Om de levande döda

19 februari 2009 15:52 | Prosa & lyrik | 13 kommentarer

Jag läser Laura Ridings (1901-1991) ”De dödas liv” (översättning Jonas Ellerström och Håkan Bravinger, Ellerströms Lilla serien, 2008, i original ”The Life of the Dead”, 1933) fascinerad, men också fascinerad av det faktum att jag ofta inte lyckas tränga in i tankarna bakom orden. Alltså söker jag på nätet recensioner av boken, men de få jag hittar ger mig inte särskilt mycket vägledning. Det jag hittar kretsar i stor utsträckning kring saker som finns utanför den text jag är intresserad av att tränga in i, sådant som för övrigt också återfinns i Jonas Ellerströms långa efterord.

Jag läser om hennes amerikanska bakgrund och samliv med den engelske författaren Robert Graves, det som utvecklades till ett ménage à trois, senare quatre, vistelsen på Mallorca, Ridings självmordsförsök samt om att hon slutade skriva poesi för att i stället ägna sig åt språkfilosofi. Både Ellerström och andra prövar tanken att de återkommande figurerna i den här diktsviten – Romanzel, Mortjoy, Unidor, Amulette – skulle kunna tänkas vara pseudonymer för verkliga personer, men för mig som läsare ger detta inga nycklar som öppnar för nya slag av läsningar av ”De dödas liv”.

Däremot pekar flera av dem vars kommentarer jag har läst på att det finns en användbar nyckel redan i den allra första dikten, ”Det förtorkade hjärtat”: Den här diktsviten handlar inte om den verkliga döden utan om det tillstånd av död människorna – åtminstone många av oss – lever i redan innan de har gått hädan.

Massor av ord, fraser och diktrader styrker den här tolkningen: ”Över de dödas kroppar, / över de dödas alltför levande hjärnor / råder den okända gudinnan, döden själv.” – – – ”Döden skrämmer honom inte. ‘Mer! Mer!’ ropar han.” – – – ”de döda förmår i ringa grad uttrycka / exakta lidelser eller kalla sin längtan vid dess rätta namn.” – – – Och så de avslutande raderna:

”Så bultar i falsk uppriktighet ett förtorkat hjärta som en gång var hjärta,
som älskar att vara hjärta även om det är dött,
även om det bara är Dödens muntra upphetsning,
även om det bara är hjärtat hos en lekfull drottning
som i sin omfångsrika låtsasklädnad simulerar
ett hjärta likt en värld på drift, ett levande hjärta,
ett blodomlopp av människor som tycks vara en levande värld
som likt henne tycks vara evig.”

Stämningen i diktsviten tolkas kongenialt i bild av John Aldridge, vars illustrationer ter sig som surrealistiska bearbetningar av Brueghel-tavlor.

Med detta har jag fångat grundstämningen och grundbudskapet i ”De dödas liv”. Men jag har också en känsla av att Laura Ridings poesi ibland är allt för mångordig, ibland mångtydig på ett sätt som gör den svår att tolka mer exakt.

13 kommentarer

  1. Enn,
    där Riding är mångordig är Rumi desto knappare, jag fann ett citat i en av hans samlingar ”Dö innan du dör.” som jag tycker mig ana, sammanfattar mycket av det du refererar. Om henne vet jag annars ingenting, men du väcker nyfikenheten. Rumi skriver i en annan dikt
    ”Hela alltet är den älskade och älskaren en slöja
    Den älskade är den levande och älskaren den döde.”
    en sorts antites till hennes “Så bultar i falsk uppriktighet…. Din bildassociation till surrealistisk Brueghel för ju oss nämare medeltidens tänkande och gestaltning.

    Comment by Anders Nilsson — 2009 02 19 17:08 #

  2. Till Anders Nilsson: För min del har jag inte läst Rumi men tror mig veta att det var en poet som skrev på persiska.

    Comment by Enn Kokk — 2009 02 19 17:27 #

  3. Stämmer set. En poet i klassiska persiska traditionen som ju ofta lyckas koncentrera klarhet i iaktagelsen. Mitt bloggmotto kommer också från honom och lyder:

    »När förnuftet väcker högmod hos dig,
    snorkig självsäkerhet och uppblåsthet
    lämna då ditt förnuft därhän och bli en dåre
    så att ditt hjärta förblir friskt och du vid liv.«

    en helt annan sak är ju om jag lever upp till det. :)

    Comment by Anders Nilsson — 2009 02 19 20:09 #

  4. Till Anders Nilsson: Tack – var hittar man honom på svenska?

    Apropå din blogg: Jag läste här om dagen om dina mödor med att bli synlig på s-bloggar. Jag dyker ju upp där en gång i veckan, när jag skriver om Melodikrysset, men i övrigt syns jag, trots mitt mycket höga besökarantal, sällan där – och inte tror jag att Ridings poesi lockar s-bloggarna heller. Men bra mycket intressantare är det att när jag för kort tid sen skrev mycket provocerande om Maud Olofsson (inklusive i rubriken), gick det – trots att jag citerades i Svenska Dagbladet med foto och allt – inte heller upp på s-bloggar. Jag verkar få mina läsare på annat sätt, och uppenbart registreras de som går in på min blogg för egen maskin inte där. Jag kan leva med det, men ibland skulle man ju vilja nå just sina partivänner…

    Comment by Enn Kokk — 2009 02 19 20:31 #

  5. Rumi på svenska är en svår sak, jag har funnit en del på nätet, genom akademiska avhandlingar etc.

    Min kompis Said och jag gjorde en sammanställning till en stor fest här i byn, med utdrag och enstaka hela dikter, Said hade med sig hemifrån och vi gjorde den komplicerade överföringen från arabiska till engelska till svenska. Men du har ju en Sveriges främsta kännare på området på Uppsala Universitet, Jonathan Morén. Han vet säkert mer än jag. Annars får man hålla sig till de engelska översättningarna, men jag tycker att de blir utslätade och ”poesifierande” många gånger och offrar den avskalade klarheten för versmåttet.

    Angående bloggens logik, så är jag en nybörjare på området, men jag fascineras av hur strömmarna går, jag har ungefär 30 000 läsningar på ett år och det är väl vad Blondinbella har på en timme, men jag skriver ändå. Nej det som förvånade mig var att när man tror att man skriver för en speciell publik så visar det sig att publiken komer från ett helt annat håll. Och det är klart att det finns fler partivänner på nätet än de 500 som nyttjar s-info.

    Comment by Anders Nilsson — 2009 02 19 21:59 #

  6. Till Anders Nilsson: Tack för tipsen!

    Jag är uppe i ett dygnsgenomsnitt på cirka 1.200 besökare, och även dåliga dagar når jag det där talet du nämner, 500. Den här publiken är politiskt blandad, dock inte alltid debattlysten. Men utan tvekan har jag också nått många partivänner, som inte har hittat min blogg via s-boggar.

    Comment by Enn Kokk — 2009 02 19 22:11 #

  7. Du har ju ett djup och en bredd i din bildning så att man med nyfikenhet återvänder nästan dagligen till dina texter, om inte annat så för att gräva i arkivet. Det glädjer mig att vi är så många.

    Comment by Anders Nilsson — 2009 02 19 23:45 #

  8. Till pappa: Jonathan Morén är ju en kompis till mig, och du har träffat honom både när du var och pratade politisk musik på Trots Allt! och den där gången då vi var ett stort gäng som var ute på ordenshusexkursion i norduppland och kom förbi och fikade i Öregrund. Jag mejlar honom om det här, så kanske han tittar in på bloggen och svarar.

    Comment by Kerstin — 2009 02 20 9:59 #

  9. Till Anders Nilsson: Din blogg hör till de läsvärda på grund av att du kan skriva – det senare är ju verkligen inte utmärkande för allt som flyter runt i bloggosfären.

    Som vi väl båda har kunnat konstatera, är vi inte alltid politiskt överens. Men den sortens åsiktsspännividd hör till det intressanta i tillvaron, detta sagt som ett senkommet inlägg i den lätt bisarra debatt i ämnet som har förekommit på s-bloggar.

    Comment by Enn Kokk — 2009 02 20 11:46 #

  10. Till Kerstin Kokk: Gör gärna det!

    Comment by Enn Kokk — 2009 02 20 11:47 #

  11. Rumi på svenska är det ingen brist på, egentligen. Gamle Eric Hermelin översatte hela hans Mesnavi i sex band på 1930-talet, bortåt 2800 sidor totalt. Dock får man slänga upp några tusenlappar om man har turen att hitta dem antikvariskt. Enstaka bibliotek kan ha dem, men de är inte så vanliga där heller, eftersom upplagan var liten. Utdrag finns också i C-G Ekerwalds bägge urvalsvolymer med Hermelins översättningar. Utöver det finns en liten volym (just på Ellerströms, för övrigt) i översättning av Ashk Dahlén, som kom för några år sedan.

    ”Dö innan du dör” är inte Rumis egna ord utan en (bland sufier mycket omhuldad) s.k. profettradition, alltså ett uttryck som (med rätt eller orätt) tillskrivs profeten Muhammad, och syftar på något helt annat än det jag tänker mig att Riding är ute efter. ”Dö innan du dör” är en maning till den andligt sinnade att vara ”död för denna världen” och ägna lika lite tid och möda på att eftersträva världslig framgång och materiell välfärd som han skulle göra om han vore död. Döendet här är alltså av godo: man lägger oväsentligheterna åt sidan för att koncentrera sig på sitt förhållande till Gud.

    Hos Riding rör det sig uppenbarligen om något annat. Möjligen, som du skriver, om en själslig, förtida död. Men jag kan också mycket väl tänka mig att hon lockades av tanken på att gestalta de verkligen dödas fortsatta tillvaro, hur all den futtighet och småaktighet, osäkerhet och ”falsk uppriktighet” som kännetecknar människan fortsätter obehindrat hinsides. Jag ser inget i de rader du citerar som motsäger en sådan läsning, i alla fall.

    Comment by J.M. — 2009 02 23 11:02 #

  12. Till Jonathan Morén: Stort tack för tipsen om Rumi.

    Och din alternativa tolkning av Riding är intressant.

    Comment by Enn Kokk — 2009 02 23 11:41 #

  13. Ashk Dahléns översättning Vassflöjtens sång finns i ny upplaga på ellerstroms.se våren 2009

    Comment by Lennart — 2009 03 25 15:02 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^