Melodikrysset nr 1 2009

Under natten har vår trädgård här i Öregrund bäddats in i ett vitt snötäcke. Snön har lagt sig också över resterna av vår höga, markstående brevlåda, som sprängdes under nyårsnatten.

Mer normala fyrverkerier beskrevs i en av musikillustrationerna till dagens melodikryss, årets första: Georg Friedrich Händels ”Music For Royal Fireworks”.

Jag klarade även hela detta melodikryss, trots att där fanns åtminstone en fråga, vars svar jag inte kunde automatiskt. Jag har nämligen aldrig sett ”Saturday Night Fever” med John Travolta. Men troligen har jag någon gång hört ”Staying Alive”, eftersom filmtiteln efter en stund dök upp i huvudet.

Annars är det lustigt att det ibland kan ta en stund innan polletten faller ner också i fråga om något man omedelbart känner igen och minns texten på. I det här fallet tänker jag på barnvisan ”Om pappa ville ge jag en femöring, vet mamma” (som för övrigt har förekommit tidigare i Melodikrysset). Jag fick tänka en stund, innan jag kom på att svaret måste bli mynt.

För övrigt förekom det ytterligare en myntfråga i dagens kryss. Jag satt i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU och var därmed med och förhindrade att Sverige likt bland andra Finland införde euro som valuta. För egen del gillar jag M A Numminen – här i en obetalbar version av ”Det gör ont” – mycket mer än valutan i hans hemland.

Jag har en hel bunt plattor med Numminen, däremot inte en enda med Cher. Ändå kände jag genast igen hennes röst, här i ”Believe”.

Inte lika skönsjungande men ändå obetalbar är Lasse Brandeby, känd från TV som Kurt Olsson. Här hörde vi honom i ”Leva livet”.

Det är ju en gammal schlager, och det fanns fler schlager, både äldre och nyare, i dagens melodikryss. Vi hörde till exempel Frank Sinatras gamla hit ”Strangers In the Night”, här i Sverige känd som ”Tusen och en natt”. Pierre Isacssons ”Då går jag ner i min källare” var också stor på sin tid. Av betydligt senare datum, från Melodifestivalen 2007, är ”För att du finns” med Sonja Aldén (fast i kryss behöver man ju inte sätta ut accenter).

Av svenska hitmakare i någorlunda modern tid är väl ABBA störst. Jag har ingen ABBA-samling men hör dem gärna – som jag tidigare har berättat var hustrun och jag i höstas i New York och såg Broadway-uppsättningen av ”Mamma Mia”. Så det är klart att jag genast känner igen deras ”Thank You For the Music”.

Men jag gillar många slags musik, till exempel skillingtryck. Så när jag bara har hört låten intoneras, börjar jag genast nynna med i ”Sorgeliga saker hända” och vet att den handlar om det tragiska ödet Elvira Madigan.

En svensk artist, tyvärr död, som jag verkligen gillar mycket är Fred Åkerström. Han är ofta kraftfull och röststark, men i kryssillustrationen i dag, Gösta Kullenbergs ”Möte med musik”, sjöng han finstämt. Jag har också ett fint eget minne av honom: När jag och förlaget (Prisma) 1970 skulle introducera min då nya sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, ordnade vi allsångsafton med artister i kongresshallen i Stockholms Folkets hus. Bland dem som fick den fullsatta kongresshallen att sjunga med fanns Fred Åkerström.

En bit av mitt hjärta finns också hos Astrid Lindgren. Jag tycker mycket om hennes ”Ronja Rövardotter” – läs gärna mer ovan under Kulturspegeln, Barnkultur – och också filmversionen, ur vilken vi i dag hörde ”Vargsången” med Lena Nyman.

Undrar just om det bor några rumpnissar under någon av stubbarna i talldungen längst bort på tomten.

Där har vi förresten en ny faluröd bod med vita knutar, en kopia av den vi fick uppeldad av mordbrännare när vi var i USA i höstas.

Bland det som brann upp fanns en splitter ny stor snöslunga. Birgitta är just nu på Coop Extra i Östhammar och betalar (med försäkringspengar från Folksam) för en ny likadan. Den ser ut att komma till användning nu.

Må det nya året vara nådigt mot er, alla mina medkryssare!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Inte så mycket till domedag

Arto Paasilinna är en produktiv, ibland alltför produktiv romanförfattare. Hans ”Domedagen gryr” (översättning Camilla Frostell, Brombergs, 2007) kom ut i Finland redan 1997, och man kan förstå att det inte har känts alltför angeläget att snabbt översätta den till svenska.

”Domedagen gryr” är en typisk Paasilinna-skröna men alltså inte någon av de bästa i genren.

Det hela börjar ganska lovande med att den finske skogshuggaren Herrmanni Heiskari räddar den rika åländskan Lena Lundmark efter det att hennes luftballong har kraschat ute på isen i Enare träsk. Medan Herrmanni med stor möda släpar Lena till fastlandet och doktorn, uppstår det kärlek mellan dem.

Det klassiska temat hur kärlek mellan två personer ur mycket skilda samhällsklasser ställer till komplikationer turnerar Paasilinna på ett sätt som inte heller det känns helt obekant: Lena betalar ett helt års bildningsresa åt maken in spe, formellt som tack för att han har räddat livet på henne, i praktiken en serie lektioner i gentlemannaskap, givna av hennes släkting Ragnar Lundmark. Bildningsresan går både till länder i Europa och till mer exotiska miljöer som Tahiti. Som romanhandling blir det här en ganska seg omväg runt halva jordklotet – man undrar till slut om Paasilinna har ansökt om skatteavdrag för kostnader för att studera alla resmålen i boken.

Vad jag vet är Paasilinna socialdemokrat, men här har han kryddat sin kärleksroman med revolutionärt krut: Herrmanni Heiskari hyser långt gångna planer på ett nytt finländskt inbördeskrig; revolutionen ska genomföras av den växande armén av arbetslösa. Hans planer är i detta avseende mycket detaljerade (snarare i Fouriers än i Marx’ anda), komiska i olika enskildheter men ändå obehagliga som utopisk vision.

Länge hålls intresset för romanhandlingen vid liv genom att man ändå undrar hur det ska gå med Heiskaris statskupp. Alldeles på slutet tycks Lena under den luftballongfärd som är fortsättningen på Herrmannis och hennes bröllopsceremoni lösa problemet genom att slänga ut makens alla revolutionsplaner ur gondolen, så att de sprids för vinden.

Dock hittas de av Fagre Jussis virrpannade sonson Onni Ynjevi Fager, en man som inte bara har gjort värnplikten som jägare utan också genast inser potentialen i den plan som kom ned från himlen. ”Han bestämde sig för att domedagen nu skulle randas, och det redan innan kvällen.”

Läst utan att nämnvärt anstränga mig

Min blogg har, utan att jag har nämnt omröstningen, långt mindre kampanjat, hamnat på 27e plats av sammanlagt 124 i nätomröstningen om Sveriges bästa politiska blogg.

I toppen hamnade ett antal borgerliga bloggar, flera av dem med nyliberal anstrykning – föga förvånande, eftersom bloggosfären knappast domineras av socialdemokrater. Några sådana hamnade också över mig i resultatlistan. Av dem vill jag, med gillande och grattis, främst nämna Catti Ullström, som hamnade på 19e plats. Också bloggkampanjen mot FRA har helt uppenbart satt spår i listans topp.

Hela listan hittar du hos Erik Laakso.

Jag har automatisk ping till S-bloggar, mest för att nå andra människor som jag tycker det är viktigt att föra dialog med, också påverka. Men annars pingar jag aldrig inlägg – litar i stället på att min genom åren växande läsekrets ska hitta mig ändå och, när de finner det befogat, leda andra till det jag publicerar på min blogg. Jag har, genom de inlägg jag får, kunnat konstatera, att det också finns en betydande politisk spännvidd bland mina läsare.

Eftersom jag under långa perioder skriver mycket mindre om politik än om till exempel kultur och personliga saker, är det närmast en bravad att hamna på 27e plats i en omröstning om bästa politiska blogg.

Antalet besökare på bloggen tyder på att många gillar just den här mixen.

Och tillräckligt många av dem tycker uppenbart att jag skriver tillräckligt intressant också om politik för att förtjäna en plats i topplistan över bra politiska bloggar.

Jag tackar.

En ondsint nyårshälsning

I natt har vi fått brevlådan sprängd.

Det är en sådan där stor, markstående brevlåda, fastlåst innanför grinden. Vi behöver en sådan brevlåda för att kunna ta emot alla tidningar och all post även de dagar då vi inte är i Öregrund.

När Birgitta i dag, på nyårsdagen, var på väg till Konsum, såg hon vad som hade hänt: trodde först att någon med verktyg hade slitit bort taket, loss väggarna och fått upp den låsta luckan. Men uppenbart har någon eller några lagt en bomb i brevlådan. Att vi inte förstod vad som hände när det hände beror förstås på allt det smällande som hörs under nyårsnatten och på att det är en bit ner till grinden.

Pojkstreck?

Men i så fall har vi utsatts för alltför många nu. Den här brevlådan har tidigare släpats i väg några gånger till dess att jag förankrade den bättre. Och i höstas brändes vår friggebod med mycket kärt innehåll ned en lördag natt.

Vad har vi, fridsamma människor, gjort för att förtjäna denna ondsinta nyårshälsning och allt det andra?