21 kommentarer

1. Jag har själv funderat över vad det där beror på. Hur det kom sig att den så starka bildningsrörelsen delvis förvandlades till en rörelse med starka inslag av bildningsförakt, detta dessutom med konsekvensen att vår kulturpolitik blir allt mer diffus.

   Comment by Catti Ullström — 2009 02 16 17:47 #

2. Till Catti Ullström: Ja, den som det visste. Man kan kanske söka sociologiska förklaringar: Förr, när stora delar av arbetarklassen var utestängd från högre utbildning, till och med realskole- och gymnasieutbildning, var arbetarrörelsens båda grenar, både den politiska och den fackliga, besjälade av att erövra allt det där som inte kom dem till del, även kulturen. I dag får deras motsvarigheter all den utbildning de vill ha, och många av dem finns följaktligen både i tjänstemanna- och akademikerfacken respektive i näringslivet. Den här sociala cirkulationen innebär också att det finns färre kvar som konstnärligt – och självupplevt! – kan ge uttryck åt de utsatta sociala skiktens erfarenheter.

   Till det kommer att arbetarrörelsen har utarmats på ledare som vill någonting mer än att erövra och behålla makten. Med fler aktiva och förtroendevalda som verkligen vill diskutera, vad det är för samhälle vi vill ha, borde dock även kultur och bildning (inte bara utbildning) kunna återerövra den plats de en gång hade i vår rörelse.

   Comment by Enn Kokk — 2009 02 16 18:40 #

3. För en annan som är uppväxt med det levande ABF, med Folkets Hus och Fokets Park som kulturella lärosäten, så är nutiden trist.

   Morsan var en sådan där kulturell torped som satt Tomas a Kempis i händerna på mig när jag funderade på Gud och Aristoteles när jag tvivlade på mina möjligheter.

   Tillsammans med utbildningsrevolutionen växte man upp och fick se ett helt annat samhälle där bildningen var fri och utbildning gratis.

   Jag tror inte ABF och arbetarrörelsen hängde med i den förändringen, bildningen blev nyttomaximerad. Partimedlemmarna blev förtroendevalda, som ägnar tiden åt att läsa beslutsunderlag, som de visserligen, eller kanske förhoppningsvis, förstår, men saknar kulturell mylla för att begripa. Tiden räcker inte till för detta.

   Här i Tanum delar arbetarkommunen lokaler med ABF. Men ABF har inte verksamhet och lägger ner. Men på Sensus cirklar och konferenser finner du Vårdförbundet, strejkande och kämpande sjuksyrror, som brinner för att prata välfärdspolitik.

   Såg inte arbetarrörelsen att samhället förändrades?

   Comment by Anders Nilsson — 2009 02 17 10:26 #

4. Till Anders Nilsson: De som, i motsats till alla dem som fordom stod utanför den formella utbildningen ovanför folkskolan, sen fick alla möjligheter utvecklade en instrumentalism: de ville nå bra jobb och god lön; däremot var de inte lika intresserade av bildning. Alltför många av dem läser i dag heller inte mycket annat än beslutsunderlagen de får från tjänstemännen.

   Comment by Enn Kokk — 2009 02 17 10:45 #

5. Ja det är märkligt att utbildning skall stå ivägen för bildning. Men det är ju ett faktum, något som alltför ofta glöms bort i skoldebatten.

   Rektorn på min dotters skola anställde en skulptör för att vara just det, skulptör. Men det var ingen som begrep att hon just i egenskap av konstnär kunde bidra till att vidga seendet i undervisningen till stöd för alla elever som mer har ögat som verktyg för kunskap än munnen.

   Men hennes nytta blev ifrågasatt utan att prövas och försvann efter ett år från skolan.

   Men jag tyckte att det var modigt av den rektorn att ta beslutet om att anställa henne.

   Comment by Anders Nilsson — 2009 02 17 11:28 #

6. Vi på folkhögskolan känner alltmer att ”folkbildning” ifrågasätts, kanske från de studerande mer än de styrande. Våra studerande, särskilt de yngre, vill ha behörigheter för att ta sig vidare, inte alltid bildning. Men vi håller emot…och försöker oss emellanåt på att omdefiniera begreppet. Vad är bildning och var hittar man den?

   Comment by Ann Christin Sandlund — 2009 02 17 13:53 #

7. Intressant att läsa din blogg Enn och synd att inte fler socialdemokrater och fackligt aktiva vågar och vill diskutera nödvändigheten av bildning, folkbildning och kultur. Om vi vill ha ett rött Europa kan arbetarrörelsen inte skära bort opinionsbildande grenar som Brunnsvik och tidningar / tidskrifter. Och vad innebär ett folkhem? Vi som fortfarande finns kvar på arbetarrörelsens äldsta folkhögskola, Brunnsvik – http://www.brunnsvik.se – fyllde etthundra år 2006 och LO-skolan skulle ha fyllt nittio i år, kämpar i motvind. Men vi ger trots allt inte upp! Fler röster bör höras. / cgg

   Comment by christina garbergs-gunn — 2009 02 17 21:50 #

8. Jag har i någon tidigare kommentar på Enns blogg framfört liknande åsikter angående det oerhört trista att så gott som allt intresse för kultur och bildning och ännu värre utbildning försvunnit långt ner på arbetarrörelsens agenda och hur beklämmande det är att ingen framträdande person inom (S) driver dessa frågor. Bengt Göransson var väl den siste.

   Min förklaring till detta är att de som kanske kunde axla manteln efter de sista stora socialdemokratiska kulturpolitikerna var ofta akademiker. De hade de rätta idealen. De hade bildning som var väl i klass med föregående generation av autodidakter, Brunnsvikstudenter, ABF:are m.m. Min min generation av tredje generationens socialdemokrater som fick möjligheten att läsa på universitet och högskolor p.g.a. av våra förfäders idoga kamp mot ett rättvisare samhälle motades bort när vi ville betala tillbaka. Vi var förvisso högskoleutbildade men vi hade aldrig satt vår fot på Brunnsvik och tyvärr så hade vi bara bildning och saknade allt som hade någon anknytning till det som var den enda sortens rätta bildning nämligen ”Folkbildning”. Vad nu detta är? Många av oss blev politiskt passiva. Naturligtvis fortsatte vi att rösta på (S). Men vi kände aldrig oss välkomna i partiet. Andra ville som någon framfört få bra jobb och göra karriär inom partiapparaten och dessa gav/ger fullständigt högaktningsfullt fan i kultur, bildning och utbildning och ser nogsamt till att hålla alla potentiella kulturpolitiker kort.

   Något gick tyvärr snett i skarven mellan Brunnsvik och högskolan. Och därför är socialdemokraterna inte det självklara valet för de som törstar efter kultur och bildning.

   Comment by Lennart J — 2009 02 17 22:09 #

9. Om nu de stora s-märkta tidningsredaktionerna är kulturellt förflackade (kanske sant), får väl arbetardiktare och progressiva litteratörer söka sig till andra tidningar. Medielandskapet är ju inte statiskt. Om bra material publiceras i andra tidningar blir de större och mer lästa. Jag har lite svårt att förstås varför man ska gråta och låsa in manuset i byrålådan bara för att man fått nej av Aktuellt i Politiken? Då får väl Tvärdrag eller Libertas bli samlingsplatsen för kulturen istället. Eller kolla på Doktor Gormander, som började skriva i Flamman istället när han förlorade sin fasta spalt i Aftonbladet. Det finns massvis med små kulturtidskrifter som suktar efter bra material. Få läsare? Ja, innan de blev tummelplatser för spännande diktare! Så dynamiskt måste väl en kulturarbetare kunna tänka…

   Comment by Jonas Wikström — 2009 02 18 11:50 #

10. Till Jonas Wikström: Visst är till exempel Tvärdrag i dag en mycket läsvärd tidskrift. Men det finns en aspekt till: Gamla Folket i Bild och Aktuellt i politiken (s) på min tid med sina 140.000 prenumeranter nådde ju mångdubbelt fler läsare.

    Comment by Enn Kokk — 2009 02 18 11:54 #

11. Inte ska man gråta och låsa in manus i byrålådan. Dock måste man försörja sig. Fördelen med gamla FiB och även Aktuellt i Politiken och hela raden av fackförbundstidningar var ju att de betalade anständigt så att frilansande murvlar och författare kunde leva på sitt skrivande. En annan sak är att dessa alternativa medier levde – och särskilt när det gäller fackförbundspressen fortfarande lever – sitt eget liv och mycket sällan vunnit insteg i det offentliga rum som domineras av de stora kommersiella medierna.

    Comment by Björn Kumm — 2009 02 18 12:05 #

12. Till Björn Kumm: Fackförbundspressen existerar ju fortfarande, men den fackliga arenan har krympt: glesare utgivning och i flera fall mindre eller noll utrymme för till exempel litterärt material.

    Comment by Enn Kokk — 2009 02 18 13:39 #

13. Till Enn. Finns det någon enda fackförbundstidning som publicerar noveller nu? Sia var nog sist. Eller?

    Comment by HO — 2009 02 19 8:46 #

14. Till Hans O Alfredsson: Jag har inte gjort någon systemtisk koll, men jag gissar att du har rätt i dina farhågor.

    Comment by Enn Kokk — 2009 02 19 10:18 #

15. Ulrich Herz – som du nämner – får man hoppas att någon ägnar sig åt. En djupdykning i hans fall borde kunna ge värdefull kunskap om vårt gemensamma förflutna. Jag har läst en del SÄPO-dokument som handlar om UH. Naturligtvis var det ett rättsövergrepp att spärra in honom. Du påpekar mycket riktigt att UH var pacifist. Och vi vet också att han hade en svensk-tysk bakgrund. Den kombinationen var säkert problematisk under krigsåren. Det vore onekligen intressant att höra om Arne Lönnquist har något intressant material som kan kasta ljus över myndigheternas behandlingen av UH. Hoppas han kommer med något som vi alla kan läsa.

    Comment by Anders Thunberg — 2009 02 19 13:24 #

16. Till Anders Thunberg: Av de papper jag fick av Arne Lönnquist framgår det att Gösta Larsson år 2000 skrev en krönika med titeln ”Ulrich Herz – flykting – folkbildare – fredskämpe”. Det frangår dock inte om det rör sig om ett tryckt material.

    Comment by Enn Kokk — 2009 02 19 16:01 #

17. Att både arbetarrörelsen och dess bildningsrörelse håller på att dö sotdöden kanske inte är så konstigt med tanke på det enorma utbud av sysselsättningar som finns idag. Dels har vi massor av TV-kanaler, dels har vi nätet som lockar de yngre (fast även jag är IT-missbrukare). Ovanpå detta har arbetslivet, för dem som har ett jobb, blivit så mycket mer krävande än det var tidigare. Folk har helt enkelt inte tid och ork att ta sig för längre. Så mycket enklare att sätta sig vid TV:n och zappa mellan kanalerna eller vid datorn och klicka sig fram till vad man önskar göra på nätet, läsa något som intresserar, lyssna på musikt, chatta, spela dataspel etc.
    Och visst saknar vi äldre all den gemenskap som man kunde finna i reell verksamhet, i att göra – tillsammans, inte bara vara passiv konsument. De yngre saknar det inte förstås. De vet inte ens hur det var och man kan inte sakna vad man aldrig har upplevt. Det är detta som är förbannelsen i att bli äldre. Vi äldre saknar det som försvunnit. De yngre förstår inte vad de missar. Vi äldre förstår kanske inte vad de vinner istället.
    Jag misstänker dock, svartsynt som jag är, att de framför allt jobbar ihop sig tidiga hjärtinfarkter, så jag tror inte de behöver oroa sig för sina pensioner :-).

    Comment by Kerstin — 2009 02 20 1:01 #

18. Till Kerstin Berminge: Jag har en dotter, med samma förnamn som du, som i viss utsträckning lever sin generations liv, det du beskriver – kanske har du någon gång tittat in på hennes blogg. Men också av bloggen framgår det att hennes intressen är mycket vidare än datorn och TVn och skivspelaren: Hon har barn, gillar trädgård, är mycket intresserad av porslin och annat konsthantverk, läser böcker – och hon är aktiv i en organisation, IOGT-NTO, som fortfarande är en folkrörelse, till och med en växande sådan. Om hon kan upprätthålla den här bredden i dagens samhälle, varför kan inte fler göra det?

    Comment by Enn Kokk — 2009 02 20 11:58 #

19. Jag tror att Kertin är delvis inne på rätt spår men det är inte hela sanningen.

    Där arbetarrörelsen behöver sig en rejäl spark där bak är dels att de tappat sin grundkärna. Den som baseras på jämlikhet och lika möjligheter oavsett vem man är, vad man heter, hur man ser ut eller vad man har för ekonomiska möjligheter.

    I dessa tider så är det givetvis inte bara ekonomin som är ett område där en politik skulle behövas från ett parti med jämlikhetstanken och maximerade möjligheter för alla som grund. Man måste förstå att möjligheten att tillägna sig den nya tidens möjligheter också är av yttersta vikt. Jag läste nyligen någonstans att så många som 30% av landets medborgare saknar nätnärvaro eller aktivt och återkommande nyttjar Internet. Det är internationellt sett en hyfsat låg siffra men borde sett ur perspektivet Sverige – Välfärdslandet vara snudd på pinsamt.

    Så länge som Internet tillåts handla om hur man tillgodoser upphovsrättdinosauriernas intressen så lär vi stå och stampa på samma fläck. Informationseran medför så oerhört många fördelar som skulle kunna vara ett samhälle och dess medborgare till godo om de aktivt nyttjades och på ett mer aktivt och deltagande sätt uppmärksammades. Istället reducerar man ned allt detta till ”musiken som företeelse tystnar om den inte placeras på en CD-skiva och krängs för 200 spänn”…

    Comment by Thomas Tvivlaren — 2009 02 20 14:17 #

20. Ja Gösta Larssons lilla skrift har jag sett. Men tack ändå för din uppmärksamhet.

    Comment by Anders Thunberg — 2009 02 21 1:04 #

21. Nyss damp tre tjocka volymer från Kulturutredningen ned i min brevlåda. Med intryck även från den omgivande debatten drar jag slutsatsen att jag, enkle kulturarbetare, i själva verket är ENTREPRENÖR. Det gäller för mig att marknadsföra mig. Lämpligt är att jag söker sponsorer, kanske något bolag som kan ha intresse av just min gärning som författare och journalist. Naturligtvis var jag tidigare gynnad, eftersom det fanns icke-kommersiella uppdragsgivare, bland dem public service-bolagen, arbetarrörelsens publikationer och så vidare. Men alliansens kultur ska inte motverka kommersialiseringen så som man gjorde i forntiden. Kulturen ska gynna näringsliv och regional utveckling. Vem vet? Kanske skriver jag en deckare förankrad i någon av mina svenska hembygder och bidrar till dess ekonomiska återhämtning? Kanske vill Bofors eller BAE Systems bekosta mina vidare studier av den svenska försvarsindustrin?

    Comment by Björn Kumm — 2009 02 27 11:26 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.