporter från skyttegravskriget mellan regeringen och oppositionen? Har rörelsen reducerat sig själv till en krympande skara av endimensionella plakatbärare?

En riktigt bra 87:e-deckare

Ed McBains mycket omfattande författarskap rymmer många mästerliga polisrutindeckare men också, särskilt under senare år (han dog 2005), böcker som verkar vara skrivna mest på rutin.

Desto roligare är det mot den bakgrunden att kunna konstatera, att hans ”da capo”, utgiven i original 2005, på svenska i Mats Blomqvists översättning 2008 (Damm förlag), är en 87:e-deckare av bästa klass.

”da capo” handlar om seriemord, och eftersom de enskilda fallen utreds av olika polispar, får man möta hela galleriet av 87:e-poliser. Det gör att man i vanlig ordning konfronteras också med de här polisernas privata sfär och problem: Steve Carellas dotter April prövar hasch, Bert Kling har trassliga kärleksaffärer, Fat Ollie Weeks reviderar på grund av en kvinna sina fördomar och går till och med ner i vikt, och så vidare.

Dock är allt det här instoppat i huvudhandlingen med både varsam och säker hand, och huvudhandlingen är verkligen värd att följa: både spännande och tragisk.

Till att börja med tycks det inte finnas något annat samband mellan de olika morden än att offren alla, snabbt och träffsäkert, har skjutis med ett par skott från en Glock.

Läsaren börjar dock, tidigare än poliserna, ana att det kanske finns ett samband eller en bakomliggande gemensam nämnare mellan de här avrättningarna – antydningarna, avsedda för läsarna, är för övrigt mycket skickligt utplacerade av den mycket rutinerade författaren McBain.

Gradvis låter oss McBain också ana att mördaren inte är en sinnesförvirrad vettvilling utan vill hämnas de oförrätter han har utsatts för. Och de är verkligen inte små, visar det sig i bokens upplösning: de han har mördat har, dessutom inte oavsiktligt, alla bidragit till att förstöra hans liv.

Att ge kommande läsare fler detaljer vore att göra dem en otjänst. Läs själva!

Melodikrysset nr 7 2009

Det gick bra att lösa Melodikrysset i dag också, så när som på att jag inte uppfattade titeln på den låt som Sahara Hotnights sjöng. Men det var ju andra halvan av gruppnamnet som efterfrågades.

För min del gillar jag alltid barnvisefrågorna i Melodikrysset – jag har ju ofta sjungit det som spelas för och tillsammans med mina egna barn. Fast i dag var visorna så gamla att de fanns redan under min egen barndom.

Och visst sjöng vi ”Imse, Vimse spindel”, när jag gick i småskolan.

Gammal, en del av barnkulturarvet, är också ”Rida, rida ranka”, den där hästen heter Blanka. Den text som sjungs har skrivits av Hans Henric Hallbäck, men den bygger i sin tur på en ramsa av Zacharias Topelius som i sin tur bygger på ännu mycket äldre förlagor.

När jag gick i folkskolan, brukade vi ungar ofta sjunga tillsammans även på fritiden. En populär visa var då ”Igelkottaskinnet”, den som här skulle ge djuret igelkott:

Igelkottaskinnet

Och gubben han sade till gumman sin
”Kom och sätt en lapp uti byxan min,
uti ändanom, uti ändanom,
allt uti byxorna i ändanom.”

Och gumman hon gick sig till skogen en natt
Och där ska ni se hon en igelkott fick fatt
som sprang på sina ben, som sprang på sina ben,
som sprang på sina ben uti månens sken.

Och gumman hon tog sig ett igelkottaskinn
och alla vassa taggarna vände hon in
Uti ändanom..

Och gubben han hoppa, han skrek och han svor:
”Jag tror själva Hin uti byxorna for!”
Uti ändanom…

Och gubben han sade till gumman sin:
”Varför har du vänt alla taggarna in?
Uti ändanom…”

”Jo, därför att du är så lat, ditt skräll
så du sitter å drar dej från morgon till kväll
uppå ändanom…”

Och gubben han tog sina byxor och gick
och sen ska ni veta vad kärringen fick
uppå ändanom…

Men då tog gumman ett ekorraskinn,
de lenaste håren vände hon in,
uti ändanom…

Och då blev gubben så glad i sitt sinn
han klappa och pussa käringen sin
uti ändanom, uti ändanom,
allt uppå byxorna i ändanom.

Ja, det var ju också en lämplig låt att spela på Alla hjärtans dag!

En annan kär gammal bekant i dag var ”Med en enkel tulipan”, som här skulle ge dels det man överräckte, en tulpan, dels det man då sa, ”Grattis!”. Texten skrevs av Åke Söderblom och musiken av Jules Sylvain.

Musik av Sylvain förekom i ytterligare en av dagens ljudillustrationer, ”Sång om syrsor”, som dock har Gösta Rybrant som textförfattare. Både texten och musiken är fina, och vi minns gärna den här sången i Zarah Leanders tolkning. Sången är bland annat en påminnelse om det som drabbar många i min ålder, nämligen att man inte längre kan höra så bra, till exempel syrsornas sång en sommarkväll.

I dag spelades vidare en sång som jag har ett personligt förhållande till:

Den vackraste visan om kärleken

Text: Ture Nerman
Musik: Lille Bror Söderlundh

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig parisstudent.

Den skulle ha lyst över länderna
och bringat en vår på knä,
och en värld skulle tryckt till sitt hjärta
en ny, en ny Musset.

Han skulle ha vandrat längs kajerna
med en blåögd liten Lucile
och diktat violer och kyssar
nu en natt i april.

Men den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den begrovs i en massgrav i Flandern
med en fattig parisstudent.

Ture Nermans fina text publicerade jag med musiken av Lille Bror Söderlundh i fredsviseavsnittet i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma). Den som vill läsa mer om den här visan rekommenderar jag Christina Mattssons bok ”Lille Bror Söderlundh. Tonsättare och viskompositör” (Atlantis, 2000). Mitt eget exemplar har jag fått av Christina, som för övrigt är gift med en son till Lille Bror.

Olle Adolpson är en annan svensk visdiktare som står mitt hjärta nära; jag har mycket riktigt praktiskt taget allt av och med honom på antingen EP och LP eller CD. I dag hörde vi hans ”Nu har jag fått den jag vill ha”, en skapelse vida överlägsen mycket av den populärmusik som ju så ofta handlar om kärlek.

Därmed inte sagt att jag tycker att allt det som spelas på Svensktoppen är dåligt. Nisse Hellberg, som vi i dag hörde i ”Håller min dörr på glänt”, hör till dem jag gärna lyssnar på. Jag har för övrigt en hel avdelning Wilmer X-CD i skivhyllorna.

Så har vi då kvar att redovisa svaren på de melodifestivalanknutna låtarna, hela tre till antalet med anledning av kvällens begivenhet i genren, antar jag.

En av de artister, som har förekommit i den tävlingen, är Sarah Dawn Finer, enligt min mening en fin sångerska – även om jag kanske inte tycker att ”I Remember Love” som hon gjorde i 2007 års upplaga hör till det bästa hon har gjort.

En melodifestivalartist som Anders Eldeman spelar då och då är Tommy Nilsson. I dag hörde vi hans bidrag från 1989, ”En dag”.

Ännu oftare spelar Eldeman Anna Book. Hennes ”ABC”, som vi hörde i dagens melodikryss är en äkta schlager, en sån där låt som fäster sig i musikminnet – alltså minns man den fast den förekom så tidigt som i Melodifestivalen 1986.

Det ska bli intressant att se (och höra) om någon av de låtar som spelas i kvällens uttagningsomgång har liknande överlevnadsförmåga.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Johannes Brahms, Carl Nielsen, Thore Skogman, Happy Go Luckies, Pete Seeger & Mona Sahlin

I går, när jag hade ägnat hela dagen åt att förbereda Janne Sundlings intervju med mig om röstvinnande politisk musik, gick Birgitta och jag ut för att på Musikens hus höra en konsert med verk av Johannes Brahm och Carl Nielsen. Ibland blir det tvära kast i min musikvärld.

Men först skulle vi äta middag ute. Den här gången valde vi att gå på persisk restaurang, Saffran Polo på Vaksalagatan 35. Vi har varit där förr och kunde än en gång konstatera att maten var god och miljön trevlig.

Konserten med verk av Brahms och Nielsen var en i raden av våra abonnemangskonserter. Uppsala kammarorkester spelade under ledning av Paul Mägi.

Johannes Brahms (1833-1897) hör, som jag tidigare har skrivit, inte till mina personliga favoriter, men hans ”Konsert nummer 2 i B-dur för piano och orkester”, opus 83, spelades väl; för min del gillade jag särskilt andante-partiet, det näst sista i det här fyrsatsiga verket. Speciellt intressant med det här verket var, tyckte jag, greppet att integrera pianospelet i orkesterns spel, inte göra pianot till något som spelar en framträdande roll bara i solopartier. Pianosolisten, Terés Löf, var helt klart värd alla de applåder hon fick.

De flesta förknippar väl dansken Carl Nielsen (1865-1931) främst med ”Tågen letter”, på svenska ”Dimman lättar”. När Nielsens ”Symfoni i g-moll”, opus 7, uruppfördes 1894, kritiserades kompositören för drag som verkligen inte är de som utmärker ”Dimman lättar”: verkets tonartsbyten ansågs vara oroliga och våldsamma. Mina mer nutida öron är tillvanda både vid tvära kast och kraftfulla klanger, men trots att jag tyckte att det var intressant att höra den här symfonin, tyckte jag ibland att det kunde ha varit lite mer måtta på kraftfullheten. Nå, det här berodde nog trots allt mest på Nielsen, inte på Mägi och kammarorkestern.

I dag har jag alltså haft Janne Sundling här för intervjun för hans kommande bok ”Rösta!”, den där ett av kapitlen, ”Rösten för rösten”, ska handla om politisk kampanjmusik. Vi kom på god talefot med varann, vilket säkert berodde på att även min intervjuare visade sig vara förtrogen med den sorts musik det här handlar om. Han lånade också hem mina exemplar av Thore Skogmans ”Härliga värld” från Socialdemokraternas valrörelse 1968 och ”Är det sant att vårt jordbruk skall snart läggas ner?” med gruppen Happy Go Luckies från valrörelsen inför kommunalvalet 1966, då LRF och Centern drev en häftig kampanj mot (S)-regeringens planer på minskade jordbrukssubventioner. Är ni roade, finns texterna och historien bakom dem ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Som tack för min medverkan fick jag av Janne Sundling hans bok ”Kult” (Stenberg-Schentz förlag, 2007). Den innehåller, i text men inte minst bild, en ”nostalgisk tillbakablick på en annan tid” – 1965-1975 – ”om II B-generationen som var både före och efter”. II B var, ska ni sentida veta, mellanöl. Den här boken innehåller nästan allt man kan förvänta sig: vad folk på den tiden lyssnade på, såg i TV, åt, drack, läste – bara en sån sak som att få en återblick på epokens serietidningar och läskmärken!

I går blev jag uppringd av kulturredaktören på Flamman (V). Han ville, på rekommendation från min vän, trubaduren Jan Hammarlund, att jag skulle skriva en längre artikel om den snart 90-årige Pete Seeger. Eftersom jag väl måste medge att jag är något av svensk expert på Pete Seeger har jag svårt att se, varför jag skulle avböja. Det blir nog en artikel.

Och i dag ringde en journalist som håller på att skriva en längre artikel om Mona Sahlin åt Expressen: han ville intervjua mig. Eftersom jag kan ana mig till vad den kommer att gå ut på, avböjde jag medverkan. Alla vet ju vad jag tyckte när hon kom på fråga som partiledare, men jag bedriver ingen vendetta mot henne och tycker dessutom i dagsläget att det är betydligt viktigare att vinna nästa val än att älta hennes tillkortakommanden.

Ni har just nu fått en sammanfattning av ett par dagar i en pensionärs liv. Och den här dagen är ju inte slut än…

Pressgrodor

Hittade via Grönköpings Veckoblad nummer 2 2009:

”Efter 18 år i branschen upphör nu min butik p. g. a. rygg- och nackskada.”

Annons i Svenska Dagbladet

”Vid 19.30 kom samtalet in till Uppsalapolisen. En man, boende i en lägenhet på Rådhusallén, hävdade att tre män slagit sönder hans lägenhet. Polisen misstänker att de kan ha gjort sig skyldiga till skadegörelse.”

Upsala Nya Tidning

Sångens makt

”Det är kraft i vårt förbund” hör till Joe Hills (1879-1915) mest sjungna sånger, kanske för att den appellerar till sammanhållning och kan appliceras på olika typer av vänsterrörelser.

Originalet, ”There Is Power In a Union”, publicerades första gången 1913 i femte upplagan av IWWs lilla röda sångbok, ”Songs To Fan the Flames of Discontent”. Som så många andra av Joe Hills (Joel Hägglunds) sånger har den en frikyrklig förlaga, ”There Is Power In the Blood of the Lamb” av Lewis E Jones (1865-1936), på svenska ”Det finns kraft, det finns kraft”.

Liksom i flera andra liknande fall parodierar Joe Hill den religiösa ursprungstexten och polemiserar mot den. Han gör det bland annat genom ordvrängerier: En mer näraliggande frälsning än ”the blood of the Lamb” ger ”the Grand Industrial Band”. Organisera er, arbetare i alla länder, och ni ska behärska världen!

Monica Nielsen sjöng Rune Lindströms svenska översättning, assisterad av
Lasse Bagges trio, på Olof Palmes valturné 1970. Publiken hänfördes, kokade, men folk från frikyrkor, där man var bekant med Lewis E Jones’ original, protesterade i media. Monica ändrade då ”Om du på Gudslammets blod blivit mätt” till ”Om du på nöd och förtryck blivit mätt”.

Det är kraft i vårt förbund

Amerikansk originaltext: Joe Hill (”There Is Power In a Union”), 1913
Musik och textförlaga: Lewis E Jones (”There Is Power In the Blood of the Lamb”, på svenska ”Det finns kraft, det finns kraft”)
Svensk text: Rune Lindström, 1963

Tror du på frihet och människorätt?
Kom då och var med uti våra led!
Vill du att slaven skall äta sig mätt?
Kom, nu skall just du vara med!

Det är kraft, det är kraft
där vi vandrar hand i hand.
Kom nu med, led vid led!
Det är kraft, det är kraft
som skall styra alla land
med vår enhets heta brand.

Tror du på paradissalarnas fröjd
men bor i barack med pöbel och pack?
Vill du ha vingar i himmelens höjd
du som svalt i klov och i black?

Det är kraft, det är kraft…

Om du på gudslammets blod blivit mätt
kom då och var med uti våra led!
Vill du ha skinka och äggomelett?
Kom, nu skall just du vara med!

Det är kraft, det är kraft…

Gillar du busar som spöar dig mör,
du utanför står vår arbetarkår.
Önskar du ingenting innan du dör?
Ät ur basens hand som ett får.

Det är kraft, det är kraft…

Arbetarbröder i syd och i nord
kom och var med uti våra led!
Kräv nu vår människorätt på vår jord!
Kom, nu skall just du vara med!

Det är kraft, det är kraft…

Alternativa svenska översättningar: signaturen Sege (”Det är makt i en sådan union”), 1929, samt Ture Nerman (”Där är makt i en union”), 1951

På skiva:
Pierre Ström, Oscar Norrman & Anders Granell: ”Joe Hill lever!!!”, Riksteatern och YTF MUD-501360, 1979

There Is Power In a Union

Amerikansk originaltext: Joe Hill (Joseph Hillstrom/Joel Hägglund), 1913
Musik och textförlaga: Lewis E Jones (”There Is Power In the Blood of the Lamb”),

Would you have freedom wage slavery,
Then join in the Grand Industrial Band;
Would you from misery and hunger be free?
Then come! Do your share like a man.

There is power, there is power
In a band of Working men,
When they stand, hand in hand.
That’s a power, that’s a power
Ehat must rule in every land –
One Industrial Union Grand.

Would you have mansions of gold in the sky,
And live in a shack, way in the back?
Would you have wings up in heaven to fly,
And starve here with rags on your back?

-Chorus-

If you’ve had ’nuff of the ”blood of the lamb”,
Then join in the Grand Industrial Band;
If, for a change, you would have eggs and ham,
Then come! Do your share like a man.

-Chorus-

If you like sluggers to beat off your head,
Then don’t organize, all unions despise,
If you want nothing before you are dead,
Shake hands with your boss and look wise.

-Chorus-

Come all ye workers, from every land,
Come, join in the Grand Industrial Band,
Then we our share of this earth shall demand.
Come on! Do your share like a man.

-Chorus-

Skivinspelningar:
Entertaiment Workers: ”Don’t Mourn – Organize! Songs of Labor Songwriter Joe Hill” (Smithsonian Folkways SF 40026, 1990)
Glazer, Joe: ”Songs of Joe Hill” (Folkways FA 2039, 1954 – går att beställa som CD från Smithsonian Folkways)
Glazer, Joe & Friedland, Bill: ”Songs of the Wobblies” (Labor Arts LA 3 – går att beställa som CD från Smithsonian Folkways)
Paulson, Mats: ”Songs and Letters of Joe Hill” (Sonet SLP 20. 1968)
Phillips, Utah med flera: ”IWW Rebel Voices” (Flying Fish FF 70484, 1987)