Johannes Brahms, Carl Nielsen, Thore Skogman, Happy Go Luckies, Pete Seeger & Mona Sahlin

I går, när jag hade ägnat hela dagen åt att förbereda Janne Sundlings intervju med mig om röstvinnande politisk musik, gick Birgitta och jag ut för att på Musikens hus höra en konsert med verk av Johannes Brahm och Carl Nielsen. Ibland blir det tvära kast i min musikvärld.

Men först skulle vi äta middag ute. Den här gången valde vi att gå på persisk restaurang, Saffran Polo på Vaksalagatan 35. Vi har varit där förr och kunde än en gång konstatera att maten var god och miljön trevlig.

Konserten med verk av Brahms och Nielsen var en i raden av våra abonnemangskonserter. Uppsala kammarorkester spelade under ledning av Paul Mägi.

Johannes Brahms (1833-1897) hör, som jag tidigare har skrivit, inte till mina personliga favoriter, men hans ”Konsert nummer 2 i B-dur för piano och orkester”, opus 83, spelades väl; för min del gillade jag särskilt andante-partiet, det näst sista i det här fyrsatsiga verket. Speciellt intressant med det här verket var, tyckte jag, greppet att integrera pianospelet i orkesterns spel, inte göra pianot till något som spelar en framträdande roll bara i solopartier. Pianosolisten, Terés Löf, var helt klart värd alla de applåder hon fick.

De flesta förknippar väl dansken Carl Nielsen (1865-1931) främst med ”Tågen letter”, på svenska ”Dimman lättar”. När Nielsens ”Symfoni i g-moll”, opus 7, uruppfördes 1894, kritiserades kompositören för drag som verkligen inte är de som utmärker ”Dimman lättar”: verkets tonartsbyten ansågs vara oroliga och våldsamma. Mina mer nutida öron är tillvanda både vid tvära kast och kraftfulla klanger, men trots att jag tyckte att det var intressant att höra den här symfonin, tyckte jag ibland att det kunde ha varit lite mer måtta på kraftfullheten. Nå, det här berodde nog trots allt mest på Nielsen, inte på Mägi och kammarorkestern.

I dag har jag alltså haft Janne Sundling här för intervjun för hans kommande bok ”Rösta!”, den där ett av kapitlen, ”Rösten för rösten”, ska handla om politisk kampanjmusik. Vi kom på god talefot med varann, vilket säkert berodde på att även min intervjuare visade sig vara förtrogen med den sorts musik det här handlar om. Han lånade också hem mina exemplar av Thore Skogmans ”Härliga värld” från Socialdemokraternas valrörelse 1968 och ”Är det sant att vårt jordbruk skall snart läggas ner?” med gruppen Happy Go Luckies från valrörelsen inför kommunalvalet 1966, då LRF och Centern drev en häftig kampanj mot (S)-regeringens planer på minskade jordbrukssubventioner. Är ni roade, finns texterna och historien bakom dem ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Som tack för min medverkan fick jag av Janne Sundling hans bok ”Kult” (Stenberg-Schentz förlag, 2007). Den innehåller, i text men inte minst bild, en ”nostalgisk tillbakablick på en annan tid” – 1965-1975 – ”om II B-generationen som var både före och efter”. II B var, ska ni sentida veta, mellanöl. Den här boken innehåller nästan allt man kan förvänta sig: vad folk på den tiden lyssnade på, såg i TV, åt, drack, läste – bara en sån sak som att få en återblick på epokens serietidningar och läskmärken!

I går blev jag uppringd av kulturredaktören på Flamman (V). Han ville, på rekommendation från min vän, trubaduren Jan Hammarlund, att jag skulle skriva en längre artikel om den snart 90-årige Pete Seeger. Eftersom jag väl måste medge att jag är något av svensk expert på Pete Seeger har jag svårt att se, varför jag skulle avböja. Det blir nog en artikel.

Och i dag ringde en journalist som håller på att skriva en längre artikel om Mona Sahlin åt Expressen: han ville intervjua mig. Eftersom jag kan ana mig till vad den kommer att gå ut på, avböjde jag medverkan. Alla vet ju vad jag tyckte när hon kom på fråga som partiledare, men jag bedriver ingen vendetta mot henne och tycker dessutom i dagsläget att det är betydligt viktigare att vinna nästa val än att älta hennes tillkortakommanden.

Ni har just nu fått en sammanfattning av ett par dagar i en pensionärs liv. Och den här dagen är ju inte slut än…