Arbetarrörelsen som bildnings- och kulturrörelse

16 februari 2009 16:52 | Media, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 21 kommentarer

Ofta saknar jag den gamla tidens arbetarrörelse, den som inte bara var en politisk rörelse i enkel mening utan också en bildnings- och kulturrörelse. Inte så att den delen skulle vara totalt utplånad; inom ABF finns fortfarande verksamheter, till och med vitala sådana, som utgör en fortsättning på det jag syftar på. Men fordom fanns det en bredd i bildnings- och kuturverksamheten, en folkrörelsekultur som genomsyrade hela rörelsen, från organisationslivet till tidningsutgivningen.

Gamla Folket i Bild fanns, och senare förde Aktuellt i politiken (s) FiB-traditionen vidare: publicerade noveller, lyrik, recensioner, författarporträtt och annat sådant. Mycket stoff av liknande slag fanns också i fackförbundspressen. Arbetarrörelsen drev två egna bokförlag, Tiden och Prisma, och KF ytterligare ett, Rabén & Sjögren. ABF drev stora Forum med ett både imponerande och brett kulturinnehåll. Brevskolan startade ett rörelseägt skivbolag.

Man kan jämföra med dagens i det här avseendet innehållsligt påvra Aktuellt i politiken. Man kan också erinra sig att LO har skrotat sina kulturpolitiska ambitioner och att den sista anrika rörelseskolan, Brunnsvik, hotas av nedläggning.

Jag fick ett brev i dag, ja en hel paketförsändelse som innehöll ett brev. Brevskrivaren, Arne Lönnquist, läser min blogg och ville påminna mig om att han 1979, när den legendariske brunnsviksrektorn Alf Ahlberg hade dött, fick in en liten minnestext i Aktuellt i politiken (s).

Arne Lönnquist från Kungälv, själv född 1930, hade mött Alf Ahlberg (född 1892) under sin tid på Brunnsvik:

”Under tiden som rektor vid Brunnsvik och folkbildare i många år har Alf betytt oerhört mycket för många människor. Inte minst för många av oss fattiga arbetarungdomar som kom till Brunnsvik. Där öppnades ‘nya himlar och en ny jord’. Alf med sin personliga utstrålning och vishet var en av många lärare som skapade entusiasm som satte goda spår för livet. Vi minns honom med mycket stor tacksamhet.”

Arne bifogade till detta en dikt, ”En värld eller ingen”, som också publicerades.

Jag har vid upprepade tillfällen berättat om hur Aktuellt i politiken (s) under mina år som chefredaktör publicerade noveller och lyrik av framstående författare. Men tidningen redigerades som en folkrörelsetidning med brett innehåll, och det var en både intressant och tidssymptomatisk upplevelse att ständigt få ta emot en ström av manus – berättelser, minnen, dikter – skrivna av människor som kanske inte skulle ha kunnat forcera de spärrar som lektörerna på de stora förlagen utgjorde, men som ändå var värda en publicering i lite mer anspråkslös form: prosa under vinjetten ”X X berättar”, lyriska försök på plockavdelningen Apropå.

Arne Lönnquist har skickat mig den på eget förlag 2006 utgivna ”Skärvor ur tiden” med underrubriken ”Dikter Prosadikter 1980-2005”. Den innehåller aforistiska dikter, naturlyriska skisser, minnesbilder och en hel del annat, sådant som de stora förlagen ännu mindre skulle ge ut nu när deras lyrikutgivning kraftigt har bantats ner. Men en Aktuellt i politiken (s), som den redigerades på min tid, hade säkert publicerat ett och annat av det här på Apropå-sidan.

Bland det Arne skickade till mig i dag fanns också synopsis till en radiopjäs om Ulrich Herz (1913-2001). Jag misstänker att få i dag vet vem han var, men jag minns honom som en flitig debattör i gamla Stockholms-Tidningen, och jag har ett par böcker av honom i bokhyllan: ”Välfärdens förhistoria. Från Aristoteles till Marx” (Rabén & Sjögren, 1961) och så antologin ”Kooperativa klassiker. Dokument ur den svenska konsumentkooperationens idéhistoria” (Rabén & Sjögren, 1974).

Ulrich, kallad Uli, var av svensk härkomst men var född i Chemnitz i Tyskland, senare student i Wien. Han var en svuren motståndare till den nazifiering bland annat utbildningsväsendet i Tyskland och Österrike genomgick i början av 1930-talet, dessutom pacifist. 1934 lyckades han därför ta sig över till Sverige (Uppsala, ganska snart Stockholm) för studier. Han verkade också vid Birkagårdens folkhögskola. Vårvintern 1940 hämtades han, utan att det fanns någon rimlig anledning, av polis och internerades på Smedsbo i Kopparbergs län; Smedsbo blev ett läger för politiskt tvivelaktiga utlänningar. Där fick han sitta fram till halvårsskiftet 1942, då han släpptes fri efter det att ABFs studierektor Gunnar Hirdman hade intervenerat till hans förmån. Sextio år efter frihetsberövandet fick han ett senkommet men ändå välkommet erkännande, när han ur Anna Lindhs hand fick ta emot Illis Quorum.

Jag kan inte bedöma om Arne Lönnquists både inressanta och stringenta synopsis kunde utvecklas till en bra radiopjäs, men jag frågar mig var de media finns, där han alternativt kunde berätta den här historien.

Hur som helst har jag från honom fått ett kapitel ur hans bok från 1992, ”Ur min levnad”, där äldre människor berättar sitt livs historia. Det här kaptilet övertygar mig om att det bor en god lyssnare och berättare i Arne Lönnquist.

Det kapitlel han har skickat över i kopia handlar om en landsmaninna till mig, Vaike Toomla, gift Nordenhäll, född 1926 på Ösel (på estniska Saaremaa). Hon kom i oktober 1944, arton år gammal, som båtflykting till Slite på Gotland. Om den här damen får man veta att hon gifte sig med en svensk SSUare och deltog i det legendariska skarpnäckslägret, att hon under hela sitt liv här i Sverige har varit aktiv i ett mycket brett spektrum av folkrörelser, att hon både har demonstrerat för fred och deltagit i måndagsmötena för Baltikums frigörelse. Men allra mest blev jag gripen av den delen av hennes berättelse, som handlar om uppväxtåren på Ösel/Saaremaa fram till flykten till Sverige: Det är helt uppenbart att hon, liksom många andra ester, också lyckades se ockupationssoldaterna – ryssar så väl som tyskar – som medmänniskor. Hennes berättelse om hur hon och hennes syster på väg hem från kvällsmjölkningen tillsammans med en kaukasier från den ryska sidan och en österrikare från den tyska bakom en stor sten söker skydd undan de pågående striderna och delar mjölken med de båda soldaterna är hjärtevärmande.

Och så avslutningsvis tillbaka till utgångspunkten: Varför har arbetarrörelsen i dag inga tidningar som kan publicera den här sortens berättelser och inte bara ha rapporter från skyttegravskriget mellan regeringen och oppositionen? Har rörelsen reducerat sig själv till en krympande skara av endimensionella plakatbärare?

21 kommentarer

  1. Jag har själv funderat över vad det där beror på. Hur det kom sig att den så starka bildningsrörelsen delvis förvandlades till en rörelse med starka inslag av bildningsförakt, detta dessutom med konsekvensen att vår kulturpolitik blir allt mer diffus.

    Comment by Catti Ullström — 2009 02 16 17:47 #

  2. Till Catti Ullström: Ja, den som det visste. Man kan kanske söka sociologiska förklaringar: Förr, när stora delar av arbetarklassen var utestängd från högre utbildning, till och med realskole- och gymnasieutbildning, var arbetarrörelsens båda grenar, både den politiska och den fackliga, besjälade av att erövra allt det där som inte kom dem till del, även kulturen. I dag får deras motsvarigheter all den utbildning de vill ha, och många av dem finns följaktligen både i tjänstemanna- och akademikerfacken respektive i näringslivet. Den här sociala cirkulationen innebär också att det finns färre kvar som konstnärligt – och självupplevt! – kan ge uttryck åt de utsatta sociala skiktens erfarenheter.

    Till det kommer att arbetarrörelsen har utarmats på ledare som vill någonting mer än att erövra och behålla makten. Med fler aktiva och förtroendevalda som verkligen vill diskutera, vad det är för samhälle vi vill ha, borde dock även kultur och bildning (inte bara utbildning) kunna återerövra den plats de en gång hade i vår rörelse.

    Comment by Enn Kokk — 2009 02 16 18:40 #

  3. För en annan som är uppväxt med det levande ABF, med Folkets Hus och Fokets Park som kulturella lärosäten, så är nutiden trist.

    Morsan var en sådan där kulturell torped som satt Tomas a Kempis i händerna på mig när jag funderade på Gud och Aristoteles när jag tvivlade på mina möjligheter.

    Tillsammans med utbildningsrevolutionen växte man upp och fick se ett helt annat samhälle där bildningen var fri och utbildning gratis.

    Jag tror inte ABF och arbetarrörelsen hängde med i den förändringen, bildningen blev nyttomaximerad. Partimedlemmarna blev förtroendevalda, som ägnar tiden åt att läsa beslutsunderlag, som de visserligen, eller kanske förhoppningsvis, förstår, men saknar kulturell mylla för att begripa. Tiden räcker inte till för detta.

    Här i Tanum delar arbetarkommunen lokaler med ABF. Men ABF har inte verksamhet och lägger ner. Men på Sensus cirklar och konferenser finner du Vårdförbundet, strejkande och kämpande sjuksyrror, som brinner för att prata välfärdspolitik.

    Såg inte arbetarrörelsen att samhället förändrades?

    Comment by Anders Nilsson — 2009 02 17 10:26 #

  4. Till Anders Nilsson: De som, i motsats till alla dem som fordom stod utanför den formella utbildningen ovanför folkskolan, sen fick alla möjligheter utvecklade en instrumentalism: de ville nå bra jobb och god lön; däremot var de inte lika intresserade av bildning. Alltför många av dem läser i dag heller inte mycket annat än beslutsunderlagen de får från tjänstemännen.

    Comment by Enn Kokk — 2009 02 17 10:45 #

  5. Ja det är märkligt att utbildning skall stå ivägen för bildning. Men det är ju ett faktum, något som alltför ofta glöms bort i skoldebatten.

    Rektorn på min dotters skola anställde en skulptör för att vara just det, skulptör. Men det var ingen som begrep att hon just i egenskap av konstnär kunde bidra till att vidga seendet i undervisningen till stöd för alla elever som mer har ögat som verktyg för kunskap än munnen.

    Men hennes nytta blev ifrågasatt utan att prövas och försvann efter ett år från skolan.

    Men jag tyckte att det var modigt av den rektorn att ta beslutet om att anställa henne.

    Comment by Anders Nilsson — 2009 02 17 11:28 #

  6. Vi på folkhögskolan känner alltmer att ”folkbildning” ifrågasätts, kanske från de studerande mer än de styrande. Våra studerande, särskilt de yngre, vill ha behörigheter för att ta sig vidare, inte alltid bildning. Men vi håller emot…och försöker oss emellanåt på att omdefiniera begreppet. Vad är bildning och var hittar man den?

    Comment by Ann Christin Sandlund — 2009 02 17 13:53 #

  7. Intressant att läsa din blogg Enn och synd att inte fler socialdemokrater och fackligt aktiva vågar och vill diskutera nödvändigheten av bildning, folkbildning och kultur. Om vi vill ha ett rött Europa kan arbetarrörelsen inte skära bort opinionsbildande grenar som Brunnsvik och tidningar / tidskrifter. Och vad innebär ett folkhem? Vi som fortfarande finns kvar på arbetarrörelsens äldsta folkhögskola, Brunnsvik – http://www.brunnsvik.se – fyllde etthundra år 2006 och LO-skolan skulle ha fyllt nittio i år, kämpar i motvind. Men vi ger trots allt inte upp! Fler röster bör höras. / cgg

    Comment by christina garbergs-gunn — 2009 02 17 21:50 #

  8. Jag har i någon tidigare kommentar på Enns blogg framfört liknande åsikter angående det oerhört trista att så gott som allt intresse för kultur och bildning och ännu värre utbildning försvunnit långt ner på arbetarrörelsens agenda och hur beklämmande det är att ingen framträdande person inom (S) driver dessa frågor. Bengt Göransson var väl den siste.

    Min förklaring till detta är att de som kanske kunde axla manteln efter de sista stora socialdemokratiska kulturpolitikerna var ofta akademiker. De hade de rätta idealen. De hade bildning som var väl i klass med föregående generation av autodidakter, Brunnsvikstudenter, ABF:are m.m. Min min generation av tredje generationens socialdemokrater som fick möjligheten att läsa på universitet och högskolor p.g.a. av våra förfäders idoga kamp mot ett rättvisare samhälle motades bort när vi ville betala tillbaka. Vi var förvisso högskoleutbildade men vi hade aldrig satt vår fot på Brunnsvik och tyvärr så hade vi bara bildning och saknade allt som hade någon anknytning till det som var den enda sortens rätta bildning nämligen ”Folkbildning”. Vad nu detta är? Många av oss blev politiskt passiva. Naturligtvis fortsatte vi att rösta på (S). Men vi kände aldrig oss välkomna i partiet. Andra ville som någon framfört få bra jobb och göra karriär inom partiapparaten och dessa gav/ger fullständigt högaktningsfullt fan i kultur, bildning och utbildning och ser nogsamt till att hålla alla potentiella kulturpolitiker kort.

    Något gick tyvärr snett i skarven mellan Brunnsvik och högskolan. Och därför är socialdemokraterna inte det självklara valet för de som törstar efter kultur och bildning.

    Comment by Lennart J — 2009 02 17 22:09 #

  9. Om nu de stora s-märkta tidningsredaktionerna är kulturellt förflackade (kanske sant), får väl arbetardiktare och progressiva litteratörer söka sig till andra tidningar. Medielandskapet är ju inte statiskt. Om bra material publiceras i andra tidningar blir de större och mer lästa. Jag har lite svårt att förstås varför man ska gråta och låsa in manuset i byrålådan bara för att man fått nej av Aktuellt i Politiken? Då får väl Tvärdrag eller Libertas bli samlingsplatsen för kulturen istället. Eller kolla på Doktor Gormander, som började skriva i Flamman istället när han förlorade sin fasta spalt i Aftonbladet. Det finns massvis med små kulturtidskrifter som suktar efter bra material. Få läsare? Ja, innan de blev tummelplatser för spännande diktare! Så dynamiskt måste väl en kulturarbetare kunna tänka…

    Comment by Jonas Wikström — 2009 02 18 11:50 #

  10. Till Jonas Wikström: Visst är till exempel Tvärdrag i dag en mycket läsvärd tidskrift. Men det finns en aspekt till: Gamla Folket i Bild och Aktuellt i politiken (s) på min tid med sina 140.000 prenumeranter nådde ju mångdubbelt fler läsare.

    Comment by Enn Kokk — 2009 02 18 11:54 #

  11. Inte ska man gråta och låsa in manus i byrålådan. Dock måste man försörja sig. Fördelen med gamla FiB och även Aktuellt i Politiken och hela raden av fackförbundstidningar var ju att de betalade anständigt så att frilansande murvlar och författare kunde leva på sitt skrivande. En annan sak är att dessa alternativa medier levde – och särskilt när det gäller fackförbundspressen fortfarande lever – sitt eget liv och mycket sällan vunnit insteg i det offentliga rum som domineras av de stora kommersiella medierna.

    Comment by Björn Kumm — 2009 02 18 12:05 #

  12. Till Björn Kumm: Fackförbundspressen existerar ju fortfarande, men den fackliga arenan har krympt: glesare utgivning och i flera fall mindre eller noll utrymme för till exempel litterärt material.

    Comment by Enn Kokk — 2009 02 18 13:39 #

  13. Till Enn. Finns det någon enda fackförbundstidning som publicerar noveller nu? Sia var nog sist. Eller?

    Comment by HO — 2009 02 19 8:46 #

  14. Till Hans O Alfredsson: Jag har inte gjort någon systemtisk koll, men jag gissar att du har rätt i dina farhågor.

    Comment by Enn Kokk — 2009 02 19 10:18 #

  15. Ulrich Herz – som du nämner – får man hoppas att någon ägnar sig åt. En djupdykning i hans fall borde kunna ge värdefull kunskap om vårt gemensamma förflutna. Jag har läst en del SÄPO-dokument som handlar om UH. Naturligtvis var det ett rättsövergrepp att spärra in honom. Du påpekar mycket riktigt att UH var pacifist. Och vi vet också att han hade en svensk-tysk bakgrund. Den kombinationen var säkert problematisk under krigsåren. Det vore onekligen intressant att höra om Arne Lönnquist har något intressant material som kan kasta ljus över myndigheternas behandlingen av UH. Hoppas han kommer med något som vi alla kan läsa.

    Comment by Anders Thunberg — 2009 02 19 13:24 #

  16. Till Anders Thunberg: Av de papper jag fick av Arne Lönnquist framgår det att Gösta Larsson år 2000 skrev en krönika med titeln ”Ulrich Herz – flykting – folkbildare – fredskämpe”. Det frangår dock inte om det rör sig om ett tryckt material.

    Comment by Enn Kokk — 2009 02 19 16:01 #

  17. Att både arbetarrörelsen och dess bildningsrörelse håller på att dö sotdöden kanske inte är så konstigt med tanke på det enorma utbud av sysselsättningar som finns idag. Dels har vi massor av TV-kanaler, dels har vi nätet som lockar de yngre (fast även jag är IT-missbrukare). Ovanpå detta har arbetslivet, för dem som har ett jobb, blivit så mycket mer krävande än det var tidigare. Folk har helt enkelt inte tid och ork att ta sig för längre. Så mycket enklare att sätta sig vid TV:n och zappa mellan kanalerna eller vid datorn och klicka sig fram till vad man önskar göra på nätet, läsa något som intresserar, lyssna på musikt, chatta, spela dataspel etc.
    Och visst saknar vi äldre all den gemenskap som man kunde finna i reell verksamhet, i att göra – tillsammans, inte bara vara passiv konsument. De yngre saknar det inte förstås. De vet inte ens hur det var och man kan inte sakna vad man aldrig har upplevt. Det är detta som är förbannelsen i att bli äldre. Vi äldre saknar det som försvunnit. De yngre förstår inte vad de missar. Vi äldre förstår kanske inte vad de vinner istället.
    Jag misstänker dock, svartsynt som jag är, att de framför allt jobbar ihop sig tidiga hjärtinfarkter, så jag tror inte de behöver oroa sig för sina pensioner :-).

    Comment by Kerstin — 2009 02 20 1:01 #

  18. Till Kerstin Berminge: Jag har en dotter, med samma förnamn som du, som i viss utsträckning lever sin generations liv, det du beskriver – kanske har du någon gång tittat in på hennes blogg. Men också av bloggen framgår det att hennes intressen är mycket vidare än datorn och TVn och skivspelaren: Hon har barn, gillar trädgård, är mycket intresserad av porslin och annat konsthantverk, läser böcker – och hon är aktiv i en organisation, IOGT-NTO, som fortfarande är en folkrörelse, till och med en växande sådan. Om hon kan upprätthålla den här bredden i dagens samhälle, varför kan inte fler göra det?

    Comment by Enn Kokk — 2009 02 20 11:58 #

  19. Jag tror att Kertin är delvis inne på rätt spår men det är inte hela sanningen.

    Där arbetarrörelsen behöver sig en rejäl spark där bak är dels att de tappat sin grundkärna. Den som baseras på jämlikhet och lika möjligheter oavsett vem man är, vad man heter, hur man ser ut eller vad man har för ekonomiska möjligheter.

    I dessa tider så är det givetvis inte bara ekonomin som är ett område där en politik skulle behövas från ett parti med jämlikhetstanken och maximerade möjligheter för alla som grund. Man måste förstå att möjligheten att tillägna sig den nya tidens möjligheter också är av yttersta vikt. Jag läste nyligen någonstans att så många som 30% av landets medborgare saknar nätnärvaro eller aktivt och återkommande nyttjar Internet. Det är internationellt sett en hyfsat låg siffra men borde sett ur perspektivet Sverige – Välfärdslandet vara snudd på pinsamt.

    Så länge som Internet tillåts handla om hur man tillgodoser upphovsrättdinosauriernas intressen så lär vi stå och stampa på samma fläck. Informationseran medför så oerhört många fördelar som skulle kunna vara ett samhälle och dess medborgare till godo om de aktivt nyttjades och på ett mer aktivt och deltagande sätt uppmärksammades. Istället reducerar man ned allt detta till ”musiken som företeelse tystnar om den inte placeras på en CD-skiva och krängs för 200 spänn”…

    Comment by Thomas Tvivlaren — 2009 02 20 14:17 #

  20. Ja Gösta Larssons lilla skrift har jag sett. Men tack ändå för din uppmärksamhet.

    Comment by Anders Thunberg — 2009 02 21 1:04 #

  21. Nyss damp tre tjocka volymer från Kulturutredningen ned i min brevlåda. Med intryck även från den omgivande debatten drar jag slutsatsen att jag, enkle kulturarbetare, i själva verket är ENTREPRENÖR. Det gäller för mig att marknadsföra mig. Lämpligt är att jag söker sponsorer, kanske något bolag som kan ha intresse av just min gärning som författare och journalist. Naturligtvis var jag tidigare gynnad, eftersom det fanns icke-kommersiella uppdragsgivare, bland dem public service-bolagen, arbetarrörelsens publikationer och så vidare. Men alliansens kultur ska inte motverka kommersialiseringen så som man gjorde i forntiden. Kulturen ska gynna näringsliv och regional utveckling. Vem vet? Kanske skriver jag en deckare förankrad i någon av mina svenska hembygder och bidrar till dess ekonomiska återhämtning? Kanske vill Bofors eller BAE Systems bekosta mina vidare studier av den svenska försvarsindustrin?

    Comment by Björn Kumm — 2009 02 27 11:26 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^